Hon gick tillbaka till sängen och kröp ned under täcket. Hon kände en irritation som hon inte kunde definiera. Hon sträckte sig efter ett anteckningsblock som hon hade fått av Annika Giannini och som hon knappt hade använt. Hon slog upp första sidan där hon hade skrivit en enda rad.
(x3+y3=z3)
Hon hade tillbringat flera veckor i Karibien den föregående vintern med att grubbla sig fördärvad på Fermats teorem. Då hon återkom till Sverige och innan hon blev indragen i jakten på Zalachenko hade hon fortsatt att leka med ekvationerna. Problemet var att hon hade en irriterande känsla av att hon hade sett en lösning … att hon hade upplevt en lösning.
Men att hon inte kunde komma ihåg den.
Att inte komma ihåg något var ett okänt fenomen för Lisbeth Salander. Hon hade testat sig själv genom att gå in på nätet och plocka fram några slumpvis valda HTML-koder som hon läst i ett svep och memorerat och därefter återgivit exakt.
Hon hade inte förlorat sitt fotografiska minne som hon upplevde som en förbannelse.
Allt var som vanligt i huvudet.
Bortsett från detta att hon trodde sig minnas att hon hade sett en lösning på Fermats teorem men inte kunde komma ihåg hur, när eller var.
Det värsta var att hon inte kände något som helst intresse för gåtan. Fermats teorem fascinerade henne inte längre. Det var illavarslande. Det var precis så hon brukade fungera. Hon fascinerades av en gåta, men så fort hon hade löst den tappade hon intresset.
Och det var precis så hon kände för Fermat. Han var inte längre en djävul på hennes axel som pockade på uppmärksamhet och retade hennes intellekt. Det var en platt formel, några krumelurer på ett papper, och hon kände ingen som helst lust att ta itu med gåtan.
Detta oroade henne. Hon lade ifrån sig anteckningsblocket.
Hon borde sova.
Istället plockade hon fram handdatorn igen och gick ut på nätet. Hon funderade en stund och gick därefter in på Dragan Armanskijs hårddisk som hon inte hade besökt sedan hon fick handdatorn. Armanskij samarbetade med Mikael Blomkvist men hon hade inte haft något omedelbart behov av att läsa om vad han sysslade med.
Hon läste förstrött hans e-post.
Sedan hittade hon den säkerhetsanalys som David Rosin hade formulerat om Erika Bergers bostad. Hon höjde ögonbrynen.
Erika Berger har en stalker efter sig.
Hon hittade ett PM från medarbetaren Susanne Linder som tydligen hade bott hos Erika Berger föregående natt och som hade mailat in en rapport sent under natten. Hon tittade på tidsangivelsen. Mailet hade skickats strax före tre på morgonen och rapporterade att Berger hade upptäckt att personliga dagböcker, brev och fotografier samt en video av högst personlig karaktär hade stulits från en byrå i hennes sovrum.
[Efter att ha diskuterat saken med fru Berger konstaterade vi att stölden måste ha skett under den tid hon befann sig på Nacka sjukhus efter att ha trampat på glasskärvan. Det gav ett gap på cirka 2,5 timmar då huset stod obevakat och det bristfälliga larmet från NIP ej var inkopplat. Vid alla övriga tidpunkter har antingen Berger eller David Rosin befunnit sig i huset till dess att stölden upptäcktes.
Det ger slutsatsen att hennes förföljare uppehöll sig i fru Bergers närhet och kunde observera att hon hämtades med taxi och möjligen också att hon haltade och var skadad i foten. Han passade då på att gå in i bostaden.]
Lisbeth kopplade ned Armanskijs hårddisk och stängde eftertänksamt av handdatorn. Hon upplevde motstridiga känslor.
Hon hade ingen orsak att älska Erika Berger. Hon mindes fortfarande den förnedring hon hade upplevt då hon sett henne försvinna med Mikael Blomkvist på Hornsgatan dagen före nyårsafton ett och ett halvt år tidigare.
Det hade varit hennes livs enfaldigaste ögonblick och hon skulle aldrig mer tillåta sig den sortens känslor.
Hon mindes det oresonliga hat hon hade känt och lusten att rusa i kapp dem och skada Erika Berger.
Pinsamt.
Hon var botad.
Men hon hade som sagt ingen orsak att älska Erika Berger.
Efter en stund undrade hon vad Bergers video av högst personlig karaktär innehöll. Hon hade själv en video av högst personlig karaktär som visade hur Nils Gubbslemmet Bjurman förgrep sig på henne. Och den fanns nu i Mikael Blomkvists händer. Hon undrade hur hon skulle ha reagerat om någon hade brutit sig in hos henne och stulit filmen. Vilket Mikael Blomkvist per definition faktiskt hade gjort, även om hans syfte inte hade varit att skada henne.
Hmm.
Knepigt.
Det hade varit omöjligt för Erika Berger att sova under natten till fredagen. Hon haltade rastlöst fram och tillbaka genom villan medan Susanne Linder höll ett vakande öga på henne. Hennes ångest låg som en tung dimma i huset.
Vid halvtretiden på morgonen lyckades Susanne Linder övertala Berger att om inte sova så åtminstone lägga sig i sängen och vila. Hon hade dragit en suck av lättnad då Berger stängde sin sovrumsdörr. Hon hade öppnat sin laptop och sammanfattat vad som hade hänt i ett mail till Dragan Armanskij. Hon hade knappt hunnit peta iväg mailet förrän hon hörde att Erika Berger var uppe och rörde på sig igen.
Vid sjutiden på morgonen hade hon äntligen fått Erika Berger att ringa till SMP och sjukskriva sig för dagen. Erika Berger hade motvilligt gått med på att hon inte skulle vara till stor nytta på sin arbetsplats om ögonen gick i kors. Därefter hade hon somnat i soffan i vardagsrummet, framför det plywoodtäckta fönstret. Susanne Linder hade hämtat en filt och brett ut över henne. Hon hade därefter gjort kaffe till sig själv och ringt och pratat med Dragan Armanskij och förklarat sin närvaro på platsen och hur hon hade blivit inkallad av David Rosin.
”Jag har inte heller sovit en blund i natt”, sa Susanne Linder.
”Okej. Stanna kvar hos Berger. Gå och lägg dig och sov ett par timmar”, sa Armanskij.
”Jag vet inte hur vi ska fakturera …”
”Det löser vi sedan.”
Erika Berger sov till halv tre på eftermiddagen. Hon vaknade och hittade Susanne Linder sovande i en fåtölj i andra änden av vardagsrummet.
Monica Figuerola försov sig på fredagsmorgonen och hade inte tid att springa någon morgonrunda innan hon skulle inställa sig på jobbet. Hon lastade Mikael Blomkvist för detta tillstånd, duschade och sparkade upp honom ur sängen.
Mikael Blomkvist åkte ned till Millennium där alla var överraskade att se honom uppe så tidigt. Han muttrade något och hämtade kaffe och samlade Malin Eriksson och Henry Cortez på sitt rum. De ägnade tre timmar åt att gå igenom texter för det kommande temanumret och stämma av hur bokproduktionen framskred.
”Dag Svenssons bok gick till tryckeriet i går”, sa Malin. ”Vi gör den i pocketformat.”
”Okej.”
”Tidningen kommer att bli The Lisbeth Salander Story”, sa Henry Cortez. ”De håller på att ändra datum, men rättegången är nu fastställd till onsdag den 13 juli. Vi kommer att ha tidningen tryckt till dess men ligger på distributionen till i mitten av veckan. Du bestämmer när den går ut.”
”Bra. Då återstår bara boken om Zalachenko, vilken just nu är en mardröm. Titeln blir Sektionen. Första halvan av boken blir i praktiken det vi kör i Millennium. Morden på Dag Svensson och Mia Bergman är utgångspunkt och därefter jakten på Lisbeth Salander, Zalachenko och Niedermann. Andra halvan av boken blir det vi vet om Sektionen.”
”Mikael, även om tryckeriet gör allt för oss så måste vi lämna tryckfärdiga original senast den sista juni”, sa Malin. ”Christer behöver åtminstone ett par dagar till layout. Vi har drygt två veckor på oss. Jag begriper inte hur vi ska hinna.”