Vilket var alldeles utmärkt om hon kunde ta honom på bar gärning.
Hon plockade upp en teleskopbatong från sidofacket i bildörren och vägde den i handen en kort stund. Hon tryckte på spärren i handtaget och sköt ut den tunga fjädrande stålkabeln. Hon bet ihop tänderna.
Det var därför hon hade slutat på Södermalmspiketen.
Hon hade fått ett enda galet utbrott av raseri vid ett enda tillfälle då piketen för tredje gången på lika många dagar hade åkt till en adress i Hägersten sedan samma kvinna hade ringt polisen och skrikit på hjälp därför att hennes man hade misshandlat henne. Och precis som vid de två första tillfällena hade situationen lugnat ned sig innan piketen hunnit anlända.
De hade rutinmässigt plockat ut hennes karl i trapphuset medan kvinnan hade hörts. Nej, hon ville inte göra polisanmälan. Nej, det hade varit ett misstag. Nej, han var snäll … det var i själva verket hennes fel. Hon hade provocerat honom …
Och hela tiden hade fähunden stått och flinat och tittat Susanne Linder rakt i ögonen.
Hon kunde inte förklara varför hon hade gjort det. Men helt plötsligt hade något brustit och hon hade plockat fram batongen och slagit honom över munnen. Det första slaget hade saknat kraft. Hon hade gett honom en fläskläpp och han hade hukat sig. Under de följande tio sekunderna – till dess att kollegor hade grabbat tag i henne och med våld burit ut henne ur trappuppgången – hade hon låtit batongslagen regna över hans rygg, njurar, höfter och axlar.
Det hade aldrig blivit något åtal. Hon hade sagt upp sig samma kväll och åkt hem och gråtit i en vecka. Sedan hade hon tagit sig samman och gått och knackat på hos Dragan Armanskij. Hon hade berättat vad hon hade gjort och varför hon slutat vid polisen. Hon hade sökt jobb. Armanskij hade varit tveksam och bett att få fundera på saken. Hon hade gett upp hoppet då han ringt henne sex veckor senare och sagt att han var beredd att testa henne.
Susanne Linder gjorde en bister grimas och stoppade teleskopbatongen under bältet i ryggslutet. Hon kontrollerade att hon hade burken med tårgas i höger jackficka och att remmarna i gymnastikskorna var ordentligt knutna. Hon promenerade tillbaka till Erika Bergers hus och gled in på tomten.
Hon visste att rörelselarmet på bakgården ännu inte var installerat och rörde sig ljudlöst på gräsmattan längs häcken vid tomtgränsen. Hon kunde inte se honom. Hon gick runt huset och stod stilla. Hon såg honom plötsligt som en skugga i dunklet vid Greger Backmans ateljé.
Han inser inte hur korkat det är av honom att återkomma hit. Han kan inte hålla sig borta.
Han satt på huk och försökte titta genom en glipa i en gardin i ett sällskapsrum i anslutning till vardagsrummet. Därefter förflyttade han sig upp på altanen och tittade genom springan av nedfällda persienner bredvid det stora perspektivfönstret som fortfarande täcktes av plywood.
Susanne Linder log plötsligt.
Hon smög över gården fram till husknuten medan han hade ryggen mot henne. Hon gömde sig bakom ett par vinbärsbuskar vid gaveln och väntade. Hon kunde se en skymt av honom genom grenverket. Från sin plats borde Fredriksson kunna se genom hallen och in i en bit av köket. Han hade hittat något intressant att titta på och det dröjde tio minuter innan han rörde sig igen. Han närmade sig Susanne Linder.
Då han vek runt hörnet och passerade henne reste sig Susanne Linder och talade med låg röst.
”Hallå där, Fredriksson.”
Han tvärstannade och snurrade runt mot henne.
Hon såg ögon glimma i mörkret. Hon kunde inte se hans ansiktsuttryck, men hörde att han höll andan i chock.
”Vi kan göra det här på ett enkelt sätt eller på ett svårt sätt”, sa hon. ”Vi ska gå till din bil och …”
Han vände och började springa.
Susanne Linder höjde teleskopbatongen och slog ett förödande smärtfyllt slag mot utsidan av hans vänstra knäskål.
Han föll med ett halvkvävt ljud.
Hon höjde batongen för ytterligare ett slag men hejdade sig. Hon kände Dragan Armanskijs ögon i nacken.
Hon böjde sig ned och vältrade över honom på mage och satte ett knä i hans ryggslut. Hon grabbade tag i hans högerhand och tvingade upp den på ryggen och bojade honom. Han var svag och gjorde inget motstånd.
Erika Berger släckte lampan i vardagsrummet och haltade upp till övervåningen. Hon behövde inte längre kryckorna, men fotsulan ömmade fortfarande då hon satte tyngden på den. Greger Backman släckte i köket och följde efter sin fru. Han hade aldrig tidigare sett Erika Berger så olycklig. Ingenting han sa tycktes kunna lugna henne eller mildra den ångest hon upplevde.
Hon klädde av sig och kröp ned i sängen med ryggen mot honom.
”Det är inte ditt fel, Greger”, sa hon då hon hörde honom komma ned i sängen.
”Du mår inte bra”, sa han. ”Jag vill att du stannar hemma några dagar.”
Han lade en arm runt hennes axlar. Hon försökte inte skjuta bort honom, men hon var helt passiv. Han böjde sig fram och kysste henne försiktigt på halsen och höll om henne.
”Det finns ingenting du kan säga eller göra för att mildra situationen. Jag vet att jag behöver en paus. Jag känner mig som om jag har klivit på ett snälltåg och upptäckt att jag befinner mig på fel spår.”
”Vi kan åka ut och segla några dagar. Komma bort från allting.”
”Nej. Jag kan inte komma bort från allting.”
Hon vände sig mot honom.
”Det värsta jag kunde göra nu vore att fly. Jag måste lösa problemen. Sedan kan vi åka.”
”Okej”, sa Greger. ”Jag är visst inte till mycket hjälp.”
Hon log svagt.
”Nej. Det är du inte. Men tack för att du är här. Jag älskar dig vettlöst, det vet du.”
Han nickade.
”Jag kan inte tro att det är Peter Fredriksson”, sa Erika Berger. ”Jag har aldrig uppfattat minsta fientlighet från honom.”
Susanne Linder undrade om hon skulle ringa på hos Erika Berger då hon såg belysningen på bottenvåningen släckas. Hon tittade ned på Peter Fredriksson. Han hade inte sagt ett ord. Han var helt passiv. Hon funderade en lång stund innan hon bestämde sig.
Hon böjde sig ned, grabbade tag i handbojorna och drog upp honom på fötter och lutade honom mot gaveln.
”Kan du stå?” frågade hon.
Han svarade inte.
”Okej, då gör vi det enkelt för oss. Om du gör minsta motstånd får du precis samma behandling på högra benet. Och gör du mera motstånd så knäcker jag dina armar. Förstår du vad jag säger?”
Hon uppfattade att han andades häftigt. Rädsla?
Hon knuffade honom framför sig och ledde honom till gatan och bort till hans bil tre kvarter bort. Han haltade. Hon stöttade honom. Då de kom fram till bilen mötte de en nattvandrare med hund som stannade och betraktade den bojade Peter Fredriksson.
”Det här är ett polisärende”, sa Susanne Linder med bestämd röst. ”Gå hem.”
Hon placerade honom i baksätet och körde honom hem till Fisksätra. Klockan var halv ett på natten och de mötte ingen människa då de gick till hans port. Susanne Linder fiskade upp hans nycklar och ledde honom uppför trappan till hans lägenhet på tredje våningen.
”Du kan inte gå in i min lägenhet”, sa Peter Fredriksson.
Det var det första han sagt sedan hon bojat honom.
Hon öppnade lägenhetsdörren och knuffade in honom.
”Du har ingen rätt. Du måste ha tillstånd för husrannsakan …”
”Jag är inte polis”, sa hon med låg röst.
Han stirrade på henne med misstro.
Hon grabbade tag i hans skjorta och knuffade honom före sig in i vardagsrummet och ned i en soffa. Han hade en prydligt städad trerummare. Sovrum till vänster om vardagsrummet, kök på andra sidan hallen, ett litet arbetsrum i anslutning till vardagsrummet.
Hon tittade in i arbetsrummet och drog en suck av lättnad. The smoking gun. Hon såg omedelbart bilder från Erika Bergers fotoalbum utbredda på ett arbetsbord intill en dator. Han hade nålat upp ett trettiotal bilder på väggen runt datorn. Hon betraktade vernissagen med höjda ögonbryn. Erika Berger var en förbannat vacker kvinna. Och hon hade ett roligare sexliv än Susanne Linder.