<Snyggt>
<Jag tänker sova. Sköter du dig själv nu?>
<Som alltid>
Lisbeth kopplade ned ICQ. Hon kastade en blick på klockan och insåg att det strax var lunch. Hon komponerade snabbt ett meddelande som hon adresserade till Yahoogruppen [Stolliga–Bordet].
[Mikael. Viktigt. Ring omedelbart Erika Berger och ge henne beskedet att Peter Fredriksson är Giftpennan.]
I samma ögonblick som hon skickade meddelandet hörde hon rörelse i korridoren. Hon höjde sin Palm Tungsten T3 och pussade skärmen. Sedan stängde hon av datorn och placerade den i hålrummet bakom sängbordet.
”Hej Lisbeth”, sa hennes advokat Annika Giannini från dörren.
”Hej.”
”Polisen hämtar dig om en stund. Jag har med mig kläder till dig. Jag hoppas att storleken passar.”
Lisbeth tittade misstänksamt på ett urval prydliga mörka byxor och ljusa blusar.
Det var två kvinnliga uniformer från Göteborgspolisen som hämtade Lisbeth Salander. Hennes advokat följde med till häktet.
Då de promenerade från hennes rum genom korridoren noterade Lisbeth att flera ur personalen nyfiket betraktade henne. Hon nickade vänligt till personalen och någon vinkade tillbaka. Som av en händelse stod Anders Jonasson vid receptionen. De tittade på varandra och nickade. Redan innan de hunnit svänga runt hörnet noterade Lisbeth att Anders Jonasson hade satt sig i rörelse mot hennes rum.
Under hela hämtningen och transporten till häktet sa Lisbeth Salander inte ett ord till polisen.
Mikael Blomkvist hade stängt sin iBook och slutat arbeta klockan sju på söndagsmorgonen. Han satt en stund vid Lisbeth Salanders skrivbord och stirrade tomt framför sig.
Sedan gick han ut till hennes sovrum och tittade på hennes gigantiska dubbelsäng. Efter en stund gick han tillbaka till arbetsrummet och öppnade mobilen och ringde till Monica Figuerola.
”Hej. Det är Mikael.”
”Hallå där. Är du redan uppe?”
”Jag har precis slutat jobba och ska gå och lägga mig. Ville bara ringa och säga hej.”
”Karlar som bara ringer och säger hej har baktankar.”
Han skrattade.
”Blomkvist, du kan komma hit och sova om du vill.”
”Jag kommer att vara tråkigt sällskap.”
”Jag vänjer mig.”
Han tog en taxi till Pontonjärgatan.
Erika Berger tillbringade söndagen i sängen med Greger Backman. De låg och pratade eller halvsov. På eftermiddagen klädde de på sig och gick en lång promenad ned till ångbåtsbryggan och runt samhället.
”SMP var ett misstag”, sa Erika Berger då de kom hem.
”Säg inte så. Det är tufft nu, men det visste du. Det kommer att plana ut när du blivit varm i kläderna.”
”Det är inte jobbet. Det kan jag sköta. Det är attityden.”
”Hmm.”
”Jag trivs inte. Men jag kan inte hoppa av efter några veckor.”
Hon satte sig dystert vid köksbordet och stirrade håglöst framför sig. Greger Backman hade aldrig tidigare sett sin fru så uppgiven.
Kriminalinspektör Hans Faste träffade för första gången Lisbeth Salander vid halv ett på söndagen då en kvinnlig polis från Göteborg förde in henne till Marcus Erlanders rum.
”Du var en svår jävel att få tag på”, sa Hans Faste.
Lisbeth Salander granskade honom med ett långt ögonkast och beslutade att han var en idiot och att hon inte ämnade ägna många sekunder åt att bekymra sig om hans existens.
”Polisinspektör Gunilla Wäring följer med under transporten till Stockholm”, sa Erlander.
”Jaha”, sa Faste. ”Då åker vi på en gång. Det är ett antal personer som vill prata allvar med dig, Salander.”
Erlander sa adjö till Lisbeth Salander. Hon ignorerade honom.
De hade beslutat att för enkelhets skull sköta fångtransporten med tjänstebil till Stockholm. Gunilla Wäring körde. I början av färden satt Hans Faste i passagerarsätet med huvudet vänt mot baksätet medan han försökte prata med Lisbeth Salander. I höjd med Alingsås hade han börjat utveckla nackspärr och gav upp.
Lisbeth Salander betraktade landskapet utanför sidorutan. Det tycktes som om Faste inte alls existerade i hennes sinnevärld.
Teleborian har rätt. Hon är ju för fan efterbliven, tänkte Faste. Det ska vi nog ändra på i Stockholm.
Han sneglade med jämna mellanrum på Lisbeth Salander och försökte bilda sig en uppfattning om den kvinna han jagat under så lång tid. Även Hans Faste kände tvivel då han såg den späda flickan. Han undrade hur mycket hon egentligen vägde. Han påminde sig om att hon var lesbisk och följaktligen inte en riktig kvinna.
Däremot var det väl möjligt att det där med satanismen var en överdrift. Hon såg inte särskilt satanisk ut.
Ironiskt nog insåg han att han mycket hellre hade gripit henne för de tre mord som hon ursprungligen var misstänkt för, men där verkligheten nu hade hunnit i kapp hans utredning. En pistol kan även en späd flicka hantera. Nu var hon gripen för grov misshandel av högsta ledningen för Svavelsjö MC, där hon utan tvekan var skyldig och där det dessutom förelåg teknisk bevisning för den händelse att hon ämnade neka.
Monica Figuerola väckte Mikael Blomkvist vid ettiden på eftermiddagen. Hon hade suttit på balkongen och läst färdigt boken om antikens gudsuppfattning medan hon lyssnat till Mikaels snarkningar från sovrummet. Det hade varit fridfullt. Då hon gick in och tittade på honom blev hon medveten om att hon var mer attraherad av Mikael än hon varit av någon annan man på flera år.
Det var en behaglig men oroande känsla. Mikael Blomkvist kändes inte som ett stabilt inslag i hennes tillvaro.
När de vaknat gick de ned till Norr Mälarstrand och drack kaffe. Därefter drog hon hem honom och hade sex med honom under återstoden av eftermiddagen. Han lämnade henne vid sjutiden på kvällen. Hon kände saknad i samma ögonblick som han pussade henne på kinden och stängde ytterdörren.
Vid åttatiden på söndagskvällen knackade Susanne Linder på hos Erika Berger. Hon skulle inte sova hos Berger eftersom Greger Backman hade kommit hem, så besöket låg helt utanför jobbet. De få dygn hon hade bott som nattgäst hos Erika hade de kommit nära varandra under de långa samtalen i köket. Hon hade upptäckt att hon tyckte bra om Erika Berger, och hon såg en förtvivlad kvinna som maskerade sig och oberört åkte till jobbet men som i själva verket var en vandrande ångestpåse.
Susanne Linder misstänkte att ångesten inte enbart hade med Giftpennan att göra. Men hon var inte kurator, och Erika Bergers liv och livsproblem var inte hennes sak. Istället körde hon ut till Berger bara för att säga hej och fråga om allt stod rätt till. Hon fann Erika och hennes make lågmälda och dämpade i köket. Det tycktes som om de hade tillbringat söndagen med att diskutera allvarliga ting.
Greger Backman satte på kaffe. Susanne Linder hade bara varit hemma hos henne i några minuter då Erikas mobil började ringa.
Erika Berger hade besvarat varje samtal under dagen med en känsla av förestående undergång.
”Berger.”
”Hej Ricky.”
Mikael Blomkvist. Helvete. Jag har inte berättat att Borgsjömappen är försvunnen.
”Hej Micke.”
”Salander har överförts till häktet i Göteborg i kväll i väntan på transport till Stockholm i morgon.”
”Jag förstår.”
”Hon har skickat ett … meddelande till dig.”
”Jaså?”
”Det är mycket kryptiskt.”
”Vad?”
”Hon säger att Giftpennan är Peter Fredriksson.”
Erika Berger satt tyst i tio sekunder medan tankarna rusade genom hennes huvud. Omöjligt. Peter är inte sådan. Salander måste ha fel.
”Något mer?”
”Nej. Det är hela meddelandet. Begriper du vad det handlar om?”
”Ja.”
”Ricky, vad har du och Lisbeth ihop egentligen? Hon ringde dig för att tipsa mig om Teleborian och …”