<Hämnd är en stark drivkraft>
Erika tittade på skärmen medan hon försökte förstå vad Lisbeth Salander syftade på.
<Är du kvar?>
<Ja. Varför frågar du om hämnd?>
<Jag har läst Rosins lista på alla incidenter du kopplar till Giftpennan>
Varför är jag inte förvånad.
<Okej???>
<Känns inte som en stalker>
<Hur menar du?>
<En stalker är en person som drivs av sexuell besatthet. Det här känns som någon som imiterar en stalker. Skruvmejsel i fittan … hallå, rena parodin>
<Jaså?>
<Jag har sett exempel på riktiga stalkers. De är betydligt mer perverterade, vulgära och groteska. De uttrycker kärlek och hat på en och samma gång. Det här känns inte rätt>
<Du tycker inte att det är vulgärt nog>
<Nej. Mail till Eva Carlsson helt fel. Någon som vill jävlas>
<Jag förstår. Har inte tänkt på det viset>
<Inte stalker. Personligt mot dig>
<Okej. Vad föreslår du?>
<Litar du på mig?>
<Kanske>
<Jag behöver tillgång till SMP:s datanät>
<Sakta i backarna>
<Nu. Jag kommer snart att bli förflyttad och förlora internet>
Erika tvekade i tio sekunder. Lämna ut SMP till … vad? En komplett galning? Lisbeth kanske var oskyldig till mord men hon var definitivt inte som normala människor.
Men vad hade hon att förlora?
<Hur?>
<Jag måste få in ett program i din dator>
<Vi har brandväggar>
<Du måste hjälpa till. Starta internet>
<Redan igång>
<Explorer?>
<Ja>
<Jag skriver ut en adress. Kopiera och klistra in i Explorer>
<Gjort>
<Nu ser du ett antal program i en lista. Klicka på Asphyxia Server och ladda hem>
Erika följde instruktionen.
<Klart>
<Starta Asphyxia. Klicka på installera och välj Explorer>
Det tog tre minuter.
<Klart. Okej. Nu måste du starta om datorn. Vi förlorar kontakt en stund>
<Okej>
<När vi kommer igång igen kommer jag att överföra din hårddisk till en server på nätet>
<Okej>
<Starta om. Vi hörs strax>
Erika Berger tittade fascinerat på skärmen medan hennes dator långsamt startade om. Hon undrade om hon var riktigt klok. Sedan pingade hennes ICQ.
<Hej igen>
<Hej>
<Det går snabbare om du gör det. Starta internet och kopiera in den adress jag mailar>
<Okej>
<Nu får du upp en fråga. Klicka på Start>
<Okej>
<Nu får du upp en fråga om att döpa hårddisken. Kalla den SMP- 2>
<Okej>
<Gå och hämta kaffe. Det här kommer att ta en stund>
Monica Figuerola vaknade vid åttatiden på lördagsmorgonen, drygt två timmar senare än hennes normala revelj. Hon satte sig upp i sängen och betraktade Mikael Blomkvist. Han snarkade. Well. Nobody is perfect.
Hon undrade vart historien med Mikael Blomkvist skulle leda. Han var inte den trofasta sorten som man kunde planera ett mer långsiktigt förhållande med – så mycket hade hon förstått av hans biografi. Hon var å andra sidan inte säker på att hon verkligen sökte ett stabilt förhållande med pojkvän och kylskåp och barn. Efter ett dussin misslyckade försök sedan tonåren hade hon allt mer börjat luta åt teorin att stabila förhållanden var överskattade. Hennes längsta förhållande hade varit ett tvåårigt samboskap med en kollega i Uppsala.
Hon var å andra sidan inte en sådan tjej som ägnade sig åt one night stands, även om hon ansåg att sex var underskattat som terapeutiskt medel mot i stort sett alla åkommor. Och sex med Mikael Blomkvist var helt okej. Mer än okej, faktiskt. Han var en bra människa. Han gav mersmak.
Sommarromans? Förälskelse? Var hon förälskad?
Hon gick till badrummet och sköljde av ansiktet och borstade tänderna och satte därefter på sig löparshorts och en tunn jacka och tassade ut ur lägenheten. Hon stretchade och gjorde en fyrtiofem minuters löprunda förbi Rålambshovs sjukhus runt Fredhäll och tillbaka via Smedsudden. Hon var tillbaka klockan nio och konstaterade att Blomkvist fortfarande sov. Hon böjde sig ned och bet honom i örat till dess att han förvirrat slog upp ögonen.
”God morgon, älskling. Jag behöver någon som skrubbar mig på ryggen.”
Han tittade på henne och muttrade något.
”Vad sa du?”
”Du behöver inte duscha. Du är redan sjöblöt.”
”Jag har sprungit en runda. Du borde hänga med.”
”Jag misstänker att om jag försökte hålla ditt tempo så skulle du få ringa efter räddningstjänsten. Hjärtstillestånd på Norr Mälarstrand.”
”Nonsens. Kom nu. Dags att vakna.”
Han skrubbade henne på ryggen och tvålade in axlarna. Och höfterna. Och magen. Och brösten. Och efter ett tag hade Monica Figuerola helt tappat intresset för duschande och drog tillbaka honom till sängen igen. De drack kaffe på serveringen vid Norr Mälarstrand först vid elvatiden.
”Du skulle kunna bli en ovana”, sa Monica Figuerola. ”Vi har bara känt varandra i några dagar.”
”Jag är väldigt attraherad av dig. Men det tror jag att du redan vet.”
Hon nickade.
”Varför är du det?”
”Sorry. Jag kan inte svara på frågan. Jag har aldrig begripit varför jag plötsligt är attraherad av en viss kvinna och helt ointresserad av en annan.”
Hon log eftertänksamt.
”Jag är ledig i dag”, sa hon.
”Inte jag. Jag har ett berg av arbete fram till dess att rättegången startar och jag har tillbringat de senaste tre nätterna hos dig istället för att jobba.”
”Synd.”
Han nickade och reste sig och gav henne en kyss på kinden. Hon grep tag i hans skjortärm.
”Blomkvist, jag vill gärna fortsätta att umgås med dig.”
”Samma här”, nickade han. ”Men det kommer att vara lite upp och ned till dess att vi är i hamn med den här storyn.”
Han försvann upp mot Hantverkargatan.
Erika Berger hade hämtat kaffe och betraktade skärmen. Under femtiotre minuter hände absolut ingenting utom att hennes skärmsläckare med jämna mellanrum gick igång. Sedan plingade hennes ICQ igen.
<Klart. Du har väldigt mycket skit på din hårddisk, däribland två virus>
<Sorry. Vad är nästa steg?>
<Vem är admin för SMP:s datanät?>
<Vet inte. Förmodligen Peter Fleming som är teknikchef>
<Okej>
<Vad ska jag göra?>
<Ingenting. Gå hem>
<Bara så där?>
<Jag hör av mig>
<Ska jag lämna datorn på?>
Men Lisbeth Salander var redan borta från hennes ICQ. Erika Berger stirrade frustrerat på skärmen. Till sist stängde hon av datorn och gick ut för att leta rätt på ett café där hon kunde sitta och fundera i lugn och ro.
KAPITEL 20: LÖRDAG 4 JUNI
Mikael Blomkvist klev av bussen vid Slussen, tog Katarinahissen upp till Mosebacke och promenerade till Fiskargatan 9. Han hade handlat bröd, mjölk och ost i närlivsbutiken framför Landstingshuset och började med att sätta in varorna i kylen. Därefter slog han på Lisbeth Salanders dator.
Efter en stunds eftertanke slog han även på sin blå Ericsson T10. Han struntade i sin normala mobil eftersom han i vilket fall inte ville tala med någon som inte hade med Zalachenkohistorien att göra. Han konstaterade att han hade fått sex samtal under det gångna dygnet, varav tre var från Henry Cortez, två från Malin Eriksson och ett från Erika Berger.
Han började med att ringa Henry Cortez som befann sig på ett café i Vasastan och hade en del småplock att avhandla men inget som var akut.
Malin Eriksson hade bara hört av sig för att höra av sig.