”Det behövs inte mycket för att manipulera honom, menar du?”
”Exakt. Och Hans Faste är en idiot som tror att Lisbeth Salander är en lesbisk satanist.”
Erika Berger satt ensam hemma i villan i Saltsjöbaden. Hon kände sig paralyserad och oförmögen att koncentrera sig på något vettigt arbete. Hela tiden väntade hon att någon skulle ringa och berätta att bilder av henne låg ute på någon sajt på internet.
Hon ertappade sig själv med att gång på gång tänka på Lisbeth Salander och insåg att hon hade fåfänga förhoppningar knutna till henne. Salander låg inlåst på Sahlgrenska. Hon hade besöksförbud och fick inte ens läsa dagstidningar. Men hon var en märkligt resursstark flicka. Trots isoleringen hade hon kunnat kontakta Erika på ICQ och därefter på telefon. Och hon hade på egen hand förintat Wennerströms imperium och räddat Millennium två år tidigare.
Klockan åtta på kvällen knackade Susanne Linder på dörren. Erika ryckte till som om någon hade avlossat ett pistolskott inne i rummet.
”Hallå, Berger. Här sitter du i dunklet och ser dyster ut.”
Erika nickade och tände belysningen.
”Hej. Jag ska sätta på kaffe …”
”Nej. Låt mig göra det. Har det hänt något nytt?”
Jovars. Lisbeth Salander har hört av sig och tagit kontroll över min dator. Och ringt om att Teleborian och någon som heter Jonas träffades på Centralen i eftermiddags.
”Nej. Inget nytt”, sa hon. ”Men jag har en sak jag skulle vilja prova på dig.”
”Okej.”
”Vad tror du om möjligheten att det här inte är en stalker utan någon som finns i min bekantskapskrets som vill jävlas med mig?”
”Vad är skillnaden?”
”En stalker är en för mig okänd person som blivit fixerad vid mig. Den andra varianten är en person som vill hämnas på mig eller sabotera mitt liv av personliga skäl.”
”Intressant tanke. Hur har den uppstått?”
”Jag … diskuterade situationen med en person i dag. Jag kan inte namnge henne, men hon föreslog att hotelser från en riktig stalker skulle se annorlunda ut. Framför allt att en stalker aldrig skulle ha skrivit mailen till Eva Carlsson på kulturen. Det är en helt ovidkommande handling.”
Susanne Linder nickade långsamt.
”Det ligger något i det. Vet du, jag har faktiskt aldrig läst de mail det handlar om. Kan jag få se dem?”
Erika plockade fram sin laptop och ställde den på köksbordet.
Monica Figuerola eskorterade Mikael Blomkvist ut från polishuset vid tiotiden på kvällen. De stannade på samma plats i Kronobergsparken som föregående dag.
”Så var vi här igen. Tänker du försvinna och arbeta eller vill du gå hem till mig och ha sex?”
”Tja …”
”Mikael, du behöver inte känna dig pressad av mig. Om du behöver jobba, så gör det.”
”Hör du, Figuerola, du är jävligt beroendeframkallande.”
”Och du vill inte vara beroende av något. Är det så du menar?”
”Nej. Inte på det sättet. Men jag har en människa jag måste prata med i natt och det kommer att ta ett tag. Så innan jag är klar kommer du att ha somnat.”
Hon nickade.
”Vi syns.”
Han kysste henne på kinden och gick upp mot busshållplatsen vid Fridhemsplan.
”Blomkvist”, ropade hon.
”Vad?”
”Jag är ledig i morgon bitti också. Kom över och ät frukost om du hinner.”
KAPITEL 21: LÖRDAG 4 JUNI – MÅNDAG 6 JUNI
Lisbeth Salander fick en rad illavarslande vibrationer då hon betade av nyhetschefen Anders Holm. Han var 58 år och föll därmed egentligen utanför gruppen men Lisbeth hade inkluderat honom i alla fall eftersom han och Erika Berger hade varit i luven på varandra. Han var en intrigmakare som skrev mail till olika personer och berättade om hur någon hade gjort ett uselt jobb.
Lisbeth konstaterade att Holm inte tyckte om Erika Berger och att han ägnade väsentligt utrymme åt att komma med passningar om att nu har fruntimret sagt si eller gjort så. Han nätsurfade uteslutande på arbetsrelaterade sidor. Om han hade andra intressen så skötte han sådant på fritiden och på någon annan dator.
Hon behöll honom som en kandidat till rollen som Giftpennan, men han var en högoddsare. Lisbeth funderade en stund på varför hon inte riktigt trodde på honom och kom fram till att Holm var så jävla dryg att han inte behövde gå omvägen förbi anonyma mail. Om han ville kalla Erika Berger för hora så skulle han göra det öppet. Och han kändes inte som typen som skulle göra sig besvär med att smyga in i Erika Bergers bostad mitt i natten.
Vid tiotiden gjorde hon en paus och gick in på [Stolliga–Bordet] och konstaterade att Mikael Blomkvist ännu inte återkommit. Hon kände en svag irritation och undrade vad han sysslade med och om han hade hunnit i tid till Teleborians möte.
Därefter återgick hon till SMP:s server.
Hon gick till nästa namn på listan, vilket var redaktionssekreteraren på sporten Claes Lundin, 29. Hon hade precis öppnat hans mail då hon hejdade sig och bet sig i underläppen. Hon stängde ned Lundin och gick istället till Erika Bergers e-post.
Hon scrollade tillbaka i tiden. Det var ett jämförelsevis kort filindex eftersom hennes e-postkonto hade öppnats den 2 maj. Det allra första mailet var ett morgon-PM som skickats ut av redaktionssekreteraren Peter Fredriksson. Under den första dagen hade flera personer mailat och önskat henne välkommen till SMP.
Lisbeth läste noga varje mail som kommit till Erika Berger. Hon kunde se hur det redan från dag ett hade funnits en fientlig underton i korrespondensen med nyhetschefen Anders Holm. De tycktes inte kunna dra jämnt i någon fråga, och Lisbeth konstaterade att Holm försvårade för henne genom att skicka två tre mail även om bagateller.
Hon hoppade över reklam, spam och rena nyhets-PM. Hon fokuserade på all form av personligt hållen korrespondens. Hon läste interna budgetkalkyler, resultat från annons och marknad, en mailväxling med ekonomidirektören Christer Sellberg som sträckte sig över en vecka och som närmast kunde beskrivas som ett stormgräl om personalnedskärningar. Hon fick irriterade mail från chefen för rättsredaktionen om någon vikarie vid namn Johannes Frisk som Erika Berger uppenbarligen satt att arbeta på någon story som inte uppskattades. Bortsett från de första välkomstmailen tycktes det som om inte en enda medarbetare på chefsnivå såg något positivt i något av Erikas argument eller förslag.
Efter en stund scrollade hon tillbaka till början och gjorde en statistisk beräkning i huvudet. Hon konstaterade att av alla högre chefer på SMP som Erika hade omkring sig var det bara fyra personer som inte ägnade sig åt att underminera hennes position. Det var styrelseordföranden Borgsjö, redaktionssekreterare Peter Fredriksson, chefen för ledarsidan Gunnar Magnusson och chefen för kultursidan Sebastian Strandlund.
Hade de aldrig hört talas om kvinnor på SMP? Alla chefer var ju män.
Den person som Erika Berger hade minst att göra med var chefen för kultursidan. Under hela den tid Erika arbetat där hade hon bara växlat två mail med Sebastian Strandlund. De vänligaste och uppenbart mest sympatiska mailen kom från ledarredaktören Magnusson. Borgsjö var kortfattad och kärv. Samtliga andra chefer ägnade sig åt öppet krypskytte.
Varför i helvete hade denna grupp karlar alls anställt Erika Berger om den enda sysselsättningen tycktes vara att slita henne sönder och samman.
Den person hon tycktes ha mest att göra med var redaktionssekreteraren Peter Fredriksson. Han var inbokad som en skugga att vara bisittare vid möten. Han förberedde PM, briefade Erika om olika texter och problem, satte snurr på arbetet.