Hon hörde Peter Fredriksson röra sig och gick tillbaka till vardagsrummet och fångade upp honom. Hon gav honom ett rapp och drog in honom i arbetsrummet och satte honom på golvet.
”Sitt stilla”, sa hon.
Hon gick ut i köket och hittade en papperskasse från Konsum. Hon plockade ned bild efter bild från väggen. Hon hittade det slaktade fotoalbumet och Erika Bergers dagböcker.
”Var finns videon?” frågade hon.
Peter Fredriksson svarade inte. Susanne Linder gick ut i vardagsrummet och slog på TV:n. Det satt en film i videon, men det tog en stund innan hon hittade videokanalen på fjärrkontrollen.
Hon plockade ut videon och ägnade en lång stund åt att kontrollera att han inte hade gjort några kopior.
Hon hittade Bergers tonåriga kärleksbrev och rapporten om Borgsjö. Därefter riktade hon intresset mot Peter Fredrikssons dator. Hon konstaterade att han hade en Microtek scanner kopplad till en IBM PC. Hon lyfte på locket till scannern och hittade en kvarglömd bild föreställande Erika Berger på en fest hos Club Xtreme, nyåret 1986 enligt en banner på väggen.
Hon startade datorn och upptäckte att den var lösenordsskyddad.
”Vad har du för lösen?” frågade hon.
Peter Fredriksson satt tjurigt stilla på golvet och vägrade att prata med henne.
Susanne Linder kände sig plötsligt helt lugn. Hon visste att hon tekniskt sett hade begått brott efter brott under kvällen, inklusive något som skulle kunna rubriceras som olaga tvång och till och med grovt människorov. Hon brydde sig inte. Hon kände sig tvärtom närmast upprymd.
Efter en stund ryckte hon på axlarna och grävde i fickan och plockade fram sin schweiziska armékniv. Hon lossade alla kablar från datorn, vände bakstycket mot sig och använde stjärnmejseln till att öppna. Det tog femton minuter att plocka isär datorn och lyfta ut hårddisken.
Hon såg sig omkring. Hon hade fått med sig allt, men gjorde för säkerhets skull en grundlig genomgång av skrivbordslådor och pappersbuntar och hyllor. Plötsligt föll hennes blick på en gammal skolkatalog som låg på fönsterbrädan. Hon konstaterade att den var från Djursholms gymnasium 1978. Kom inte Erika Berger från Djursholms överklass … Hon öppnade katalogen och började gå igenom avgångsklass efter avgångsklass.
Hon hittade Erika Berger, 18 år gammal, iklädd studentmössa och ett soligt leende med skrattgropar. Hon var klädd i en tunn vit bomullsklänning och hade en blomsterkvast i handen. Hon såg ut som sinnebilden av en oskyldig tonåring med toppbetyg.
Susanne Linder missade nästan kopplingen men den fanns på nästa sida. Hon skulle aldrig ha känt igen honom från bilden, men texten gav inte utrymme för tvivel. Peter Fredriksson. Han hade gått i en parallellklass till Erika Bergers klass. Hon såg en tanig pojke med allvarlig min som tittade in i kameran under skärmmössan.
Hon lyfte blicken och mötte Peter Fredrikssons ögon.
”Hon var en hora redan då.”
”Fascinerande”, sa Susanne Linder.
”Hon knullade med varenda grabb på skolan.”
”Det tvivlar jag på.”
”Hon var en jävla …”
”Säg det inte. Vad hände? Fick du inte komma innanför hennes trosor?”
”Hon behandlade mig som luft. Hon skrattade åt mig. Och då hon började på SMP så kände hon inte ens igen mig.”
”Ja ja”, sa Susanne Linder trött. ”Du hade säkert en tråkig uppväxt. Ska vi prata allvar nu?”
”Vad vill du?”
”Jag är inte polis”, sa Susanne Linder. ”Jag är en sådan som tar hand om sådana som du.”
Hon väntade och lät hans fantasi göra arbetet.
”Jag vill veta om du lagt ut bilder av henne någonstans på internet.”
Han skakade på huvudet.
”Är det säkert?”
Han nickade.
”Erika Berger får själv avgöra om hon vill lämna polisanmälan mot dig för trakasserier, olaga hot och hemfridsbrott eller om hon vill göra upp i godo.”
Han sa ingenting.
”Om hon beslutar sig för att strunta i dig – och det tycker jag är ungefär den ansträngning som du är värd – så kommer jag att hålla ett öga på dig.”
Hon höll upp teleskopbatongen.
”Om du någonsin går i närheten av Erika Bergers hem eller skickar något mail till henne eller på annat sätt ofredar henne så kommer jag tillbaka till dig. Jag kommer att slå dig sönder och samman så att inte ens din mor känner igen dig. Förstår du?”
Han sa ingenting.
”Du har alltså en möjlighet att påverka hur den här historien slutar. Är du intresserad?”
Han nickade långsamt.
”I så fall kommer jag att rekommendera Erika Berger att hon låter dig löpa. Du behöver inte bry dig om att komma in på jobbet något mer. Du är uppsagd med omedelbar verkan.”
Han nickade.
”Du försvinner ut ur hennes liv och bort från Stockholm. Jag skiter i vad du gör och var du hamnar. Sök jobb i Göteborg eller Malmö. Sjukskriv dig igen. Gör vad du vill. Men lämna Erika Berger i fred.”
Han nickade.
”Är vi överens?”
Peter Fredriksson började plötsligt gråta.
”Jag menade inget illa”, sa han. ”Jag ville bara …”
”Du ville bara förvandla hennes liv till ett helvete och du har lyckats. Har jag ditt ord?”
Han nickade.
Hon böjde sig fram och vände honom på mage och låste upp handfängslet. Hon tog Konsumkassen med Erika Bergers liv och lämnade honom på golvet.
Klockan var halv tre på måndagsmorgonen då Susanne Linder klev ut genom Fredrikssons port. Hon övervägde att låta saken bero till morgondagen men insåg att om det hade handlat om henne själv så skulle hon ha velat ha besked redan under natten. Dessutom stod hennes bil fortfarande parkerad ute i Saltsjöbaden. Hon ringde efter en taxi.
Greger Backman öppnade redan innan hon hunnit trycka på dörrklockan. Han hade jeans på sig och såg inte yrvaken ut.
”Är Erika vaken?” frågade Susanne Linder.
Han nickade.
”Har det hänt något nytt?” undrade han.
Hon nickade och log mot honom.
”Kom in. Vi sitter i köket och pratar.”
De gick in.
”Hallå, Berger”, sa Susanne Linder. ”Du måste lära dig att sova då och då.”
”Vad har hänt?”
Hon sträckte fram Konsumkassen.
”Peter Fredriksson lovar att lämna dig i fred i framtiden. Fan vet om jag skulle lita på det, men om han håller sitt ord så är det smärtfriare än att bråka med polisanmälan och rättegång. Du bestämmer själv.”
”Det är han?”
Susanne Linder nickade. Greger Backman serverade kaffe, men Susanne ville inte ha. Hon hade druckit alldeles för mycket kaffe de senaste dygnen. Hon slog sig ned och berättade vad som hade hänt utanför deras hus under natten.
Erika Berger satt tyst en lång stund. Sedan reste hon sig och gick till övervåningen och kom tillbaka med sin kopia av skolkatalogen. Hon betraktade länge Peter Fredrikssons ansikte.
”Jag kommer ihåg honom”, sa hon till sist. ”Men jag hade ingen aning om att han var den Peter Fredriksson som jobbade på SMP. Jag mindes inte ens hans namn förrän jag tittade här i skolkatalogen.”
”Vad hände?” undrade Susanne Linder.
”Ingenting. Absolut ingenting. Han var en tyst och helt ointressant kille i en parallellklass. Jag tror att vi hade något ämne gemensamt. Franska, om jag minns rätt.”
”Han sa att du behandlat honom som luft.”
Erika nickade.
”Det gjorde jag förmodligen. Han var ingen jag kände och han var inte med i vårt gäng.”
”Mobbade ni honom eller något sådant?”
”Nej, för guds skull. Jag har aldrig gillat mobbning. Vi hade kampanjer mot mobbning på gymnasiet och jag var elevrådsordförande. Jag kan bara inte komma ihåg att han någonsin tilltalat mig eller att jag växlat ett enda ord med honom.”