”Var har du fått det ifrån?”
”Jag pratade med min gamla chef i Uppsala. Han kommer mycket väl ihåg Sandberg.”
”Okej. En kristen attackdykare med två vapen och en unge i Södertälje. Mer?”
”Vi id:ade honom för drygt tre timmar sedan. Det här är rätt snabbt jobbat i alla fall.”
”Förlåt. Vad vet vi om huset på Artillerigatan?”
”Inte så mycket än. Stefan fick jaga upp någon på stadsbyggnadskontoret. Vi har ritningar på fastigheten. Bostadsrätt från förra sekelskiftet. Sex våningar med sammanlagt tjugotvå lägenheter plus åtta lägenheter i ett litet gårdshus. Jag har slagit på hyresgästerna men hittar inget riktigt uppseendeväckande. Två av de som bor i fastigheten är dömda för brott.”
”Vilka?”
”En Lindström på första våningen. 63 år. Dömd för försäkringsbedrägerier på 1970-talet. ”En Wittfelt på tredje våningen. 47 år. Vid två tillfällen dömd för misshandel av sin före detta fru.”
”Hmm.”
”De som bor där är välsorterad medelklass. Det är bara en lägenhet som väcker frågetecken.”
”Vad?”
”Lägenheten längst upp i huset. Elva rum och lite av en paradvåning. Den ägs av ett företag som heter Bellona AB.”
”Och vad sysslar de med?”
”Gudarna vet. De utför marknadsanalyser och har en omsättning på drygt trettio miljoner kronor årligen. Samtliga ägare till Bellona är bosatta utomlands.”
”Aha.”
”Vad då aha?”
”Bara aha. Gå vidare på Bellona.”
I samma ögonblick kom den tjänsteman som Mikael endast kände under namnet Stefan in genom dörren.
”Hej chefen”, hälsade han Torsten Edklinth. ”Det här är kul. Jag har kollat på historien bakom Bellonas lägenhet.”
”Och?” undrade Monica Figuerola.
”Företaget Bellona grundades på 1970-talet och köpte lägenheten från dödsboet efter den förre ägaren, en kvinna vid namn Kristina Cederholm, född 1917.”
”Jaha?”
”Hon var gift med Hans Wilhelm Francke, cowboyen som bråkade med P.G. Vinge då RPS/Säk grundades.”
”Bra”, sa Torsten Edklinth. ”Mycket bra. Monica, jag vill ha bevakning på fastigheten dygnet runt. Ta reda på vilka telefoner som finns där. Jag vill veta vem som går in och ut genom porten, vilka bilar som besöker adressen. Det vanliga.”
Edklinth sneglade på Mikael Blomkvist. Han såg ut som om han tänkte säga något men hejdade sig. Mikael höjde på ögonbrynen.
”Är du nöjd med informationsflödet?” undrade Edklinth till sist.
”Helt okej. Är du nöjd med Millenniums bidrag?”
Edklinth nickade långsamt.
”Du är medveten om att jag kan få fan för det här?” sa han.
”Inte från min sida. Jag betraktar den information jag får här som källskyddad. Jag kommer att återge fakta, men inte tala om hur jag fått den. Innan jag går i tryck kommer jag att göra en formell intervju med dig. Om du inte vill svara så säger du bara Inga kommentarer. Eller så kan du lägga ut texten om vad du tycker om Sektionen för särskild analys. Det avgör du själv.”
Edklinth nickade.
Mikael var nöjd. Inom loppet av några timmar hade Sektionen plötsligt fått fysisk form. Det var ett riktigt genombrott.
Sonja Modig hade frustrerat konstaterat att mötet i åklagare Ekströms rum drog ut på tiden. Hon hade hittat en kvarglömd flaska Loka mineralvatten på konferensbordet. Hon hade ringt sin make två gånger och meddelat att hon var försenad och lovade att kompensera honom med en trevlig kväll så fort hon kom hem. Hon började bli rastlös och kände sig som en inkräktare.
Först vid halv åtta var mötet över. Hon var helt oförberedd då dörren öppnades och Hans Faste kom ut i korridoren. Han följdes omedelbart av doktor Peter Teleborian. Därefter kom en äldre gråhårig man som Sonja Modig aldrig tidigare hade sett. Slutligen kom åklagare Ekström och satte på sig en kavaj samtidigt som han släckte takbelysningen och låste dörren.
Sonja Modig höjde sin mobiltelefon i glipan i gardinen och tog två lågupplösta bilder av samlingen utanför Ekströms dörr. De dröjde några sekunder innan de satte sig i rörelse genom korridoren.
Hon höll andan då de passerade det konferensrum där hon hukade sig. Hon insåg att hon var kallsvettig då hon äntligen hörde dörren till trapphuset slå igen. Hon reste sig på svaga knän.
Bublanski ringde till Monica Figuerola strax efter åtta på kvällen.
”Du ville veta om Ekström hade något möte.”
”Ja”, sa Monica Figuerola.
”Det avslutades alldeles nyss. Ekström träffade doktor Peter Teleborian och min förre medarbetare kriminalinspektör Hans Faste, samt en äldre person som vi inte känner igen.”
”Ett ögonblick”, sa Monica Figuerola, lade handen över telefonluren och vände sig till de övriga. ”Vårt hugskott gav frukt. Teleborian åkte direkt till åklagare Ekström.”
”Är du kvar?”
”Förlåt. Har vi något signalement på den okände tredje mannen?”
”Bättre än så. Jag skickar en bild på honom.”
”Bild. Vackert, jag är skyldig dig en stor tjänst.”
”Det skulle underlätta om jag fick veta vad som var på gång.”
”Jag återkommer.”
De satt tysta runt konferensbordet i någon minut.
”Okej”, sa Edklinth slutligen. ”Teleborian träffar Sektionen och åker därefter direkt till åklagare Ekström. Jag skulle ge en hel del för att få veta vad som avhandlades.”
”Du kan ju fråga mig”, föreslog Mikael Blomkvist.
Edklinth och Figuerola tittade på honom.
”De träffades för att finslipa detaljerna i strategin för hur de ska nita Lisbeth Salander i rättegången mot henne om en månad.”
Monica Figuerola betraktade honom. Sedan nickade hon långsamt.
”Det är ett antagande”, sa Edklinth. ”Såvida du inte har paranormala gåvor.”
”Det är inget antagande”, sa Mikael. ”De träffades för att dra detaljerna i den rättspsykiatriska utredningen om Salander. Teleborian har just avslutat den.”
”Nonsens. Salander har inte ens blivit undersökt.”
Mikael Blomkvist ryckte på axlarna och öppnade sin datorväska.
”Sådant har inte hindrat Teleborian tidigare. Här är den senaste versionen av den rättspsykiatriska utredningen. Som ni kan se är den daterad samma vecka som rättegången ska börja.”
Edklinth och Figuerola betraktade papperen framför dem. Till sist tittade de långsamt på varandra och därefter på Mikael Blomkvist.
”Och var har du fått tag på den här?” undrade Edklinth.
”Sorry. Källskydd”, sa Mikael Blomkvist.
”Blomkvist … vi måste kunna lita på varandra. Du håller inne med information. Har du fler överraskningar av det här slaget?”
”Ja. Naturligtvis har jag hemligheter. Liksom jag är övertygad om att du inte har gett mig carte blanche att titta på allt som ni har härinne på Säpo. Eller hur?”
”Det är inte samma sak.”
”Jo. Det är precis samma sak. Det här arrangemanget innebär ett samarbete. Precis som du säger måste vi lita på varandra. Jag mörkar inte någonting som kan bidra till din utredning att kartlägga Sektionen eller identifiera olika brott som begåtts. Jag har redan lämnat över material som visat att Teleborian begick brott tillsammans med Björck 1991 och jag har berättat att han kommer att anlitas för att göra samma sak nu. Och här är dokumentet som visar att det är på det viset.”
”Men du har hemligheter.”
”Självfallet. Du får antingen avbryta samarbetet eller leva med det.”
Monica Figuerola höll upp ett diplomatiskt finger.
”Förlåt, men betyder det här att åklagare Ekström arbetar för Sektionen?”
Mikael rynkade ögonbrynen.
”Det vet jag inte. Jag får mer en känsla av att han är en nyttig idiot som Sektionen utnyttjar. Han är en karriärist, men jag uppfattar honom som hederlig och lite korkad. Däremot berättade en källa att han svalde det mesta som Teleborian berättade om Lisbeth Salander vid en föredragning under den tid som jakten på henne fortfarande pågick.”