”Han måste ha hårda nypor för att klara av jobbet. Han är pressad från alla håll och kanter.”
”Hårda nypor – ja. Men det betyder inte att han måste vara en idiot. Holm är dessvärre en katastrof och ett av de viktigaste skälen till att det är så gott som omöjligt att få medarbetarna att bedriva teamwork. Han tycks tro att hans arbetsbeskrivning består i att härska genom att söndra.”
”Hårda ord.”
”Jag ger Holm en månad till att komma på bättre tankar. Sedan lyfter jag bort honom som nyhetschef.”
”Det kan du inte göra. Ditt jobb består inte i att slita sönder arbetsorganisationen.”
Erika tystnade och studerade styrelseordföranden.
”Förlåt att jag påpekar det, men det var exakt det som du anställde mig för. Vi har till och med formulerat ett kontrakt som ger mig fria händer att genomföra de redaktionella förändringar som jag anser nödvändiga. Min arbetsbeskrivning består i att förnya tidningen och det kan jag bara göra genom att förändra organisationen och arbetsrutinerna.”
”Holm har vigt sitt liv åt SMP.”
”Jo. Och han är 58 år gammal och ska gå i pension om sex år och jag har inte råd att ha honom som belastning under den tiden. Missförstå mig inte, Magnus. Från och med det ögonblick jag satte mig i glasburen därnere så består min livsuppgift i att höja SMP:s kvalité och höja upplagan. Holm har att välja mellan att göra saker på mitt sätt eller göra något annat. Jag kommer att köra över precis vem som helst som står i vägen för den målsättningen eller som på annat sätt skadar SMP.”
Fan … jag måste ta det här med Vitavara. Borgsjö kommer att få sparken.
Borgsjö log plötsligt.
”Jag tror minsann att du också har hårda nypor.”
”Ja, det har jag, och i det här fallet är det beklagligt eftersom det faktiskt inte borde behövas. Mitt jobb är att göra en bra tidning och det kan jag bara göra om jag har en ledning som fungerar och medarbetare som trivs.”
Efter mötet med Borgsjö haltade Erika tillbaka till glasburen. Hon kände sig obehaglig till mods. Hon hade pratat med Borgsjö i fyrtiofem minuter utan att med ett enda ord föra Vitavara på tal. Med andra ord hade hon inte varit särskilt rak eller ärlig mot honom.
Då Erika Berger öppnade sin dator hade hon fått ett mail från <MikBlom@millennium.nu>. Eftersom hon mycket väl visste att någon sådan e-postadress inte existerade på Millennium hade hon inga svårigheter att räkna ut att det var ett nytt livstecken från hennes cyber stalker. Hon öppnade mailet.
[TROR DU ATT BORGSJÖ SKA KUNNA RÄDDA DIG, DIN LILLA HORA? HUR KÄNNS DET I FOTEN?]
Hon höjde blicken och tittade spontant ut över redaktionen. Hennes blick föll på Holm. Han tittade på henne. Sedan nickade han mot henne och log.
Det är någon på SMP som skriver mailen, tänkte Erika.
Mötet på författningsskyddet avslutades inte förrän efter klockan fem. De kom överens om att hålla ett nytt möte nästa vecka och att Mikael Blomkvist skulle vända sig till Monica Figuerola om han behövde få kontakt med RPS/Säk innan dess. Mikael tog sin datorväska och reste sig.
”Hur hittar jag ut härifrån?” undrade han.
”Du får nog inte springa omkring på egen hand”, sa Edklinth.
”Jag tar ut honom”, sa Monica Figuerola. ”Dröj några minuter så får jag plocka ihop på mitt rum.”
De gjorde sällskap genom Kronobergsparken mot Fridhemsplan.
”Så vad händer nu?” undrade Mikael.
”Vi håller kontakt”, sa Monica Figuerola.
”Jag börjar tycka om att ha kontakt med Säpo”, sa Mikael och log mot henne.
”Har du lust att äta middag senare i kväll?”
”Bosniska restaurangen igen?”
”Nä, jag har inte råd att äta ute varje kväll. Jag tänkte snarare något enkelt hemma hos mig.”
Hon stannade och log mot honom.
”Vet du vad jag skulle vilja göra just nu?” sa Monica Figuerola.
”Nej.”
”Jag har lust att ta hem dig nu och klä av dig.”
”Det här kan bli krångligt.”
”Jag vet. Jag tänker inte precis berätta för min chef.”
”Vi vet inte hur den här storyn kommer att utvecklas. Vi kan hamna på motsatta sidor av barrikaden.”
”Jag tar risken. Kommer du frivilligt eller måste jag boja dig?”
Han nickade. Hon tog honom under armen och styrde mot Pontonjärgatan. De var nakna inom trettio sekunder efter att de stängt hennes lägenhetsdörr.
David Rosin, säkerhetskonsult på Milton Security, väntade på Erika Berger då hon kom hem vid sjutiden på kvällen. Hennes fot ömmade kraftigt och hon linkade in i köket och sjönk ned på närmaste stol. Han hade bryggt kaffe och serverade henne.
”Tack. Ingår kaffekokning i Miltons serviceavtal?”
Han log artigt. David Rosin var en rundnätt man i 50-årsåldern med ett rött hakskägg.
”Tack för att jag fick låna köket under dagen.”
”Det var det minsta jag kunde erbjuda. Hur är läget?”
”Under dagen har våra tekniker varit här och installerat ett riktigt larm. Jag ska visa hur det fungerar alldeles strax. Jag har också gått igenom din bostad från källare till vind och tittat på omgivningarna. Det som händer nu är att jag kommer att diskutera din situation med kollegor på Miltons, och om några dagar kommer vi att ha en analys som vi vill gå igenom med dig. Men i väntan på det finns en del saker vi bör diskutera.”
”Okej.”
”För det första måste vi underteckna lite formalia. Det slutgiltiga kontraktet ska vi formulera senare – det beror på vilka tjänster vi kommer överens om – men här finns en dokumentation på att du ger Milton Security i uppdrag att installera det larm vi har installerat under dagen. Det är ett ömsesidigt standardkontrakt som innebär att vi på Milton ställer vissa krav på dig och att vi ålägger oss vissa saker, däribland tystnadsplikt och liknande.”
”Ni ställer krav på mig?”
”Ja. Ett larm är ett larm och betyder ingenting om det står en tokig människa med ett automatvapen i ditt vardagsrum. Om det ska vara meningsfullt med säkerhet så innebär det att vi vill att du och din make ska tänka på vissa saker och göra vissa rutinåtgärder. Jag ska gå igenom punkterna med dig.”
”Okej.”
”Jag ska inte föregripa den slutliga analysen, men så här uppfattar jag det allmänna läget. Du och din make bor i en villa. Ni har strand på baksidan av huset och några få stora villor i den närmaste omgivningen. Så vitt jag kunnat se har dina grannar inte särskilt bra uppsikt över ditt hus, det är relativt isolerat.”
”Det stämmer.”
”Det betyder att en inkräktare har goda möjligheter att närma sig din bostad utan att bli observerad.”
”Grannarna till höger är bortresta stora delar av året, och till vänster bor ett äldre par som lägger sig ganska tidigt.”
”Precis. Dessutom vänder husen gavlarna mot varandra. Det finns få fönster och liknande. Om en inkräktare går in på din tomt – det tar fem sekunder att svänga av från vägen och komma till baksidan av huset – så upphör insynen helt. Baksidan är omgärdad av en stor häck, garage och en stor fristående byggnad.”
”Det är min makes ateljé.”
”Han är konstnär, har jag förstått.”
”Det stämmer. Vidare?”
”Den inkräktare som krossade fönstret och sprejade på fasaden kunde göra det helt ostört. Möjligen tog han en risk att ljudet av krossat glas kunde ha hörts och att någon reagerat, men huset är vinklat och ljudet fångas upp av fasaden.”
”Jaha.”
”Den andra biten är att du har ett stort hus på cirka 250 kvadrat och därtill kommer vind och källare. Det är elva rum fördelat på två våningar.”
”Huset är ett monster. Det är Gregers föräldrahem som han fick överta.”
”Det finns också mängder av olika sätt att ta sig in i huset. Via entrédörren, via altanen på baksidan, via verandan på övervåningen och via garaget. Dessutom finns fönster på bottenvåningen och sex källarfönster som var helt olarmade. Slutligen kan jag bryta mig in genom att använda brandstegen på baksidan av huset och gå in genom takluckan till vinden som bara är säkrad med en hasp.”