”Jaha.”
”Han och Erika Berger kommer förbi senare i veckan för att underteckna kontrakt. De vill tacka för Miltons insats och framför allt för din insats.”
”Jag förstår. Skönt med nöjda kunder.”
”Han vill också beställa ett säkerhetsskåp till hemmet. Vi ska installera och göra larmpaketet färdigt senare denna vecka.”
”Bra.”
”Han vill att vi ska fakturera för din insats under helgen.”
”Hmm.”
”Det blir med andra ord en rejäl räkning vi skickar till dem.”
”Jaha.”
Armanskij suckade.
”Susanne, du är medveten om att Fredriksson kan gå till polisen och anmäla dig för en mängd saker.”
Hon nickade.
”Han åker visserligen själv dit så det visslar, men han kanske tycker att det är värt det.”
”Jag tror inte att han har stake nog att gå till polisen.”
”Det må så vara, men du har agerat helt utanför alla instruktioner jag har gett dig.”
”Jag vet”, sa Susanne Linder.
”Så hur tycker du att jag ska reagera på det?”
”Det kan bara du avgöra.”
”Men hur tycker du att jag borde reagera?”
”Vad jag tycker hör inte till saken. Du kan ju alltid ge mig sparken.”
”Knappast. Jag har inte råd att förlora en medarbetare av din kaliber.”
”Tack.”
”Men om du gör något sådant här i fortsättningen så kommer jag att bli mycket arg.”
Susanne Linder nickade.
”Vad har du gjort av hårddisken?”
”Den är förstörd. Jag satte fast den i ett skruvstäd i morse och pressade den till småsmulor.”
”Okej. Då drar vi ett streck över det här.”
Erika Berger tillbringade förmiddagen med att ringa runt till styrelsemedlemmarna på SMP. Hon hittade vice ordföranden i sin sommarstuga vid Vaxholm och fick honom att sätta sig i bilen och ta sig till redaktionen med högsta fart. Efter lunch träffades en starkt decimerad styrelse. Erika Berger ägnade en timme åt att redogöra för hur Cortezmappen hade uppstått och vilka konsekvenser den hade fått.
När hon hade talat färdigt kom de förväntade förslagen på att man kanske kunde hitta någon alternativ lösning. Erika förklarade att SMP ämnade köra storyn i morgondagens nummer. Hon förklarade också att det var hennes sista arbetsdag och att hennes beslut var oåterkalleligt.
Erika fick styrelsen att godkänna och protokollföra två beslut. Att Magnus Borgsjö skulle ombes att med omedelbar verkan ställa sin plats till förfogande och att Anders Holm skulle utses till tillförordnad chefredaktör. Därefter ursäktade hon sig och lämnade styrelsen att själva diskutera situationen.
Klockan 14.00 gick hon ned till personalavdelningen och upprättade ett kontrakt. Därefter gick hon upp till kulturredaktionen och bad att få tala med kulturchefen Sebastian Strandlund och reportern Eva Carlsson.
”Som jag fattat det anser ni på kulturen att Eva Carlsson är en bra och begåvad reporter.”
”Det stämmer”, sa kulturchefen Strandlund.
”Och ni har i budgetansökan de senaste två åren begärt att redaktionen ska förstärkas med minst två personer.”
”Ja.”
”Eva. Med tanke på den korrespondens som du blev utsatt för kanske det uppstår obehagliga rykten om jag ger dig fast anställning. Är du fortfarande intresserad?”
”Självfallet.”
”I så fall blir mitt sista beslut på SMP att skriva på det här anställningsavtalet.”
”Sista?”
”Lång historia. Jag slutar i dag. Kan ni två vara snälla och hålla tyst om det i någon timme.”
”Vad …”
”Det kommer ett PM om en stund.”
Erika Berger skrev på kontraktet och sköt det över bordet till Eva Carlsson.
”Lycka till”, sa hon och log.
”Den ökände äldre man som deltog i mötet hos Ekström i lördags heter Georg Nyström och är kommissarie”, sa Monica Figuerola och placerade spaningsbilderna på skrivbordet framför Torsten Edklinth.
”Kommissarie”, muttrade Edklinth.
”Stefan identifierade honom i går kväll. Han besökte våningen på Artillerigatan och körde bil.”
”Vad vet vi om honom?”
”Han kommer från den öppna polisen och har jobbat på RPS/Säk sedan 1983. Sedan 1996 har han tjänst som utredare med eget ansvar. Han gör interna kontroller och granskningar av ärenden som Säk avslutat.”
”Okej.”
”Sedan i lördags har sammanlagt sex personer av intresse passerat genom porten. Förutom Jonas Sandberg och Georg Nyström finns Fredrik Clinton i fastigheten. Han åkte sjuktransport till dialys i morse.”
”Vilka är de andra tre?”
”En herre som heter Otto Hallberg. Han har arbetat på RPS/Säk på 1980-talet men är egentligen knuten till Försvarsstaben. Han tillhör marinen och den militära underrättelsetjänsten.”
”Jaha. Varför är jag inte förvånad.”
Monica Figuerola lade fram en ny spaningsbild.
”Den här killen har vi inte identifierat. Han gick på lunch tillsammans med Hallberg. Vi får se om vi kan identifiera honom då han går hem i kväll.”
”Okej.”
”Mest intressant är dock denna person.”
Hon placerade ytterligare en bild på skrivbordet.
”Honom känner jag igen”, sa Edklinth.
”Han heter Wadensjöö.”
”Just det. Han jobbade på terroristroteln för så där femton år sedan. Skrivbordsgeneral. Han var en av kandidaterna till befattningen som högre chef här på Firman. Jag vet inte vad som hände med honom.”
”Han sa upp sig 1991. Gissa vem han åt lunch med för någon timme sedan.”
Hon placerade den sista bilden på skrivbordet.
”Kanslichefen Albert Shenke och budgetchefen Gustav Atterbom. Jag vill ha spaning på de här figurerna dygnet runt. Jag vill veta exakt vilka de träffar.”
”Det är inte rimligt. Jag har bara fyra man till förfogande. Och några av dem måste jobba med dokumentation.”
Edklinth nickade och nöp sig eftertänksamt i underläppen. Efter en stund tittade han upp på Monica Figuerola.
”Vi behöver mer folk”, sa han. ”Tror du att du kan kontakta kriminalinspektör Jan Bublanski lite diskret och fråga om han skulle kunna tänka sig att äta middag med mig efter jobbet i dag. Säg vid sjutiden.”
Edklinth sträckte sig efter telefonluren och slog ett nummer som han hade i huvudet.
”Hej Armanskij. Det är Edklinth. Skulle jag kunna få återgälda den trevliga middagen du bjöd på häromsistens … nej, jag insisterar. Ska vi säga vid sjutiden?”
Lisbeth Salander hade tillbringat natten i Kronobergshäktet i en cell som var ungefär två gånger fyra meter. Möblemanget var inte mycket att orda om. Hon hade somnat inom fem minuter efter att hon hade blivit inlåst och vaknat tidigt på måndagsmorgonen och lydigt gjort de tänj- och sträckövningar som terapeuten på Sahlgrenska hade ordinerat. Därefter hade hon fått frukost och suttit tyst på sin brits och stirrat framför sig.
Klockan halv tio fördes hon till ett förhörsrum i andra änden av korridoren. Vakten var en äldre kortvuxen skallig farbror med runt ansikte och hornbågade glasögon. Han behandlade henne korrekt och godmodigt.
Annika Giannini hade hälsat vänligt på henne. Lisbeth hade ignorerat Hans Faste. Därefter hade hon för första gången träffat åklagare Richard Ekström och tillbringat den kommande halvtimmen med att sitta på en stol och stirra stint i väggen på en punkt en bit ovanför Ekströms huvud. Hon sa inte ett ord och rörde inte en muskel.
Klockan tio avbröt Ekström det misslyckade förhöret. Han var irriterad över att han inte lyckats locka ur henne minsta respons. För första gången blev han osäker då han betraktade den tunna dockliknande flickan. Hur var det möjligt att hon hade kunnat misshandla Magge Lundin och Sonny Nieminen i Stallarholmen? Skulle rätten ens tro på den storyn, ens om han hade övertygande bevisning?
Klockan tolv fick Lisbeth en enkel lunch och använde den kommande timmen till att lösa ekvationer i huvudet. Hon fokuserade på ett avsnitt om sfärisk astronomi i en bok som hon läst två år tidigare.