”Ja …”
”Jag kunde inte hindra ett jävla skit. Som polis kom jag alltid till platsen efter att ett brott begåtts. Jag pallade inte med den dumdryga jargongen i piketen. Och jag lärde mig snabbt att vissa brott inte utreds. Du är ett typexempel på det. Har du försökt ringa polisen om vad som hänt?”
”Jo.”
”Och polisen ryckte ut?”
”Inte precis. Jag blev uppmanad att göra en anmälan på närpolisstationen.”
”Okej. Då vet du. Nu jobbar jag för Armanskij och där kommer jag in i bilden innan brottet begåtts.”
”Hotade kvinnor?”
”Jag jobbar med allt möjligt. Säkerhetsanalyser, livvaktsskydd, övervakning och sådant. Men det handlar ofta om människor som hotas och jag trivs väsentligt bättre där än hos polisen.”
”Okej.”
”Det finns förstås en nackdel.”
”Vad då?”
”Vi ger bara hjälp till klienter som kan betala.”
Då hon hade lagt sig funderade Erika Berger på vad Susanne Linder sagt. Alla människor har inte råd med säkerhet. Själv hade hon utan att blinka accepterat David Rosins förslag till ett flertal dörrbyten, hantverkare och dubbla larmsystem och allt annat. Summan för alla åtgärder skulle komma att kosta uppemot 50 000 kronor. Hon hade råd.
Hon funderade en stund på sin känsla att den som hotade henne hade något med SMP att göra. Personen i fråga hade vetat att hon gjort sig illa i foten. Hon funderade på Anders Holm. Hon tyckte inte om honom, vilket bidrog till hennes misstänksamhet mot honom, men nyheten att hon hade gjort sig illa i foten hade spridits snabbt från den sekund då hon kommit till redaktionen med kryckor.
Och hon måste ta itu med problemet med Borgsjö.
Hon satte sig plötsligt upp i sängen och rynkade ögonbrynen och såg sig omkring i sovrummet. Hon undrade var hon hade lagt Henry Cortez mapp om Borgsjö och Vitavara AB.
Erika reste sig och drog på sig morgonrocken och tog stöd av en krycka. Därefter öppnade hon sovrumsdörren och gick till sitt arbetsrum och tände takbelysningen. Nej, hon hade inte varit inne i arbetsrummet sedan hon … hon hade läst mappen i badkaret kvällen innan. Hon hade lagt den på fönsterbrädet.
Hon gick till badrummet. Mappen låg inte i fönstret.
Hon stod stilla en lång stund och grubblade.
Jag klev upp ur badkaret och gick för att sätta på kaffe och trampade på glasbiten och fick annat att tänka på.
Hon hade inget minne av att hon hade sett mappen på morgonen. Hon hade inte flyttat mappen någon annanstans.
Plötsligt blev hon iskall. Hon ägnade de närmast följande fem minuterna åt att systematiskt söka igenom badrummet och vända upp och ned på papperstravar och tidningsbuntar i köket och i sovrummet. Till sist tvingades hon konstatera att mappen var borta.
Någon gång efter att hon trampade på glasbiten och innan David Rosin dök upp på morgonen så hade någon gått in i badrummet och tagit Millenniums material om Vitavara AB.
Sedan slog det henne att hon hade andra hemligheter i huset. Hon haltade snabbt tillbaka till sovrummet och öppnade understa byrålådan vid sin säng. Hennes hjärta sjönk som en sten. Alla människor har hemligheter. Hon samlade sina i byrån i sovrummet. Erika Berger skrev inte dagbok regelbundet, men det hade funnits perioder då hon gjort det. Där fanns sparade gamla kärleksbrev från tonåren.
Där fanns ett kuvert med bilder som hade varit kul när de togs men som inte lämpade sig för allmän publicering. Då Erika var i 25-årsåldern hade hon varit med i Club Xtreme som arrangerade privata dejtingfester för folk som lattjade med läder och lack. Där fanns bilder från fester då hon i nyktert tillstånd skulle påstå att hon inte hade sett riktigt klok ut.
Och mest katastrofalt – där fanns en video som tagits under en semester i början av 1990-talet då hon och hennes make hade varit gäster hos glaskonstnären Torkel Bollinger i hans sommarhus på Costa del Sol. Under semestern hade Erika upptäckt att hennes man hade en klar bisexuell läggning, och de hade bägge hamnat i säng med Torkel. Det hade varit en underbar semester. Videokameror hade fortfarande varit ett relativt nytt fenomen, och den film de lekfullt producerat var inte av det barntillåtna slaget.
Byrålådan var tom.
Hur fan kunde jag vara så jävla korkad?
På botten av lådan hade någon sprejat de välbekanta fyra bokstäverna.
KAPITEL 19: FREDAG 3 JUNI – LÖRDAG 4 JUNI
Lisbeth Salander avslutade sin självbiografi vid fyratiden på fredagsmorgonen och skickade en kopia till Mikael Blomkvist på yahoogruppen [Stolliga–Bordet]. Därefter låg hon stilla i sängen och stirrade upp i taket.
Hon konstaterade att hon på valborgsmässoafton hade fyllt 27 år men att hon inte ens hade reflekterat över att det varit hennes födelsedag. Hon hade befunnit sig i fångenskap. Hon hade upplevt samma sak då hon låg på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik, och om saker och ting inte gick hennes väg så fanns en risk att hon skulle uppleva åtskilliga födelsedagar framöver på något dårhus.
Vilket hon inte tänkte acceptera.
Förra gången hon suttit inspärrad hade hon knappt kommit upp i tonåren. Nu var hon vuxen och hade en annan kunskap och kompetens. Hon undrade hur lång tid det skulle ta för henne att rymma och sätta sig i säkerhet någonstans utomlands och skaffa en ny identitet och ett nytt liv.
Hon reste sig från sängen och gick till toaletten där hon tittade sig i spegeln. Hon haltade inte längre. Hon kände med handen på utsidan av höften där skottsåret hade läkts till ett ärr. Hon vred armarna och tänjde skuldran fram och tillbaka. Det stramade, men hon var i praktiken återställd. Hon knackade sig på huvudet. Hon antog att hennes hjärna inte hade tagit någon större skada av att bli perforerad av en helmantlad kula.
Hon hade haft tur som en tok.
Fram till dess att hon hade fått tillgång till sin handdator hade hon sysselsatt sig med att fundera ut hur hon skulle rymma från det låsta rummet på Sahlgrenska sjukhuset.
Därefter hade doktor Anders Jonasson och Mikael Blomkvist rubbat hennes planer genom att smuggla in handdatorn. Hon hade läst Mikael Blomkvists texter och grubblat. Hon hade gjort en konsekvensanalys och funderat över hans plan och vägt sina möjligheter. Hon hade beslutat att för en gångs skull göra som han föreslog. Hon skulle testa systemet. Mikael Blomkvist hade övertygat henne om att hon faktiskt inte hade något att förlora, och han erbjöd henne en möjlighet att rymma på ett helt annat sätt. Och om planen misslyckades skulle hon helt enkelt tvingas planera sin rymning från S:t Stefans eller något annat dårhus.
Det som faktiskt hade fått henne att fatta beslutet att spela Mikaels spel var hennes hämndlystnad.
Hon förlät inget.
Zalachenko, Björck och Bjurman var döda.
Men Teleborian levde.
Och det gjorde även hennes bror Ronald Niedermann. Även om han i princip inte var hennes problem. Han hade visserligen hjälpt till att mörda och begrava henne, men han kändes perifer. Om jag springer ihop med honom någon gång får vi se, men till dess är han polisens problem.
Men Mikael hade rätt i att det bakom konspirationen måste finnas andra okända ansikten som hade bidragit till att forma hennes liv. Hon måste få namn och personnummer på dessa anonyma ansikten.
Alltså hade hon beslutat sig för att följa Mikaels plan. Och alltså hade hon skrivit den nakna och osminkade sanningen om sitt liv i form av en knastertorr självbiografi på fyrtio sidor. Hon hade varit mycket noga med formuleringarna. Innehållet i varje mening var sant. Hon hade accepterat Mikaels resonemang att hon redan var uthängd i svensk massmedia med så groteska påståenden att en portion sann dårskap rimligen inte kunde skada hennes anseende.
Däremot var biografin ett falsarium i den bemärkelsen att hon knappast berättade hela sanningen om sig själv och om sitt liv. Det hade hon ingen anledning att göra.