”Vad är …”
”Skynda. Teleborian. Jonas. Ringen på Centralen. 15.00. Han har en kvart på sig.”
Lisbeth stängde mobilen för att inte Erika skulle frestas att slösa sekunder på onödiga frågor. Hon sneglade på klockan som just slog över till 14.46.
Erika Berger bromsade och parkerade vid vägkanten. Hon sträckte sig efter telefonboken i väskan och bläddrade fram det nummer han gett henne kvällen de träffats på Samirs gryta.
Mikael Blomkvist hörde pipandet från mobiltelefonen. Han reste sig från köksbordet och gick tillbaka till Lisbeth Salanders arbetsrum och plockade upp mobilen från skrivbordet.
”Ja?”
”Erika.”
”Hej.”
”Teleborian möter Jonas vid ringen på Centralen klockan 15.00. Du har några minuter på dig.”
”Vad? Va?”
”Teleborian …”
”Jag hörde. Hur vet du något om det?”
”Sluta diskutera och lägg på en rem.”
Mikael sneglade på klockan. 14.47.
”Tack. Hej.”
Han grabbade sin datorväska och tog trapporna istället för att vänta på hissen. Samtidigt som han sprang slog han numret till Henry Cortez blå T10.
”Cortez.”
”Var befinner du dig?”
”På Akademibokhandeln.”
”Teleborian möter Jonas vid ringen på Centralen klockan 15.00. Jag är på väg men du är närmare.”
”Åh fan. Jag drar.”
Mikael joggade ned till Götgatan och satte högsta fart mot Slussen. Han sneglade på sitt armbandsur då han andfått nådde Slussplan. Monica Figuerola hade kanske en poäng med tjatet om att börja löpträna. 14.56. Han skulle inte hinna. Han spanade efter en taxi.
Lisbeth Salander lämnade tillbaka mobilen till Anders Jonasson.
”Tack”, sa hon.
”Teleborian?” frågade Anders Jonasson. Han hade inte kunnat undgå att höra namnet.
Hon nickade och mötte hans blick.
”Teleborian är en riktigt riktigt ful fisk. Du anar inte.”
”Nej. Men jag anar att någonting händer just nu som gjort dig mer upphetsad än jag har sett dig vara under den tid du varit i min omvårdnad. Jag hoppas att du vet vad du gör.”
Lisbeth log ett skevt leende mot Anders Jonasson.
”Du torde få svaret på den frågan inom en nära framtid”, sa hon.
Henry Cortez sprang ut från Akademibokhandeln som en dåre. Han korsade Sveavägen på viadukten vid Mäster Samuelsgatan och fortsatte rakt ned till Klara Norra där han svängde upp på Klarabergsviadukten och över Vasagatan. Han passerade över Klarabergsgatan mellan en buss och två bilar som frenetiskt signalerade på honom och gled in genom dörrarna till centralstationen då klockan var exakt 15.00.
Han tog rulltrappan ned till centralgolvet med tre trappsteg åt gången och joggade förbi Pocketshop innan han saktade farten för att inte väcka uppmärksamhet. Han stirrade intensivt på människorna i närheten av ringen.
Han kunde inte se Teleborian eller den man som Christer Malm hade fotograferat utanför Copacabana och som de trodde var Jonas. Han tittade på klockan. 15.01. Han andades som om han hade sprungit Stockholm maraton.
Han chansade och skyndade genom hallen och ut genom dörrarna mot Vasagatan. Han stannade och såg sig omkring och tittade på person efter person så långt hans ögon sträckte sig. Ingen Peter Teleborian. Ingen Jonas.
Han vände och hastade in på Centralen igen. 15.03. Det var tomt vid ringen.
Sedan lyfte han blicken och fick en sekundsnabb skymt av Peter Teleborians rufsiga profil och hakskägg då han kom ut från entrén till Pressbyrån på andra sidan hallen. I nästa sekund materialiserade sig mannen från Christer Malms bilder vid hans sida. Jonas. De korsade centralgolvet och försvann ut på Vasagatan vid den norra porten.
Henry Cortez andades ut. Han torkade svett från pannan med handflatan och började följa efter de båda männen.
Mikael Blomkvist anlände till Stockholms central i taxi klockan 15.07. Han skyndade in i centralhallen men kunde varken se Teleborian eller Jonas. Eller Henry Cortez, för den delen.
Han lyfte sin T10 för att ringa Henry Cortez i samma ögonblick som mobilen ringde i hans hand.
”Jag har dem. De sitter på puben Tre Remmare på Vasagatan vid nedgången till Akallalinjen.”
”Tack, Henry. Var finns du?”
”Jag står vid baren. Dricker mellis. Har förtjänat den.”
”Okej. De känner igen mig, så jag håller mig utanför. Du har ingen möjlighet att höra vad som sägs, antar jag.”
”Inte en chans. Jag ser ryggen på Jonas och den där jävla Teleborian mumlar bara då han pratar, så jag kan inte ens se läpprörelser.”
”Jag fattar.”
”Men vi kan ha ett problem.”
”Vad?”
”Den där Jonas har lagt sin plånbok och sin mobil på bordet. Och han lade ett par bilnycklar på plånboken.”
”Okej. Jag löser det.”
monica figuerolas mobil gick igång med en polyfonisk signal som utgjorde ledmotivet från Harmonica – en hämnare. Hon lade ned boken om den antika gudsuppfattningen som hon aldrig tycktes bli klar med.
”Hej. Det är Mikael. Vad gör du?”
”Jag sitter hemma och sorterar samlarbilder på gamla älskare. Jag blev snöpligt övergiven tidigare i dag.”
”Förlåt. Har du din bil i närheten?”
”Sist jag kollade stod den på parkeringen utanför.”
”Bra. Har du lust att ta en tur på stan?”
”Inte särskilt. Vad händer?”
”Peter Teleborian dricker just öl med Jonas nere på Vasagatan. Och eftersom jag samarbetar med Stasibyråkratin på Säpo tänkte jag att du kanske var intresserad av att haka på.”
Monica Figuerola var redan uppe från soffan och sträckte sig efter sina bilnycklar.
”Du skämtar inte?”
”Knappast. Och Jonas har lagt ett par bilnycklar på bordet framför sig.”
”Jag är på väg.”
malin eriksson svarade inte i telefon, men Mikael Blomkvist hade tur och fick tag på Lottie Karim som just befann sig på Åhléns för att handla en födelsedagspresent till sin make. Mikael beordrade övertid och bad henne skyndsamt bege sig till puben som förstärkning till Henry Cortez. Därefter ringde han tillbaka till Cortez.
”Det här är planen. Jag har en bil på plats om fem minuter. Vi parkerar på Järnvägsgatan nedanför puben.”
”Okej.”
”Lottie Karim dyker upp hos dig om några minuter som förstärkning.”
”Bra.”
”Då de lämnar puben hakar du på Jonas. Du följer honom till fots och meddelar mig på mobilen var ni finns. Så fort du ser honom närma sig en bil måste vi få veta det. Lottie hakar på Teleborian. Om vi inte hinner fram tar du hans bilnummer.”
”Okej.”
Monica Figuerola parkerade vid Nordic Light Hotel utanför Arlanda Express. Mikael Blomkvist öppnade dörren på förarsidan en minut efter att hon parkerat.
”Vilken pub sitter de på?”
Mikael förklarade.
”Jag måste beställa förstärkning.”
”Oroa dig inte. Vi har dem under uppsikt. Fler kockar kan riskera att strula till det hela.”
Monica Figuerola tittade misstroget på honom.
”Och hur fick du veta att det här mötet skulle äga rum?”
”Sorry. Källskydd.”
”Har ni någon egen jävla underrättelsetjänst på Millennium?” utbrast hon.
Mikael såg nöjd ut. Det var alltid kul att bräcka Säpo på deras eget område.
I själva verket hade han inte den blekaste aning om hur det kunde komma sig att Erika Berger hade ringt honom som en blixt från en klar himmel och meddelat att Teleborian och Jonas skulle träffas. Hon hade inte haft insyn i det redaktionella arbetet på Millennium sedan den 10 april. Hon kände förstås till Teleborian, men Jonas hade dykt upp i handlingen i maj och så vitt Mikael visste hade Erika inte ens en aning om hans existens, än mindre att han var föremål för grubblerier hos både Millennium och Säpo.