Klockan 14.30 fördes hon åter tillbaka till förhörsrummet. Vakten som ledsagade henne var denna gång en yngre kvinna. Förhörsrummet var tomt. Hon satte sig på en stol och fortsatte att meditera över en särdeles intrikat ekvation.
Efter tio minuter öppnades dörren.
”Hej Lisbeth”, hälsade Peter Teleborian vänligt.
Han log. Lisbeth Salander frös till is. Beståndsdelarna i den ekvation hon hade konstruerat i luften framför sig ramlade till golvet. Hon hörde hur siffror och tecken studsade och rasslade som om de hade haft fysisk form.
Peter Teleborian stod stilla i någon minut och betraktade henne innan han satte sig mitt emot henne. Hon fortsatte att stirra in i väggen.
Efter en stund flyttade hon blicken och mötte hans ögon.
”Jag är ledsen att du har hamnat i den här situationen”, sa Peter Teleborian. ”Jag ska försöka hjälpa dig på alla sätt och vis. Jag hoppas att vi ska kunna skapa ett förtroende oss emellan.”
Lisbeth granskade varje centimeter av honom. Det toviga håret. Skägget. Den lilla glipan mellan hans framtänder. De tunna läpparna. Den bruna kavajen. Skjortan som var öppen i halsen. Hon hörde hans lena och förrädiskt vänliga röst.
”Jag hoppas också att jag ska kunna hjälpa dig bättre än förra gången vi träffades.”
Han placerade ett litet anteckningsblock och en penna på bordet framför sig. Lisbeth sänkte blicken och betraktade pennan. Den var ett spetsigt silverfärgat rör.
Konsekvensanalys.
Hon undertryckte en impuls att sträcka fram handen och slita till sig pennan.
Hennes ögon sökte sig till hans vänstra lillfinger. Hon såg en svag vit rand på den punkt där hon femton år tidigare hade huggit fast sina tänder och låst käkarna så hårt att hon nästan hade bitit av fingret. Tre vårdare hade fått hjälpas åt för att hålla fast henne och bända upp hennes käkar.
Den gången var jag en liten rädd flicka som knappt kommit upp i tonåren. Nu är jag vuxen. Jag kan döda dig när jag vill.
Hon placerade stadigt blicken på en punkt på väggen bakom Teleborian och plockade upp de siffror och matematiska tecken som rasat till golvet och började på nytt rada upp ekvationen.
Doktor Peter Teleborian betraktade Lisbeth Salander med neutralt ansiktsuttryck. Han hade inte blivit en internationellt respekterad psykiatriker för att han saknade insikter om människor. Han hade en god förmåga att läsa känslor och sinnesstämningar. Han upplevde att en kylig skugga drog genom rummet, men han tolkade detta som ett tecken på att patienten kände rädsla och skam under den orubbliga ytan. Han tog detta som ett positivt tecken på att hon trots allt reagerade på hans närvaro. Han var också nöjd med att hon inte hade ändrat sitt beteende. Hon kommer att hänga sig själv i tingsrätten.
Erika Bergers sista åtgärd på SMP var att sätta sig i glasburen och skriva ett PM till medarbetarna. Hon var tämligen irriterad då hon började skriva, och mot bättre vetande blev det två hela A4 där hon förklarade varför hon slutade på SMP och angav vad hon ansåg om vissa personer. Hon raderade hela texten och började om från början i ett sakligare tonläge.
Hon nämnde inte Peter Fredriksson. Om hon gjorde det skulle allt intresse fokuseras på honom och de verkliga skälen drunkna i rubriker om sextrakasserier.
Hon angav två skäl. Det viktigaste var att hon hade mött ett massivt motstånd inom ledningen för sitt förslag att chefer och ägare skulle skära ned löner och vinstbonus. Istället skulle hon ha tvingats inleda sin tid på SMP med kraftiga nedskärningar av personalen, vilket hon ansåg inte bara var ett brott mot de förespeglingar som gjorts henne när hon accepterade jobbet utan även skulle omöjliggöra alla försök till långsiktiga förändringar och stärkning av tidningen.
Det andra skälet var avslöjandet om Borgsjö. Hon förklarade att hon hade blivit beordrad att mörka historien och att detta inte ingick i hennes arbetsbeskrivning. Det innebar dock att hon inte hade något val utan ansåg att hon måste lämna redaktionen. Hon avslutade med att konstatera att SMP:s problem inte var ett personalproblem utan ett ledningsproblem.
Hon läste igenom PM:et en gång, rättade ett stavfel och mailade ut det till samtliga medarbetare inom koncernen. Hon gjorde en kopia och skickade till Pressens tidning och fackorganet Journalisten. Sedan packade hon ned sin laptop och gick ut till Anders Holm.
”Hej då”, sa hon.
”Hej då, Berger. Det var ett elände att jobba ihop med dig.”
De log mot varandra.
”Jag har en sista grej”, sa hon.
”Vad?”
”Johannes Frisk har jobbat på en story för min räkning.”
”Och ingen jävel vet vad han sysslar med.”
”Ge honom uppbackning. Han har kommit rätt långt redan och jag kommer att hålla kontakt med honom. Låt honom avsluta jobbet. Jag lovar att du kommer att vinna på det.”
Han såg betänksam ut. Därefter nickade han.
De skakade inte hand med varandra. Hon lämnade passerkortet till redaktionen på Holms skrivbord och åkte ned till parkeringsgaraget och hämtade sin BMW. Strax efter fyra parkerade hon i närheten av Millenniums redaktion.
DEL 4: REBOOTING SYSTEM
1 JULI - 7 OKTOBER
Trots den rikhaltiga floran av amasonlegender från antikens Grekland, Sydamerika, Afrika och andra ställen, finns bara ett enda historiskt dokumenterat exempel på kvinnokrigare. Detta är den kvinnoarmé som existerade bland folkgruppen fon i västafrikanska Dahomey, nuvarande Benin.
Dessa kvinnliga krigare nämns aldrig i den offentliga militärhistorien, inga romantiserande filmer har gjorts om dem och i dag förekommer de på sin höjd som utsuddade historiska fotnoter. Ett enda vetenskapligt arbete har skrivits om dessa kvinnor, Amazons of Black Sparta av historikern Stanley B. Alpern (Hurst & Co Ltd, London 1998). Ändå var det en armé som kunde mäta sig med vilken dåtida här som helst av manliga elitsoldater från ockupationsmakterna.
Det är oklart exakt när fons kvinnoarmé bildades, men vissa källor daterar hären till 1600-talet. Den var ursprungligen ett kungligt livgarde men utvecklades till ett militärt kollektiv bestående av 6 000 soldater med en halvt gudomlig status. Deras syfte var inte att vara ornament. I drygt 200 år utgjorde de fons spjutspets mot invaderande europeiska kolonisatörer. De var fruktade av den franska militären som besegrades vid flera fältslag. Först 1892 kunde kvinnoarmén slås ner sedan Frankrike skeppat över moderna trupper med artilleri, främlingslegionärer, ett marint infanteriregemente samt kavalleri.
Det är okänt hur många av de kvinnliga krigarna som stupade. Överlevande fortsatte under flera år att bedriva gerillakrig och veteraner från armén levde, intervjuades och fotograferades så sent som på 1940-talet.
KAPITEL 23: FREDAG 1 JULI – SÖNDAG 10 JULI
Två veckor före rättegången mot Lisbeth Salander avslutade Christer Malm layouten på den 364 sidor tjocka bok som hade den kärva titeln Sektionen. Omslaget gick i blått. Texten var gul. Christer Malm hade placerat sju frimärksstora svartvita porträtt av svenska statsministrar längst ned på sidan. Över dem svävade en bild av Zalachenko. Han hade använt Zalachenkos passfoto som illustration och ökat kontrasten så att endast de mörkaste partierna framträdde som en skuggbild över hela omslaget. Det var inte någon sofistikerad design, men den var effektiv. Som författare namngavs Mikael Blomkvist, Henry Cortez och Malin Eriksson.
Klockan var halv sex på morgonen och Christer Malm hade arbetat hela natten. Han var vagt illamående och kände ett desperat behov av att få gå hem och sova. Malin Eriksson hade suttit med honom hela natten och gjort slutkorrektur på sida efter sida som Christer okejat och printat ut. Hon hade redan somnat på soffan inne på redaktionen.