Kommissarie Bacon föreställde dem för varandra.
”Det här är kriminalkommissarie Craddock från New Scotland Yard”, sade han.
”New Scotland Yard — hm.” Mr Wimborne höjde förvånad på ögonbrynen.
Dermot Craddock, som hade ett behagligt sätt, gick genast rakt på sak.
”Vi har blivit inkopplade på det här fallet, mr Wimborne”, sade han. ”Eftersom ni representerar familjen Crackenthorpe anser jag att vi bör sätta er lite närmare in i saken.”
Ingen kunde bättre än kommissarie Craddock få en gnutta sanning att verka som hela sanningen.
”Kommissarie Bacon är säkert av samma åsikt”, tillade han och såg på sin kollega.
Kommissarie Bacon instämde med tillbörligt högtidlig min och antydde inte på något sätt att alltsammans var uppgjort på förhand.
”Så här ligger det till”, sade Craddock. ”Vi har anledning tro, av de upplysningar som vi har fått, att den döda kvinnan inte är härifrån trakten, att hon reste hit från London och att hon nyligen kom från utlandet. Förmodligen (fast det är vi inte riktigt säkra på) från Frankrike.”
”Jaså, verkligen”, sade han.
”Eftersom det ligger till på det sättet ansåg polismästaren att det var lämpligast att Scotland Yard tog hand om utredningen”, förklarade kommissarie Bacon.
”Jag hoppas bara att den här historien snabbt kommer att bli uppklarad”, sade mr Wimborne. ”Som ni förstår har familjen blivit mycket upprörd över det inträffade. Även om ingen på något sätt är personligt inblandad, så är de …”
Han tvekade ett ögonblick, och kommissarie Craddock inföll hastigt:
”Det är naturligtvis inte trevligt att hitta en mördad kvinna på sin egendom. Det är jag fullkomligt överens med er om. Men nu skulle jag vilja ha en liten pratstund med de olika familjemedlemmarna …”
”Jag förstår verkligen inte …”
”Vad de kan ha att berätta för mig? Kanske ingenting av intresse — men man kan aldrig så noga veta. Jag skulle tro att jag kan få de upplysningar jag vill ha av er. Om det här huset och om familjen.”
”Men vad har det att göra med en okänd ung kvinna som nyligen kommit från utlandet och som blivit mördad här?”
”Ja, det är just det som är kruxet”, sade Craddock. ”Varför kom hon hit? Hade hon haft något samband med det här huset tidigare? Hade hon till exempel varit hembiträde här en gång i tiden? Kammarjungfru kanske. Eller kom hon hit för att träffa någon som tidigare har bott på Rutherford Hall?”
Mr Wimborae sade kyligt att Rutherford Hall hade ägts av familjen Crackenthorpe ända sedan Josiah Crackenthorpe lät bygga det 1884.
”Det är i och för sig intressant”, sade Craddock. ”Ni skulle inte vilja ge mig en kort redogörelse för familjens historia …”
Mr Wimborne ryckte på axlarna.
”Det finns inte mycket att berätta om. Josiah Crackenthorpe var fabrikör, tillverkade söta och salta kex och pickles och en del annat. Han blev mycket förmögen. Han lät bygga det här huset. Luther Crackenthorpe, hans äldste son, bor här numera.”
”Hade han några fler söner?”
”Ja, en till, Henry, som omkom vid en bilolycka 1911.”
”Och den nuvarande mr Crackenthorpe har aldrig funderat på att sälja huset?”
”Han kan inte göra det”, sade advokaten torrt. ”Fadern förbjöd honom i sitt testamente att göra det.”
”Ni skulle inte vilja redogöra för testamentets innehåll?”
”Varför skulle jag det?”
Kommissarie Craddock log.
”Därför att om jag vill kan jag ta del av det själv, på Somerset House.”
Mr Wimborne kunde inte undgå att le ett buttert leende.
”Alldeles riktigt, kommissarien. Jag ville bara påpeka att den upplysning ni bad om är fullständigt ovidkommande. Vad Josiah Crackenthorpes testamente beträffar är det ingenting mystiskt med det. Han placerade största delen av sin ansenliga förmögenhet i en förvaltningsfond, och avkastningen tillfaller hans son Luther så länge han lever, och efter Luthers död ska kapitalet delas lika mellan Luthers barn, Edmund, Cedric, Harold, Alfred, Emma och Edith. Edmund stupade i kriget och Edith dog för fyra år sedan, så vid Luther Crackenthorpes frånfälle kommer pengarna att delas mellan Cedric, Harold, Alfred, Emma och Ediths son Alexander Eastley.”
”Och huset?”
”Det kommer att tillfalla Luther Crackenthorpes äldsta kvarlevande son eller hans avkomma.”
”Var Edmund Crackenthorpe gift?”
”Nej.”
”Då kommer egendomen alltså att tillfalla …”
”Den näst äldste sonen — Cedric.”
”Mr Luther Crackenthorpe kan alltså inte själv förfoga över det?”
”Nej.”
”Och han har ingen kontroll över kapitalet?”
”Nej.”
”Är inte det ganska ovanligt? Det verkar som om hans far inte hade tyckt om honom”, sade kommissarie Craddock skarpsinnigt.
”Det stämmer”, sade mr Wimborne. ”Gamle Josiah var besviken över att hans äldste son inte var intresserad av familjefirman — eller överhuvud taget av affärer. Luther vistades för det mesta utomlands och ägnade sig åt att samla objets d’art. Gamle Josiah hade inte det minsta till övers för sådana saker. Därför placerade han pengarna i en fond, som skulle tillfalla nästa generation.”
”Men under tiden har ju den generationen ingen inkomst bortsett från vad de kan tjäna själva eller vad deras far ger dem, och deras far har en betydande inkomst men ingen möjlighet att komma åt kapitalet.”
”Alldeles riktigt. Men vad allt det här har att göra med mordet på en okänd ung kvinna av utländsk härkomst är mer än jag kan begripa!”
”Det tycks inte ha något med det att göra”, skyndade sig kommissarie Craddock att instämma. ”Jag ville bara få veta hur det låg till.”
Mr Wimborne såg skarpt på honom, och sedan reste han sig, till synes nöjd med resultatet av sin granskning.
”Jag tänker åka tillbaka till London nu”, sade han. ”Såvida det inte är något annat som ni vill få besked om?”
Han såg på de båda kommissarierna.
”Nej tack, mr Wimborne.”
Ljudet av en gong-gong genljöd genom hallen utanför.
”Oj oj då”, sade mr Wimborne. ”Det måste vara en av pojkarna som vill visa sig på styva linan.”
Kommissarie Craddock höjde rösten för att kunna göra sig hörd över oväsendet:
”Vi låter familjen äta lunch i lugn och ro, men kommissarie Bacon och jag skulle gärna vilja komma tillbaka efteråt — låt oss säga en kvart över två — och ha en liten pratstund med de olika familjemedlemmarna.”
”Är det verkligen nödvändigt?”
”Tja …” Craddock ryckte på axlarna. ”Det finns ju en liten möjlighet att någon av dem erinrar sig något som kan ge oss en ledtråd till vem kvinnan är.”
”Det tvivlar jag på, kommissarien. Det tvivlar jag verkligen på. Men jag önskar er lycka till. Och jag kan bara upprepa att ju fortare ni klarar upp den här osmakliga historien desto bättre för alla.”
Han ruskade på huvudet och gick långsamt ut ur rummet.
Lucy hade genast gått ut i köket när hon kom tillbaka från den rättsliga undersökningen, och hon höll på och lagade lunchen när Bryan Eastley stack in huvudet.
”Kan jag hjälpa er med något?” frågade han. ”Jag är duktig på hushållsjobb.”
Lucy gav honom en hastig, en smula tankspridd blick. Bryan hade kommit direkt till den rättsliga undersökningen i sin lilla Morris, och hon hade ännu inte haft tillfälle att bilda sig någon uppfattning om honom.
Men han gjorde ett sympatiskt intryck på henne. Eastley var en ung man i trettioårsåldern med trevligt utseende, brunt hår, ganska melankoliska blå ögon och en väldig ljus mustasch.