Lisbeth Salander log faktiskt. Hon skulle nog kunna göra en god anarkist av doktor Anders Jonasson om hon fick några år på sig. Han hade i vilket fall anlag för civil olydnad på det privata planet.
”Fredrik Clinton”, sa Mikael Blomkvist och tittade upp i taket ovanför Monica Figuerolas säng.
”Om du tänder den där cigaretten så kommer jag att fimpa den i din navel”, sa Monica Figuerola.
Mikael tittade överraskat på den cigarett han hade plockat fram ur sin kavajficka.
”Förlåt”, sa han. ”Kan jag låna balkongen?”
”Om du borstar tänderna efteråt.”
Han nickade och svepte ett lakan runt kroppen. Hon följde efter honom till köket och spolade upp ett stort glas kallt vatten. Hon lutade sig mot dörrposten vid balkongen.
”Fredrik Clinton?”
”Han lever fortfarande. Han är länken till det gamla.”
”Han är döende. Han behöver en ny njure och tillbringar merparten av sin tid på dialys eller någon annan behandling.”
”Men han lever. Vi skulle kunna kontakta honom och ställa frågan direkt till honom. Han kanske vill prata.”
”Nej”, sa Monica Figuerola. ”För det första är det här en förundersökning och den sköter polisen. I den bemärkelsen finns det inget ’vi’ i den här historien. För det andra får du information enligt din överenskommelse med Edklinth, men du har förbundit dig att inte agera så att du stör utredningen.”
Mikael tittade på henne och log. Han fimpade cigaretten.
”Ouch”, sa han. ”Säkerhetspolisen rycker i kopplet.”
Hon såg plötsligt betänksam ut.
”Mikael, det här är inget skämt.”
Erika Berger åkte till Svenska Morgon-Posten på lördagsmorgonen med en klump i magen. Hon kände att hon hade börjat få kontroll över själva tidningsmakeriet och hade egentligen planerat att kosta på sig en ledig helg – den första sedan hon började på SMP – men upptäckten att hennes mest personliga och intima minnen hade försvunnit tillsammans med Borgsjörapporten gjorde det omöjligt för henne att slappna av.
Under en sömnlös natt som till stor del tillbringats i köket tillsammans med Susanne Linder, förväntade sig Erika att Giftpennan skulle slå till och att allt annat än smickrande bilder av henne snabbt skulle spridas. Internet var ett suveränt redskap för fähundar. Gode gud, en jävla video som visar hur jag knullar med min man och med en annan man – jag kommer att hamna i varenda kvällstidning i hela världen. Det mest privata.
Hon hade känt panik och ångest under natten.
Susanne Linder hade så småningom tvingat henne att gå och lägga sig.
Klockan åtta på morgonen klev hon upp och åkte in till SMP. Hon kunde inte hålla sig borta. Om en storm väntade så ville hon möta den först av alla.
Men på den halvbemannade lördagsredaktionen var allting normalt. Personalen hälsade vänligt då hon gick förbi centraldesken. Anders Holm var ledig. Peter Fredriksson var nyhetschef.
”Morron, jag trodde att du skulle vara ledig i dag”, hälsade han.
”Jag med. Men jag var ju opasslig i går och har lite att göra. Händer det något?”
”Nej, det är en tunn nyhetsmorgon. Det hetaste vi har är att träindustrin i Dalarna redovisar en uppgång och att det varit ett rån i Norrköping där en person blivit skadad.”
”Okej. Jag sitter i glasburen och jobbar ett tag.”
Hon slog sig ned och lutade kryckorna mot bokhyllan och loggade in sig på nätet. Hon började med att kontrollera posten. Hon hade fått flera mail men ingenting från Giftpennan. Hon rynkade ögonbrynen. Det var nu två dygn sedan inbrottet och ännu hade han inte agerat på vad som måste vara en fullkomlig skattkista av möjligheter. Varför inte? Tänker han ändra taktik? Utpressning? Vill han bara hålla mig på halster?
Hon hade inget specifikt att arbeta med och slog upp det strategidokument för SMP hon höll på att formulera. Hon satt och stirrade på skärmen i femton minuter utan att se bokstäverna.
Hon hade försökt ringa till Greger, men hade inte fått kontakt med honom. Hon visste inte ens om hans mobil fungerade utomlands. Hon hade naturligtvis kunnat spåra honom om hon ansträngt sig, men hon kände sig fullständigt håglös. Fel, hon kände sig förtvivlad och paralyserad.
Hon försökte ringa Mikael Blomkvist för att informera om att Borgsjömappen hade stulits. Han svarade inte på mobilen.
Klockan tio hade hon ännu inte fått något vettigt gjort och beslutade sig för att åka hem. Hon sträckte precis fram handen för att stänga ned datorn då hennes ICQ plingade. Hon tittade häpet på menyraden. Hon visste vad ICQ var men brukade sällan chatta och hade aldrig använt programmet sedan hon började på SMP.
Hon klickade tveksamt på Svara.
<Hej Erika>
<Hej. Vem där?>
<Privat. Är du ensam?>
Ett trick? Giftpennan?
<Ja. Vem är du?>
<Vi träffades i Kalle Blomkvists bostad då han kom hem från Sandhamn>
Erika Berger stirrade på skärmen. Det tog henne flera sekunder att göra kopplingen. Lisbeth Salander. Omöjligt.
<Är du kvar?>
<Ja>
<Inga namn. Vet du vem jag är?>
<Hur vet jag att det inte är en bluff>
<Jag känner till hur Mikael fick sitt ärr på halsen>
Erika svalde. Fyra personer i hela världen visste hur det hade uppstått. Lisbeth Salander var en av dem.
<Okej. Men hur kan du chatta med mig?>
<Jag är rätt bra på datorer>
Lisbeth Salander är en djävul på datorer. Men hur fan hon bär sig åt för att kommunicera från Sahlgrenska där hon legat isolerad sedan i april begriper jag inte.
<Okej>
<Kan jag lita på dig?>
<Hur menar du?>
<Det här samtalet får inte läcka>
Hon vill inte att polisen ska veta att hon har tillgång till nätet. Naturligtvis inte. Så därför chattar hon med chefredaktören för en av Sveriges största tidningar.
<Inga problem. Vad vill du?>
<Betala>
<Hur menar du?>
<Millennium har backat upp mig>
<Vi har gjort vårt jobb>
<Det har inte andra tidningar>
<Du är inte skyldig till det du anklagats för>
<Du har en stalker efter dig>
Erika Berger fick plötsligt hjärtklappning. Hon tvekade en lång stund.
<Vad vet du?>
<Stulen video. Inbrott>
<Ja. Kan du hjälpa?>
Erika Berger trodde inte själv att det var hon som skrev frågan. Det var fullkomligt vettlöst. Lisbeth Salander låg på rehabilitering på Sahlgrenska och hade själv problem upp över öronen. Hon var den mest osannolika person som Erika kunde vända sig till med någon sorts förhoppning om hjälp.
<Vet inte. Låt mig försöka>
<Hur?>
<Fråga. Du tror att fähunden finns på SMP?>
<Jag kan inte bevisa det>
<Varför tror du det?>
Erika funderade en lång stund innan hon svarade.
<En känsla. Det började då jag började på SMP. Andra personer på SMP har fått obehagliga mail från Giftpennan som tycks komma från mig.>
<Giftpennan?>
<Mitt namn på fähunden>
<Okej. Varför har just du blivit föremål för Giftpennans uppmärksamhet?>
<Vet inte.>
<Finns det något som tyder på att det är personligt?>
<Hur menar du?>
<Hur många anställda på SMP?>
<Drygt 230 inklusive förlaget>
<Hur många känner du personligen?>
<Vet inte riktigt. Har träffat flera journalister och medarbetare genom åren i olika sammanhang>
<Någon som du bråkat med tidigare?>
<Nej. Inte specifikt>
<Någon som kan tänkas vilja hämnas på dig?>
<Hämnd? För vad?>