Mikael noterade att chefen för författningsskyddet tvekade en sekund innan han reste sig och hämtade kaffekannan och tog den till konferensbordet där porslin redan var framdukat. Torsten Edklinth hade förmodligen avsett att Monica Figuerola skulle servera kaffet. Mikael konstaterade även att Edklinth log för sig själv, vilket Mikael tolkade som ett gott tecken. Sedan blev han allvarlig.
”Jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera den här situationen. Att en journalist sitter med på arbetsmöten inom Säkerhetspolisen är förmodligen unikt. Det vi talar om nu är alltså sådant som i många avseenden är hemligstämplade uppgifter.”
”Jag är inte intresserad av militära hemligheter. Jag är intresserad av Zalachenkoklubben.”
”Men vi måste hitta en balans. För det första ska medarbetarna här inte namnges i dina texter.”
”Okej.”
Edklinth tittade förvånat på Mikael Blomkvist.
”För det andra ska du inte prata med någon annan medarbetare än mig och Monica Figuerola. Det är vi som avgör vad vi kan berätta för dig.”
”Om du har en lång lista på krav så borde du ha nämnt dem i går.”
”I går hade jag inte hunnit tänka igenom saken.”
”Då ska jag avslöja något för dig. Det här är förmodligen första och enda gången i min yrkesverksamma karriär som jag kommer att sitta och berätta innehållet i en opublicerad story för en polis. Så för att citera dig … jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera den här situationen.”
En kort tystnad lägrade sig över bordet.
”Vi kanske …”
”Vad sägs om …”
Edklinth och Monica Figuerola började prata samtidigt och tystnade.
”Jag är ute efter Zalachenkoklubben. Ni vill åtala Zalachenkoklubben. Låt oss hålla oss till det”, sa Mikael.
Edklinth nickade.
”Vad har ni?”
Edklinth förklarade vad Monica Figuerola och hennes gäng hade grävt fram. Han visade bilden av Evert Gullberg tillsammans med spionöversten Stig Wennerström.
”Bra. Jag vill ha en kopia av den bilden.”
”Den finns i Åhlén & Åkerlunds arkiv”, sa Monica Figuerola.
”Den finns på bordet framför mig. Med text på baksidan”, sa Mikael.
”Okej. Ge honom en kopia”, sa Edklinth.
”Det betyder att Zalachenko mördades av Sektionen.”
”Mord och självmord av en man som själv var döende i cancer. Gullberg lever ännu, men läkarna ger honom högst några veckor. Han har sådana hjärnskador efter självmordsförsöket att han i princip är en grönsak.”
”Och han var den person som var huvudansvarig för Zalachenko då han hoppade av.”
”Hur vet du det?”
”Gullberg träffade statsminister Thorbjörn Fälldin sex veckor efter Zalachenkos avhopp.”
”Kan du bevisa det?”
”Yep. Regeringskansliets besöksdiarium. Gullberg kom tillsammans med dåvarande chefen för RPS/Säk.”
”Som numera är avliden.”
”Men Fälldin lever och är beredd att berätta om saken.”
”Har du …”
”Nej, jag har inte pratat med Fälldin. Men någon annan har gjort det. Jag kan inte namnge personen. Källskydd.”
Mikael förklarade hur Thorbjörn Fälldin hade reagerat på informationen om Zalachenko och hur han hade åkt till Holland och intervjuat Janeryd.
”Så Zalachenkoklubben finns någonstans i det här huset”, sa Mikael och pekade på bilden.
”Delvis. Vi tror att det är en organisation inom organisationen. Zalachenkoklubben kan inte existera utan bistånd från nyckelpersoner här i huset. Men vi tror att den så kallade Sektionen för särskild analys etablerade sig någonstans utanför huset.”
”Så det fungerar alltså så att en person kan vara anställd av Säpo, få sin lön av Säpo och sedan i själva verket rapportera till en annan arbetsgivare.”
”Ungefär så.”
”Så vem i huset hjälper Zalachenkoklubben?”
”Det vet vi inte än. Men vi har några misstänkta.”
”Mårtensson”, föreslog Mikael.
Edklinth nickade.
”Mårtensson jobbar för Säpo och när han behövs hos Zalachenkoklubben blir han frikopplad från ordinarie jobb”, sa Monica Figuerola.
”Hur kan det ske rent praktiskt?”
”Mycket bra fråga”, sa Edklinth och log svagt. ”Du skulle inte ha lust att börja jobba åt oss?”
”Aldrig i livet”, sa Mikael.
”Jag skämtar bara. Men det är den naturliga frågan. Vi har en misstänkt, men vi kan inte leda misstankarna i bevis ännu.”
”Låt se … det måste vara någon med administrativa befogenheter.”
”Vi misstänker kanslichefen Albert Shenke”, sa Monica Figuerola.
”Och nu kommer vi till den första stötestenen”, sa Edklinth. ”Vi har gett dig ett namn, men uppgiften är odokumenterad. Hur tänker du förfara med den saken?”
”Jag kan inte publicera ett namn som jag inte har dokumentation på. Om Shenke är oskyldig kommer han att stämma Millennium för förtal.”
”Bra. Då är vi överens. Det här samarbetet måste handla om förtroende oss emellan. Din tur. Vad har du?”
”Tre namn”, sa Mikael. ”De två första var medlemmar i Zalachenkoklubben på 1980-talet.”
Edklinth och Figuerola lystrade genast.
”Hans von Rottinger och Fredrik Clinton. Rottinger är död. Clinton är pensionär. Men bägge ingick i kretsen närmast Zalachenko.”
”Och det tredje namnet”, bad Edklinth.
”Teleborian är länkad till en person som heter Jonas. Vi känner inte till efternamnet men vi vet att han är med i Zalachenkoklubben årgång 2005 … Vi har faktiskt spekulerat lite om att det kan vara han som är med Mårtensson på bilderna från Copacabana.”
”Och i vilket sammanhang har namnet Jonas dykt upp?”
”Lisbeth Salander har hackat Peter Teleborians dator, och vi kan följa korrespondens som visar hur Teleborian konspirerar med Jonas på samma sätt som han konspirerade med Björck 1991. Han ger Teleborian instruktioner. Och nu kommer vi till den andra stötestenen”, sa Mikael och log mot Edklinth. ”Jag kan dokumentera mina påståenden, men jag kan inte ge er dokumentationen utan att röja en källa. Ni får acceptera det jag säger.”
Edklinth såg fundersam ut.
”Någon kollega till Teleborian i Uppsala kanske”, undrade han. ”Okej. Vi börjar med Clinton och von Rottinger. Berätta vad du vet.”
Styrelseordförande Magnus Borgsjö tog emot Erika Berger på sitt rum intill styrelsens sammanträdesrum. Han såg bekymrad ut.
”Jag hörde att du gjort dig illa”, sa han och pekade på hennes fot.
”Det går över”, sa Erika och lutade kryckorna mot hans skrivbord då hon slog sig ned i hans besöksstol.
”Jaha, det är ju bra. Erika, du har nu varit här i en månad och jag ville att vi skulle få en chans att stämma av. Hur känns det?”
Jag måste diskutera Vitavara med honom. Men hur? När?
”Jag har börjat få grepp om läget. Det finns två sidor. Å ena sidan har SMP ekonomiska problem och budgeten håller på att strypa tidningen. Å andra sidan har SMP en otrolig mängd dödkött på redaktionen.”
”Finns det inga positiva sidor?”
”Jo. En massa rutinerade proffs som vet hur jobbet ska göras. Problemet är att vi har andra som inte låter dem göra jobbet.”
”Holm har pratat med mig …”
”Jag vet.”
Borgsjö höjde ögonbrynen.
”Han har en hel del synpunkter på dig. Så gott som alla är negativa.”
”Det är okej. Jag har en hel del synpunkter på honom också.”
”Negativa? Det är inte bra om ni inte kan arbeta ihop …”
”Jag har inga problem med att arbeta ihop med honom. Däremot har han problem med mig.”
Erika suckade.
”Han driver mig till vansinne. Holm är rutinerad och tveklöst en av de mest kompetenta nyhetschefer jag har sett. Samtidigt är han en skitstövel. Han intrigerar och spelar ut folk mot varandra. Jag har jobbat i media i tjugofem år och aldrig stött på en liknande människa i chefsposition.”