Hon såg sig omkring.
Varför hade Bublanski ringt henne? Vad handlade mötet om?
Hon sneglade tvärs över korridoren. Mitt emot Ekströms rum fanns ett litet konferensrum med plats för tio personer. Där hade hon själv suttit på ett antal föredragningar.
Hon gick in i konferensrummet och stängde tyst dörren. Persiennerna var stängda och glasväggen mot korridoren var täckt av gardiner. Det var skumt i rummet. Hon drog fram en stol och slog sig ned och vek upp gardinen så att hon fick en smal glipa mot korridoren.
Hon kände sig obehaglig till mods. Om någon öppnade dörren skulle hon få mycket svårt att förklara vad hon gjorde där. Hon lyfte mobilen och tittade på klockan i displayen. Strax före sex. Hon stängde av ringsignalen och lutade sig mot ryggstödet och betraktade den stängda dörren till Ekströms rum.
Klockan sju på kvällen pingade Plague upp Lisbeth Salander.
<Okej. Jag är admin för SMP>
<Var>
Han laddade över en http-adress.
<Vi kommer inte att hinna på 24 timmar. Även om vi har e-posten för alla 18 så kommer det att ta dagar att hacka deras hemdatorer. De flesta är förmodligen inte ens uppe på nätet en lördagskväll>
<Plague, koncentrera dig på deras hemdatorer så kör jag deras SMP-datorer>
<Jag tänkte det. Din handdator är lite begränsad. Någon du vill att jag ska fokusera på?>
<Nej. Vem som helst av dem>
<Okej>
<Plague>
<Ja>
<Om vi inte hittar något till i morgon så vill jag att du fortsätter>
<Okej>
<I så fall betalar jag dig>
<Äsch. Det här är bara kul>
Hon kopplade ned ICQ och gick till den http-adress där Plague hade laddat ned alla administratörsrättigheter för SMP. Hon började med att titta efter om Peter Fleming var upploggad och närvarande på SMP. Det var han inte. Därmed lånade hon hans behörighet och gick in i SMP:s mailserver. Hon kunde därmed läsa all aktivitet som någonsin förekommit på mailen, alltså även mail som sedan länge var raderade från enskilda konton.
Hon började med Ernst Teodor Billing, 43 år, en av nattcheferna på SMP. Hon öppnade hans mail och började klicka sig bakåt i tiden. Hon ägnade ungefär två sekunder åt varje mail, tillräckligt för att hon skulle få ett begrepp om vem som skickat och vad det innehöll. Efter några minuter hade hon lärt sig vad som var rutinpost i form av dag-PM, tidplaner och annat ointressant. Hon började scrolla förbi dessa.
Hon gick mail för mail tre månader tillbaka i tiden. Därefter hoppade hon månad för månad och läste enbart rubrikraden och öppnade endast mailen om det var något hon reagerade på. Hon lärde sig att Ernst Billing umgicks med en kvinna som hette Sofia och som han hade en otrevlig ton mot. Hon konstaterade att detta inte var anmärkningsvärt eftersom Billing hade en otrevlig ton mot de flesta han skrev något personligt till – reportrar, layoutare och andra. Hon ansåg att det trots detta var anmärkningsvärt att en man med självklarhet adresserade sin flickvän med orden jävla tjockis, jävla pappskalle eller jävla fitta.
När hon gått ett år tillbaka i tiden avbröt hon. Hon gick istället in på hans Explorer och började kartlägga hur han surfade på nätet. Hon noterade att i likhet med flertalet män i hans åldersgrupp passerade han med jämna mellanrum porrsidor, men att merparten av hans surfande tycktes arbetsrelaterad. Hon konstaterade även att han hade ett intresse för bilar och ofta besökte sajter där nya bilmodeller visades.
Efter drygt en timmes rotande stängde hon ned Billing och strök honom från listan. Hon gick vidare till Lars Örjan Wollberg, 51 år, veteranreporter på rättsredaktionen.
Torsten Edklinth kom in till polishuset på Kungsholmen vid halv åtta på lördagskvällen. Monica Figuerola och Mikael Blomkvist väntade på honom. De satt vid samma konferensbord där Blomkvist suttit dagen innan.
Edklinth konstaterade att han var ute på mycket tunn is och att ett antal interna regler hade brutits då han gett Blomkvist tillträde till korridoren. Monica Figuerola hade definitivt inte rätt att bjuda in honom på eget bevåg. I vanliga fall fick inte ens fruar eller äkta män komma in till de hemliga korridorerna på RPS/Säk – de fick snällt vänta i trapphuset om de skulle träffa sin partner. Och Blomkvist var till råga på allt en journalist. I framtiden skulle Blomkvist bara få komma till den tillfälliga lokalen vid Fridhemsplan.
Men å andra sidan brukade utomstående springa i korridorerna på särskild inbjudan. Utländska gäster, forskare, akademiker, tillfälliga konsulter … han placerade Blomkvist i facket tillfälliga konsulter. Allt detta tjafs med säkerhetsklassificering var trots allt bara ord. Någon människa beslutade att en viss person skulle få en behörighetsnivå. Och Edklinth hade beslutat att om kritik uppstod skulle han hävda att han personligen gett Blomkvist behörighetsnivå.
Om det inte skar sig, vill säga. Edklinth slog sig ned och tittade på Figuerola.
”Hur fick du reda på mötet?”
”Blomkvist ringde mig vid fyratiden”, svarade hon med ett leende.
”Och hur fick du reda på mötet?”
”Källa tipsade”, sa Mikael Blomkvist.
”Ska jag dra slutsatsen att du har någon sorts övervakning på Teleborian?”
Monica Figuerola skakade på huvudet.
”Det var min första tanke också”, sa hon med munter röst som om Mikael Blomkvist inte ens befunnit sig i rummet. ”Men det håller inte. Även om någon skuggat Teleborian på Blomkvists uppdrag så skulle den personen inte i förväg ha kunnat räkna ut att han skulle träffa just Jonas Sandberg.”
Edklinth nickade långsamt.
”Så … vad återstår? Olaga avlyssning eller något?”
”Jag kan försäkra dig om att jag inte bedriver olaga avlyssning av någon och inte ens hört talas om att något sådant skulle pågå”, sa Mikael Blomkvist för att påminna om att han faktiskt befann sig i rummet. ”Var realistisk. Olaga avlyssning är sådant som statliga myndigheter ägnar sig åt.”
Edklinth trutade med läpparna.
”Du vill alltså inte berätta hur du fick information om mötet.”
”Jo. Jag har redan berättat. En källa tipsade. Källan har källskydd. Vad sägs om att vi koncentrerar oss på frukterna av tipset?”
”Jag gillar inte lösa trådar”, sa Edklinth. ”Men okej. Vad vet vi?”
”Han heter Jonas Sandberg”, sa Monica Figuerola. ”Utbildad attackdykare och gick polisskolan i början av 1990-talet. Arbetade först i Uppsala och därefter i Södertälje.”
”Du kommer från Uppsala.”
”Ja, men vi missade varandra med något år. Jag började just då han drog till Södertälje.”
”Okej.”
”Han rekryterades till RPS/Säk kontraspionaget 1998. Omplacerades i hemlig befattning utomlands 2000. Han befinner sig enligt våra egna papper officiellt på ambassaden i Madrid. Jag har kollat med ambassaden. De har ingen aning om vem Jonas Sandberg är.”
”Precis som Mårtensson. Officiellt överflyttad någonstans där han inte befinner sig.”
”Det är bara kanslichefen som har möjlighet att göra något sådant här systematiskt och få det att fungera.”
”Och i vanliga fall skulle allting avfärdas som strul i pappershanteringen. Vi märker det därför att vi specifikt tittar på det. Och om någon börjar tjata så säger man bara Hemligt, eller att det har med terrorism att göra.”
”Det finns fortfarande en hel del budgetarbete att kolla upp.”
”Budgetchefen?”
”Kanske.”
”Okej. Mer?”
”Jonas Sandberg är bosatt i Sollentuna. Han är ogift men har barn med en lärarinna i Södertälje. Inga prickar i protokollet. Licens för två handeldvapen. Skötsam och helnykterist. Det enda lite udda är att han tycks vara troende och var med i Livets Ord på 1990-talet.”