”Har du och miss Marple träffats förut?” frågade Emma.
”Ja, vi träffades förra gången jag var här och doktorn var vänlig nog att komma hem till mig häromdan när jag hade en besvärlig förkylning”, sade miss Marple.
”Men nu är ni väl bra igen, hoppas jag?” sade läkaren.
Miss Marple försäkrade att hon var helt återställd.
”Ni har inte tittat till mig på sista tiden, Quimper”, sade mr Crackenthorpe. ”Ni tycks inte bry er om ifall jag lever eller dör.”
”Ni kommer knappast att dö än på en tid”, sade doktor Quimper.
”Det tänker jag inte göra heller”, sade mr Crackenthorpe. ”Kom nu så dricker vi te. Vad väntar vi på?”
”Vänta för all del inte på min vän”, sade miss Marple. ”Hon skulle inte alls vilja att ni gjorde det.”
De slog sig ner vid tebordet. Miss Marple åt först en smörgås och tog sedan en sandwich.
”Är det …?” Hon tvekade.
”Fisk”, sade Bryan. ”Jag hjälpte till med att breda dem.”
Mr Crackenthorpe gav till ett hest skratt.
”Det är förgiftad fiskpasta”, sade han. ”Ni får äta det på er egen risk.”
”Snälla pappa!”
”Man måste vara försiktig med vad man äter här i huset”, sade mr Crackenthorpe till miss Marple. ”Två av mina söner har blivit mördade som flugor. Jag skulle gärna vilja veta vem som gjorde det.”
”Låt honom inte skrämma er”, sade Cedric och räckte miss Marple smörgåsfatet. ”Arsenik lär vara bra för hyn, bara man inte tar för mycket.”
”Ät en själv du, pojke”, sade gamle mr Crackenthorpe.
”Vill du att jag ska vara officiell provsmakare?” sade Cedric. ”Inte mig emot.”
Han stoppade in en hel sandwich i munnen. Miss Marple skrattade förtjust och tog själv en sandwich.
”Jag tycker ni är modig som kan skämta om det. Ja, det är verkligen mycket modigt gjort. Jag har alltid beundrat modiga människor.”
Plötsligt flämtade hon till och började storkna. ”Jag fick ett fiskben i halsen”, viskade hon.
Quimper reste sig hastigt. Han gick fram till henne, ledde henne baklänges till fönstret och sade åt henne att öppna munnen. Han drog upp ett etui ur fickan och tog fram en pincett ur det. Han tittade den gamla damen i halsen. Just i det ögonblicket öppnades dörren och mrs McGillicuddy kom in tillsammans med Lucy. Mrs McGillicuddy drog häftigt efter andan när hon fick se miss Marple stå bakåtlutad medan läkaren höll henne under hakan för att böja hennes huvud bakåt.
”Men det är ju han!” skrek mrs McGillicuddy. ”Det är mannen på tåget …”
Miss Marple gjorde sig fri från läkaren med häpnadsväckande snabbhet och gick fram till sin vän.
”Jag tänkte väl att du skulle känna igen honom, Elspeth!” sade hon. ”Nej, säg ingenting mer.” Hon vände sig triumferande om mot doktor Quimper. ”När ni ströp den där kvinnan på tåget trodde ni väl inte att någon såg er göra det? Men min vän, mrs McGillicuddy, såg er göra det. Förstår ni? Hon såg det med sina egna ögon. Hon befann sig på ett tåg som körde parallellt med ert.”
”Vad i helvete nu?” Doktor Quimper tog ett steg fram mot mrs McGillicuddy, men miss Marple ställde sig snabbt mellan dem.
”Ja, hon såg er, och hon känner igen er, och hon kan ta det på sin ed”, sade miss Marple. ”Det händer nog inte ofta att någon verkligen ser när ett mord begås”, fortsatte hon. ”Det rör sig för det mesta om indiciebevisning. Men omständigheterna i det här fallet var mycket ovanliga. Det fanns ett ögonvittne till mordet.”
”Ni förbannade gamla satkäring”, sade doktor Quimper och rusade på miss Marple, men Cedric högg honom i axeln.
”Jaså, det är ni som är mördaren?” sade Cedric när han svängde honom runt mot sig. ”Jag har aldrig tyckt om er och jag har alltid tyckt att det var något skumt med er, men inte tusan misstänkte jag att det var ni.”
Bryan Eastley kom snabbt till Cedrics hjälp. Kommissarie Craddock och kommissarie Bacon kom in i rummet genom den bortre dörren.
”Doktor Quimper”, sade Bacon, ”jag måste varna er …”
”Ni kan dra åt helvete med era varningar”, sade doktor Quimper. ”Inbillar ni er verkligen att någon kommer att tro på vad ett par gamla fnoskiga tanter påstår? Vad är det för struntprat om ett tåg?”
”Elspeth McGillicuddy anmälde genast mordet till polisen den tjugonde december och lämnade ett signalement på mördaren.”
Doktor Quimper ryckte resignerat på axlarna. ”Jag tycks alltid ha en förbannad otur”, sade han.
”Men …”, sade mrs McGillicuddy.
”Tyst, Elspeth”, sade miss Marple.
”Varför skulle jag vilja mörda en för mig okänd kvinna?” sade doktor Quimper.
”Det var inte någon okänd kvinna”, sade kommissarie Craddock. ”Det var er fru.”
Tjugosjunde kapitlet
”Det visade sig vara mycket, mycket enkelt, precis som jag hade börjat misstänka”, sade miss Marple. ”Den banalaste formen av mord. Det händer ju så ofta att gifta män mördar sina fruar.”
Mrs McGillicuddy såg på miss Marple och kommissarie Craddock. ”Jag skulle vara tacksam om ni ville förklara lite närmare hur det låg till.”
”Jo, du förstår, han såg en chans att gifta sig med en rik kvinna, Emma Crackenthorpe”, sade miss Marple. ”Men han kunde inte gifta sig med henne eftersom han redan var gift. Han och hans fru hade inte levt ihop på flera år men hon ville inte gå med på skilsmässa. Det stämde in mycket bra på det kommissarie Craddock berättade för mig om den kvinna som kallade sig för Anna Stravinska. Hon hade sagt till en av sina vänner att hon var gift med en engelsman, och dessutom var hon en hängiven katolik. Doktor Quimper vågade inte göra sig skyldig till bigami genom att gifta sig med Emma, och eftersom han var en mycket hänsynslös och skrupelfri person beslöt han sig för att ta livet av sin hustru. Det var mycket skickligt uttänkt av honom att mörda henne på ett tåg och gömma liket i sarkofagen i ladan. Han avsåg att det skulle sättas i samband med familjen Crackenthorpe. Dessförinnan hade han skrivit ett brev till Emma och gett sken av att det kom från den Martine som Edmund Crackenthorpe hade uppgett att han skulle gifta sig med. Emma hade nämligen berättat allt om sin bror för doktor Quimper. Sedan, när rätta ögonblicket var inne, uppmanade han Emma att tala om alltsammans för polisen. Han räknade med att den döda kvinnan skulle identifieras som Martine. Han måste ha fått veta att Parispolisen efterlyste Anna Stravinska och därför ordnade han så att det kom ett vykort från Jamaica.
Det var en lätt sak för honom att ordna ett sammanträffande med sin fru i London, och att övertyga henne om att de borde försonas och be henne följa med honom hit och ’träffa hans familj’. Vi behöver inte gå in på det som sedan hände, för det är alldeles för otäckt att tala om. Det var naturligtvis ren snikenhet som drev honom till det. När han tänkte på skatterna, och hur stor del de tog av inkomsten, började han undra om det inte skulle vara bra att ha tillgång till mer kapital. Han hade kanske tänkt på det redan innan han beslöt sig för att mörda sin fru. Hur som helst så började han förbereda terrängen genom att sprida ut rykten om att någon hade försökt förgifta gamle mr Crackenthorpe, och sedan gav han familjen en dos arsenik. Fast inte alltför stor förstås för han ville inte att gamle mr Crackenthorpe skulle dö.”
”Men jag förstår fortfarande inte hur han bar sig åt”, sade Craddock. ”Han var ju inte närvarande när curryn lagades.”