Han skulle behöva ha ett ordentligt samtal med Erika Berger inom en mycket snar framtid.
Lisbeth Salander trutade med läpparna och betraktade skärmen på sin handdator. Efter samtalet på doktor Anders Jonassons mobil hade hon skjutit alla tankar på Sektionen åt sidan och fokuserat på Erika Bergers problem. Efter moget övervägande hade hon strukit samtliga män i gruppen 26–54 år som var gifta. Hon visste att det var att jobba med väldigt bred pensel och att det knappast var något rationellt statistiskt, vetenskapligt resonemang som låg till grund för beslutet. Giftpennan kunde utan tvekan vara äkta make med fem barn och hund. Det kunde vara en person som arbetade på vaktmästeriet. Det kunde till och med vara en kvinna, även om hon inte trodde det.
Hon ville helt enkelt ha ned antalet namn i listan och hennes grupp hade med det senaste beslutet minskat från 48 till 18 individer. Hon konstaterade att urvalet till stor del bestod av mer betydelsefulla reportrar, chefer eller mellanchefer i åldern 35 plus. Om hon inte hittade något intressant bland dem så kunde hon vidga nätet igen.
Klockan fyra på eftermiddagen gick hon in på Hacker Republics hemsida och lade upp listan till Plague. Han pingade henne några minuter senare.
<18 namn. Vad?>
<Litet sidoprojekt. Se det som en övningsuppgift>
<Okej?>
<Ett av namnen tillhör en fähund. Hitta honom>
<Vad är det för kriterier?>
<Måste jobba snabbt. I morgon drar de ut pluggen för mig. Innan dess måste vi ha hittat honom.>
Hon förklarade situationen med Erika Bergers giftpenna.
<Okej. Finns det någon profit i det här?>
Lisbeth Salander funderade en sekund.
<Jo. Jag kommer inte ut till Sumpan och anstiftar mordbrand hos dig>
<Skulle du det?>
<Jag betalar dig varje gång jag ber dig göra något för mig. Det här är inte för mig. Se det som skatteindrivning>
<Du börjar uppvisa tecken på social kompetens>
<Nå?>
<Okej>
Hon laddade över accesskoder till SMP:s redaktion och kopplade ned ICQ.
Klockan hade hunnit bli 16.20 innan Henry Cortez ringde.
”De visar tecken på att börja röra på sig.”
”Okej. Vi är beredda.”
Tystnad.
”De skiljs åt utanför puben. Jonas går norrut. Lottie hakar på Teleborian söderut.”
Mikael höjde ett finger och pekade då Jonas skymtade förbi på Vasagatan. Monica Figuerola nickade. Några sekunder senare kunde Mikael också se Henry Cortez. Monica Figuerola startade motorn.
”Han korsar Vasagatan och fortsätter mot Kungsgatan”, sa Henry Cortez i mobilen.
”Håll avståndet så han inte upptäcker dig.”
”Rätt mycket folk ute.”
Tystnad.
”Han går norrut på Kungsgatan.”
”Norrut på Kungsgatan”, sa Mikael.
Monica Figuerola lade in en växel och svängde upp på Vasagatan. De fastnade en stund i rödljusen.
”Var är ni nu?” frågade Mikael då de svängde in på Kungsgatan.
”I höjd med PUB. Han håller rask takt. Hallå, han går in på Drottninggatan norrut.”
”Drottninggatan norrut”, sa Mikael.
”Okej”, sa Monica Figuerola och gjorde en illegal sväng över på Klara Norra och körde fram till Olof Palmes gata. Hon svängde upp och bromsade in framför SIF-huset. Jonas korsade Olof Palmes gata och gick upp mot Sveavägen. Henry Cortez följde efter på andra sidan gatan.
”Han svängde österut …”
”Det är okej. Vi ser er båda.”
”Han viker in på Holländargatan … Hallå … Bil. Röd Audi.”
”Bil”, sa Mikael och antecknade det bilnummer som Cortez hastigt rabblade.
”Åt vilket håll är han parkerad?” frågade Monica Figuerola.
”Fronten mot söder”, rapporterade Cortez. Han kommer ut framför er på Olof Palmes gata … nu.”
Monica Figuerola var redan i rörelse och passerade Drottninggatan. Hon signalerade och viftade undan ett par fotgängare som försökte smita mot röd gubbe.
”Tack, Henry. Vi tar honom härifrån.”
Den röda Audin åkte söderut på Sveavägen. Monica Figuerola följde efter samtidigt som hon klickade upp sin mobil med vänsterhanden och slog ett nummer.
”Kan jag få en slagning på ett bilnummer, röd Audi”, sa hon och rabblade det nummer som Henry Cortez rapporterat.
”Jonas Sandberg, född -71. Vad sa du … Helsingörsgatan, Kista. Tack.”
Mikael antecknade de uppgifter som Monica Figuerola fick.
De följde den röda Audin via Hamngatan till Strandvägen och därefter omedelbart upp på Artillerigatan. Jonas Sandberg parkerade ett kvarter från Armémuseum. Han korsade gatan och försvann in genom porten i ett sekelskifteshus.
”Hmm”, sa Monica Figuerola och sneglade på Mikael.
Han nickade. Jonas Sandberg hade åkt till ett hus som låg ett kvarter ifrån den port där statsministern hade lånat en lägenhet för ett privat möte.
”Snyggt jobbat”, sa Monica Figuerola.
I samma ögonblick ringde Lottie Karim och berättade att doktor Peter Teleborian hade promenerat upp till Klarabergsgatan via rulltrapporna på Centralen och därefter fortsatt till polishuset på Kungsholmen.
”Polishuset. Klockan 17.00 en lördagskväll?” undrade Mikael.
Monica Figuerola och Mikael Blomkvist tittade tvivlande på varandra. Monica grubblade intensivt i några sekunder. Sedan lyfte hon sin mobil och ringde till kriminalinspektör Jan Bublanski.
”Hej. Monica, RPS/Säk. Det var vi som träffades på Norr Mälarstrand för en tid sedan.”
”Vad vill du?” sa Bublanski.
”Har du någon på helgjour?”
”Sonja Modig”, sa Bublanski.
”Jag skulle behöva en tjänst. Vet du om hon finns i polishuset?”
”Det tvivlar jag på. Det är strålande väder och lördagskväll.”
”Okej. Skulle du kunna försöka nå henne eller någon annan i utredningen som skulle kunna göra sig ett ärende till åklagare Richard Ekströms korridor. Jag undrar om det pågår ett möte hos honom nu.”
”Möte?”
”Jag hinner inte förklara. Jag skulle behöva få veta om han träffar någon just nu. Och i så fall vem.”
”Du vill att jag ska spionera på en åklagare som är min överordnade?”
Monica Figuerola höjde ögonbrynen. Därefter ryckte hon på axlarna.
”Ja”, sa hon.
”Okej”, sa han och lade på luren.
Sonja Modig befann sig faktiskt närmare polishuset än Bublanski hade befarat. Hon satt med sin man och drack kaffe på balkongen hemma hos en väninna som var bosatt i Vasastan. De hade barnledigt sedan Sonjas föräldrar tagit ungarna under en semestervecka, och planerade att göra något så gammalmodigt som att äta en bit mat och gå på bio.
Bublanski förklarade sitt ärende.
”Och vad har jag för förevändning att stövla in till Ekström?”
”Jag hade lovat att skicka en uppdatering på Niedermann till honom i går men jag glömde faktiskt att lägga in den till honom innan jag gick. Den finns på mitt skrivbord.”
”Okej”, sa Sonja Modig.
Hon tittade på sin man och sin väninna.
”Jag måste in till Huset. Jag lånar bilen, med lite tur är jag tillbaka om en timme.”
Hennes man suckade. Väninnan suckade.
”Jag har faktiskt helgjour”, urskuldade sig Sonja Modig.
Hon parkerade på Bergsgatan och åkte upp till Bublanskis rum och hämtade de tre A4 som utgjorde det magra resultatet av spaningarna på efterlyste polismördaren Ronald Niedermann. Inte mycket att hänga i julgranen, tänkte hon.
Därefter gick hon ut i trapphuset och en våning upp. Hon stannade vid korridordörren. Det var nästan ödsligt tomt i polishuset denna sommarkväll. Hon smög inte. Hon gick bara väldigt tyst. Hon stannade utanför Ekströms stängda dörr. Hon hörde röster och bet sig i underläppen.
Helt plötsligt avtog modet och hon kände sig fånig. I alla normala situationer skulle hon ha knackat på dörren och skjutit upp den och utbrustit Hallå, jaså du är kvar och seglat in. Nu kändes det fel.