”Tack, Micke. Vi pratar sedan.”
Hon hade stängt mobilen och tittat på Susanne Linder med ögon som var alldeles vilda.
”Berätta”, sa Susanne Linder.
Susanne Linder upplevde motsägelsefulla känslor. Erika Berger hade plötsligt fått beskedet att hennes redaktionssekreterare Peter Fredriksson var Giftpennan. Orden hade nästan forsat ur henne när hon berättade detta. Sedan hade Susanne Linder frågat hur hon visste att Fredriksson var hennes stalker.
Erika Berger hade plötsligt blivit helt tyst. Susanne hade iakttagit hennes ögon och sett hur något skiftade i chefredaktörens attityd. Erika Berger hade plötsligt sett helt förvirrad ut.
”Jag kan inte berätta …”
”Vad menar du?”
”Susanne, jag vet att Fredriksson är Giftpennan. Men jag kan inte berätta hur jag har fått informationen. Vad ska jag göra?”
”Du måste berätta för mig om jag ska kunna hjälpa dig.”
”Jag … jag kan inte. Du förstår inte.”
Erika Berger reste sig och ställde sig vid köksfönstret med ryggen mot Susanne Linder. Slutligen vände hon sig om.
”Jag åker hem till den jäveln.”
”Så fan heller. Du ska inte åka någonstans, allra minst hem till en person som vi tror drivs av ett våldsamt hat mot dig.”
Erika Berger såg kluven ut.
”Sätt dig. Berätta vad som har hänt. Det var Mikael Blomkvist som ringde.”
Erika nickade.
”Jag … har under dagen bett en hacker gå igenom personalens hemdatorer.”
”Aha. Du har därmed förmodligen gjort dig skyldig till grovt databrott. Och du vill inte berätta vem hackern är.”
”Jag har lovat att aldrig berätta … Det gäller andra människor. Något som Mikael jobbar på.”
”Känner Blomkvist till Giftpennan?”
”Nej, han framförde bara meddelandet.”
Susanne Linder lade huvudet på sned och granskade Erika Berger. Plötsligt bildades en associationskedja i hennes huvud.
Erika Berger. Mikael Blomkvist. Millennium. Skumma poliser som bröt sig in och avlyssnade Blomkvists lägenhet. Susanne Linder övervakade övervakarna. Blomkvist jobbade som besatt på en story om Lisbeth Salander.
Att Lisbeth Salander var en jävel på datorer var allmänt känt på Milton Security. Ingen begrep hur hon hade fått sin kunskap och Susanne hade aldrig hört något rykte om att Salander skulle vara en hacker. Men Dragan Armanskij hade vid ett tillfälle sagt något om att Salander levererade helt förbluffande rapporter då hon gjorde personundersökningar. En hacker …
Men Salander ligger för fan isolerad i Göteborg.
Det var vettlöst.
”Är det Salander vi pratar om?” undrade Susanne Linder.
Erika Berger såg ut som om hon träffats av blixten.
”Jag kan inte diskutera varifrån informationen kommer. Inte med ett ord.”
Susanne Linder fnittrade plötsligt.
Det var Salander. Bergers bekräftelse kunde inte ha varit tydligare. Hon är helt ur balans.
Men det är ju omöjligt.
Vad fan pågår egentligen?
Under fångenskapen skulle alltså Lisbeth Salander ha åtagit sig uppgiften att utröna vem som var Giftpennan. Ren galenskap.
Susanne Linder funderade intensivt.
Hon hade ingen aning om vad som var vad i historien om Lisbeth Salander. Hon hade träffat henne kanske fem gånger under de år som hon hade arbetat på Milton Security och hade aldrig växlat så mycket som ett personligt ord med henne. Hon uppfattade Salander som en trulig och socialt avvisande människa med ett så hårt skal att inte ens en slagborr kunde penetrera det. Hon hade också konstaterat att Dragan Armanskij hade lagt sina beskyddande vingar över Lisbeth Salander. Eftersom Susanne Linder respekterade Armanskij antog hon att han hade goda skäl för sin attityd mot den truliga flickan.
Giftpennan är Peter Fredriksson.
Kunde hon ha rätt? Fanns det några bevis?
Susanne Linder ägnade därefter två timmar åt att förhöra Erika Berger om allt hon visste om Peter Fredriksson, vilken hans roll på SMP var och hur deras förhållande under hennes chefskap hade varit. Hon blev inte klokare av svaren.
Erika Berger hade varit frustrerat tveksam. Hon hade pendlat mellan en lust att åka hem till Fredriksson och konfrontera honom och tvivel på att det kunde vara riktigt. Till sist hade Susanne Linder övertygat henne om att hon inte kunde störta in hos Peter Fredriksson och framföra anklagelser – om han var oskyldig skulle Berger framstå som en fullständig idiot.
Följaktligen hade Susanne Linder lovat att titta på saken. Det var ett löfte hon ångrade i samma ögonblick som hon uttalade det eftersom hon inte hade en aning om hur hon skulle bära sig åt.
Men nu parkerade hon sin begagnade Fiat Strada så nära Peter Fredrikssons hyresrätt i Fisksätra som hon kunde komma. Hon låste bildörrarna och såg sig omkring. Hon var inte riktigt säker på vad hon sysslade med, men antog att hon var tvungen att knacka på hos honom och på något sätt förmå honom att besvara ett antal frågor. Hon var akut medveten om att detta var en sysselsättning som låg helt utanför hennes arbete på Milton Security och att Dragan Armanskij skulle bli rasande på henne om han visste vad hon sysslade med.
Det var ingen bra plan. Och i vilket fall sprack den innan hon ens hunnit sätta den i verket.
I samma ögonblick som hon kom upp på gårdsplanen och närmade sig Peter Fredrikssons port öppnades den. Susanne Linder kände omedelbart igen honom från den bylinebild som fanns i hans personalfil som hon studerat i Erika Bergers dator. Hon fortsatte framåt och de passerade varandra. Han försvann mot parkeringsgaraget. Susanne Linder stannade tvekande och tittade efter honom. Sedan tittade hon på klockan och konstaterade att den var strax före elva på kvällen och att Peter Fredriksson var på väg någonstans. Hon undrade vart han var på väg och sprang tillbaka till sin bil.
Mikael Blomkvist satt länge och tittade på sin mobil sedan Erika Berger ringt av. Han undrade vad som var på gång. Han betraktade frustrerat Lisbeth Salanders dator, men vid det här laget hade hon flyttats till häktet i Göteborg och han hade ingen möjlighet att fråga henne.
Han öppnade sin blå T10 och ringde Idris Ghidi i Angered.
”Hej. Mikael Blomkvist.”
”Hej”, sa Idris Ghidi.
”Jag ville bara ringa och meddela att du kan avbryta arbetet du gjort för mig.”
Idris Ghidi nickade tyst. Han hade redan räknat ut att Mikael Blomkvist skulle ringa eftersom Lisbeth Salander hade förts till häktet.
”Jag förstår”, sa han.
”Du kan behålla mobilen som vi kom överens om. Jag skickar en slutbetalning i veckan.”
”Tack.”
”Det är jag som ska tacka för din hjälp.”
Han slog upp sin iBook och började jobba. De senaste dygnens utveckling innebar att en väsentlig del av manuskriptet måste revideras och att en helt ny story med stor sannolikhet måste infogas.
Han suckade.
Kvart över elva parkerade Peter Fredriksson tre kvarter från Erika Bergers bostad. Susanne Linder visste redan vart han var på väg och hade släppt honom för att inte väcka hans uppmärksamhet. Hon passerade hans bil mer än två minuter efter att han parkerat. Hon konstaterade att bilen var tom. Hon passerade Erika Bergers hus och fortsatte en bit och parkerade utom synhåll. Hon hade handsvett.
Hon öppnade en dosa Catch Dry och lade in en påse snus.
Därefter öppnade hon bildörren och såg sig omkring. Så fort hon hade insett att Fredriksson var på väg mot Saltsjöbaden hade hon vetat att Salanders information var korrekt. Hur Salander hade burit sig åt visste hon inte, men hon tvivlade inte längre på att Fredriksson var Giftpennan. Hon antog att han inte hade åkt ut till Saltsjöbaden för skojs skull, utan att något var i görningen.