Därefter ringde han Erika Berger och fick upptagetton.
Han öppnade yahoogruppen [Stolliga–Bordet] och hittade slutversionen av Lisbeth Salanders biografi. Han nickade leende och printade ut dokumentet och började genast läsa.
Lisbeth Salander knappade på sin Palm Tungsten T3. Hon hade ägnat en timme åt att penetrera och kartlägga datanätet på SMP med hjälp av Erika Bergers konto. Hon hade inte gett sig i kast med Peter Flemings konto eftersom det inte var nödvändigt att skaffa sig fullständiga administratörsrättigheter. Det hon var intresserad av var tillgång till SMP:s administration med personalfiler. Och där hade Erika Berger redan fulla rättigheter.
Hon önskade intensivt att Mikael Blomkvist kunde ha haft godheten att smuggla in hennes PowerBook med ett riktigt tangentbord och 17-tumsskärm istället för bara handdatorn. Hon laddade hem en förteckning på alla som arbetade på SMP och började beta av listan. Det var 223 personer, varav 82 var kvinnor.
Hon började med att stryka alla kvinnor. Hon undantog inte kvinnor från dårskap, men statistik hävdade att det absoluta flertalet personer som trakasserade kvinnor var män. Då återstod 141 personer.
Statistiken talade också för att flertalet giftpennor befann sig antingen i tonåren eller i medelåldern. Eftersom SMP inte hade några tonåringar bland sina anställda gjorde hon en ålderskurva och strök alla personer över 55 och under 25. Då återstod 103 personer.
Hon funderade en stund. Hon hade ont om tid. Kanske mindre än tjugofyra timmar. Hon fattade ett snabbt beslut. Med ett svärdshugg strök hon samtliga anställda inom distribution, annons, bild, vaktmästeri och teknik. Hon fokuserade på gruppen journalister och redaktionspersonal och fick ihop en lista bestående av 48 personer som var män i åldern 26 till 54 år.
Därefter hörde hon rassel från nyckelknippan. Hon stängde omedelbart av handdatorn och placerade den under täcket mellan sina lår. Hennes sista lördagslunch på Sahlgrenska hade anlänt. Hon tittade uppgivet på kålstuvningen. Efter lunchen visste hon att hon inte skulle kunna jobba ostört under en stund. Hon placerade handdatorn i hålrummet bakom sängbordet och väntade medan två kvinnor från Eritrea dammsög och bäddade om åt henne.
En av tjejerna hette Sara och hade regelbundet smusslat till Lisbeth enstaka Marlboro Light den senaste månaden. Hon hade också fått en cigarettändare som hon gömde bakom sängbordet. Lisbeth tog tacksamt emot två cigaretter som hon ämnade röka i vädringsfönstret nattetid.
Först vid tvåtiden var allt lugnt igen. Hon plockade fram handdatorn och kopplade upp sig. Hon hade tänkt gå direkt tillbaka till SMP:s administration, men insåg att hon även hade egna problem att hantera. Hon gjorde det dagliga svepet och började med att gå in på yahoogruppen [Stolliga–Bordet]. Hon konstaterade att Mikael Blomkvist inte hade lagt upp något nytt på tre dygn och undrade vad han sysslade med. Fanskapet är säkert ute och strular med någon bimbo med stora bröst.
Hon gick vidare till yahoogruppen [Riddarna] och undersökte om Plague hade lämnat något bidrag. Det hade han inte.
Därefter kontrollerade hon hårddiskarna hos åklagare Richard Ekström (mindre intressant korrespondens om den kommande rättegången) samt doktor Peter Teleborian.
Varje gång hon gick in på Teleborians hårddisk kände hon det som om hennes kroppstemperatur sjönk med några grader.
Hon hittade den rättspsykiatriska utredning om henne som han redan hade formulerat men som officiellt inte skulle skrivas innan han haft möjlighet att undersöka henne. Han hade gjort flera förbättringar i prosan, men på det hela taget var det inget nytt. Hon laddade ned utredningen och petade iväg den till [Stolliga–Bordet]. Hon kontrollerade Teleborians e-post för de senaste tjugofyra timmarna genom att klicka från mail till mail. Hon höll så när på att missa betydelsen av det kortfattade mailet.
[Lördag, 15.00 vid ringen på Centralen. /Jonas]
Fuck. Jonas. Han har förekommit i en mängd mail till Teleborian. Använde ett hotmailkonto. Oidentifierad.
Lisbeth Salander vände blicken till digitalklockan på sängbordet. 14.28. Hon pingade omedelbart upp Mikael Blomkvists ICQ. Hon fick ingen respons.
Mikael Blomkvist hade printat ut de 220 sidor av manuskriptet som var färdiga. Därefter hade han stängt av datorn och satt sig vid Lisbeth Salanders köksbord med en korrekturpenna.
Han var nöjd med storyn. Men det största hålet gapade. Hur skulle han kunna hitta återstoden av Sektionen? Malin Eriksson hade rätt. Det var omöjligt. Han befann sig i tidsnöd.
Lisbeth Salander svor frustrerat och försökte pinga upp Plague på ICQ. Han svarade inte. Hon sneglade på klockan. 14.30.
Hon satte sig på sängkanten och framkallade ICQ-konton ur minnet. Hon försökte först med Henry Cortez och därefter Malin Eriksson. Ingen svarade. Lördag. Alla lediga. Hon sneglade på klockan. 14.32.
Därefter försökte hon nå Erika Berger. Ingen framgång. Jag sa till henne att gå hem. Fan. 14.33.
Hon skulle kunna skicka ett sms till Mikael Blomkvists mobil … men den var avlyssnad. Hon bet sig i underläppen.
Till sist vände hon sig desperat till sängbordet och ringde på sköterskan. Klockan var 14.35 då hon hörde nyckeln sättas i dörren, och en syster Agneta som var i 50-årsåldern tittade in till henne.
”Hej. Har du problem?”
”Finns doktor Anders Jonasson på avdelningen?”
”Mår du inte bra?”
”Jag mår bra. Men jag skulle behöva växla några ord med honom. Om det är möjligt.”
”Jag såg honom för en kort stund sedan. Vad gäller det?”
”Jag måste få tala med honom.”
Syster Agneta rynkade ögonbrynen. Patienten Lisbeth Salander hade sällan ringt på sköterskorna om hon inte haft svår huvudvärk eller något annat akut problem. Hon hade aldrig tjafsat om något och aldrig tidigare bett att få tala med en specifik läkare. Syster Agneta hade dock noterat att Anders Jonasson tagit sig tid med den häktade patienten som annars brukade vara fullständigt sluten mot omvärlden. Det var möjligt att han hade etablerat någon sorts kontakt.
”Okej. Jag ska höra om han har tid”, sa syster Agneta vänligt och stängde dörren. Och låste. Klockan var 14.36 och slog just över till 14.37.
Lisbeth reste sig från sängkanten och gick fram till fönstret. Med jämna mellanrum sneglade hon på klockan. 14.39. 14.40.
Klockan 14.44 hörde hon steg i korridoren och rasslet från Securitasvaktens nyckelknippa. Anders Jonasson gav henne ett frågande ögonkast och stannade då han såg Lisbeth Salanders desperata blick.
”Har det hänt något?”
”Något händer just nu. Har du en mobiltelefon på dig?”
”Vad?”
”En mobil. Jag måste ringa ett samtal.”
Anders Jonasson sneglade tveksamt mot dörren.
”Anders … Jag behöver en mobil. Nu!”
Han hörde desperationen i hennes röst och stoppade handen i en innerficka och lämnade över sin Motorola. Lisbeth formligen rev den från hans händer. Hon kunde inte ringa Mikael Blomkvist eftersom han antogs vara avlyssnad av fienden. Problemet var att han aldrig hade gett henne numret till sin anonyma blå Ericsson T10. Det hade aldrig varit aktuellt eftersom han aldrig förväntat sig att hon skulle kunna ringa honom från sin isolering. Hon tvekade en tiondels sekund och slog Erika Bergers mobilnummer. Hon hörde tre signaler gå fram innan hon svarade.
Erika Berger befann sig i sin BMW en kilometer från hemmet i Saltsjöbaden då hon fick ett samtal hon inte förväntat sig. Men Lisbeth Salander hade å andra sidan redan överraskat henne på morgonen.
”Berger.”
”Salander. Hinner inte förklara. Har du numret till Mikaels anonyma telefon. Den som inte är avlyssnad.”
”Ja.”
”Ring honom. Nu! Teleborian möter Jonas vid ringen på Centralen klockan 15.00.”