”Vi hinner inte gräva fram den fullständiga historien”, medgav Mikael. ”Men jag tror inte att vi skulle kunna göra det om vi så hade ett år på oss. Det vi ska göra i den här boken är att påstå vad som har hänt. Om vi saknar källa på något så skriver jag det. Om vi spekulerar så ska det framgå klart och tydligt. Vi skriver alltså vad som har hänt och som vi kan dokumentera, och så skriver vi vad vi tror kan ha hänt.”
”Jävligt svajigt”, sa Henry Cortez.
Mikael skakade på huvudet.
”Om jag säger att en Säpoaktivist bryter sig in i min lägenhet och att jag kan dokumentera det med en video så är det dokumenterat. Om jag säger att han gör det på uppdrag av Sektionen så är det spekulation, men i ljuset av alla avslöjanden vi gör så är det en rimlig spekulation. Förstår du?”
”Okej.”
”Jag kommer inte att hinna skriva alla texter själv. Henry, jag har en lista på texter här som du måste snickra ihop. Det motsvarar drygt femtio sidor boktext. Malin, du är backup för Henry, precis som då vi redigerade Dag Svenssons bok. Alla tre namnen står som författare på omslaget. Är det okej med er?”
”Visst”, sa Malin. ”Men vi har en del andra problem.”
”Vad?”
”Medan du har slitit med Zalachenkohistorien har vi en jävla massa jobb att göra här …”
”Och du menar att jag inte finns tillgänglig?”
Malin Eriksson nickade.
”Du har rätt. Jag är ledsen.”
”Var inte det. Vi vet alla att när du blir besatt av en story så finns inget annat. Men det funkar inte för oss andra. Det funkar inte för mig. Erika Berger hade mig att luta sig emot. Jag har Henry och han är ett ess, men han jobbar lika mycket på din story som du. Även om man räknar in dig så är vi helt enkelt två man kort på redaktionen.”
”Okej.”
”Och jag är inte Erika Berger. Hon hade en rutin som jag saknar. Jag håller på att lära mig jobbet. Monica Nilsson sliter häcken av sig. Och det gör Lottie Karim också. Men ingen hinner stanna upp och tänka.”
”Det här är tillfälligt. Så fort rättegången startar …”
”Nej, Mikael. Det är inte över då. När rättegången startar kommer det att bli ett rent helvete. Du minns hur det var under Wennerströmaffären. Det betyder att vi inte kommer att se dig på ungefär tre månader medan du snurrar runt i TV-sofforna.”
Mikael suckade. Han nickade långsamt.
”Vad föreslår du?”
”Om vi ska klara Millennium under hösten måste vi nyanställa folk. Minst två personer, kanske fler. Vi har inte kapacitet för det vi försöker göra och …”
”Och?”
”Och jag är inte säker på att jag vill göra det.”
”Jag förstår.”
”Jag menar det. Jag är en djävul på att vara redaktionssekreterare och det är en piece of cake med Erika Berger som chef. Vi sa att vi skulle prova över sommaren … okej, vi har provat. Jag är ingen bra chefredaktör.”
”Strunt”, sa Henry Cortez.
Malin skakade på huvudet.
”Okej”, sa Mikael. ”Jag hör vad du säger. Men tänk på att det varit en extrem situation.”
Malin log mot honom.
”Du kan se det här som klagomål från personalen”, sa hon.
Författningsskyddets operativa enhet ägnade fredagen åt att försöka få rätsida på den information de hade fått av Mikael Blomkvist. Två av medarbetarna hade flyttat till ett tillfälligt kontorsutrymme vid Fridhemsplan där all dokumentation samlades. Det var olägligt eftersom det interna datasystemet låg i polishuset, vilket innebar att medarbetarna fick promenera fram och tillbaka några gånger varje dag. Även om det bara var tio minuter så var det ett irritationsmoment. Redan vid lunchtid hade de en omfattande dokumentation på att både Fredrik Clinton och Hans von Rottinger hade varit anknutna till Säkerhetspolisen på 1960-talet och början av 1970-talet.
von Rottinger kom ursprungligen från den militära underrättelsetjänsten och arbetade i flera år på den byrå som koordinerade Försvarsmakten med Säkerhetspolisen. Fredrik Clinton hade en bakgrund inom flygvapnet och hade börjat arbeta för Säkerhetspolisens personalkontroll 1967.
Bägge hade dock lämnat RPS/Säk i början av 1970-talet; Clinton 1971 och von Rottinger 1973. Clinton hade gått till det privata näringslivet som konsult och von Rottinger hade civilanställts för att göra utredningar åt det internationella atomenergiorganet. Han stationerades i London.
Det tog till långt in på eftermiddagen innan Monica Figuerola kunde knacka på hos Edklinth och förklara att Clintons och von Rottingers karriärer sedan de lämnat RPS/Säk med största sannolikhet var falsarier. Clintons karriär var svår att spåra. Att vara konsult för det privata näringslivet kan betyda i stort sett vad som helst och en sådan har ingen skyldighet att redovisa sin praktiska verksamhet för staten. Av deklarationer framgick att han tjänade bra med pengar; dessvärre tycktes hans klienter huvudsakligen bestå av anonyma företag baserade i Schweiz eller liknande länder. Följaktligen gick det inte riktigt att motbevisa att det var en bluff.
von Rottinger däremot hade aldrig någonsin satt sin fot på det kontor där han förväntades arbeta i London. 1973 hade nämligen den kontorsbyggnad där han antogs ha arbetat i själva verket rivits och ersatts med en utbyggnad av King’s Cross Station. Det var sannolikt någon som gjort en tabbe då legenden etablerades. Under dagen hade Figuerolas team intervjuat flera pensionerade medarbetare vid internationella atomenergiorganet. Ingen av dessa hade någonsin hört talas om Hans von Rottinger.
”Då vet vi”, sa Edklinth. ”Då måste vi bara ta reda på vad de i själva verket gjorde.”
Monica Figuerola nickade.
”Hur gör vi med Blomkvist?”
”Hur menar du?”
”Vi lovade att ge honom feedback om vad vi hittade om Clinton och Rottinger.”
Edklinth funderade.
”Okej. Han kommer att gräva fram det där själv om han får hålla på ett tag. Bättre att vi håller oss väl med honom. Du kan ge honom det. Men använd ditt omdöme.”
Monica Figuerola lovade. De ägnade några minuter åt att diskutera helgen. Monica hade två medarbetare som skulle arbeta vidare. Själv skulle hon vara ledig.
Hon stämplade därefter ut och gick till gymmet vid S:t Eriksplan och tillbringade två timmar med att ursinnigt ta igen förlorad träningstid. Hon var hemma vid sjutiden på kvällen, duschade, lagade en enkel middag och satte på TV:n för att lyssna på nyheterna. Vid halv åtta var hon redan rastlös och satte på sig joggingkläder. Hon stannade vid ytterdörren och kände efter. Jävla Blomkvist. Hon öppnade mobilen och ringde till hans T10.
”Vi har fått fram lite information om Rottinger och Clinton.”
”Berätta”, bad Mikael.
”Om du kommer över och hälsar på kan jag berätta.”
”Hmm”, sa Mikael.
”Jag har just bytt om till joggingkläder för att arbeta av lite överskottsenergi”, sa Monica Figuerola. ”Ska jag ge mig av eller ska jag vänta på dig?”
”Är det okej om jag dyker upp efter nio?”
”Det går alldeles utmärkt.”
Vid åttatiden på fredagskvällen fick Lisbeth Salander besök av doktor Anders Jonasson. Han slog sig ned i besöksstolen och lutade sig bakåt.
”Ska du undersöka mig?” undrade Lisbeth Salander.
”Nej. Inte i kväll.”
”Okej.”
”Vi gjorde utvärderingen av dig i dag och har meddelat åklagaren att vi är beredda att släppa dig.”
”Jag förstår.”
”De ville plocka över dig till häktet i Göteborg redan i kväll.”
”Så snabbt?”
Han nickade.
”Stockholm ligger tydligen på. Jag sa att jag hade en del avslutande tester att göra på dig i morgon och att jag inte släpper dig förrän på söndag.”
”Varför det?”
”Vet inte. Jag blev rätt irriterad på att de är så påstridiga.”