Christer Malm samlade ihop dokumentet med bilder och typsnitt i en folder. Han startade programmet Toast och brände två cd-skivor. Den ena placerade han i redaktionens säkerhetsskåp. Den andra kom en sömndrucken Mikael Blomkvist in och hämtade strax före sju.
”Gå hem och sov”, sa han.
”Jag är på väg”, svarade Christer.
De lät Malin Eriksson sova vidare och kopplade på dörrlarmet. Henry Cortez skulle komma in klockan åtta för att ta nästa skift. De gjorde high five och skiljdes utanför porten.
Mikael Blomkvist promenerade till Lundagatan där han återigen olovandes lånade Lisbeth Salanders bortglömda Honda. Han körde personligen upp cd-skivan till Jan Köbin, chef för Hallvigs Reklamtryckeri som låg i en oansenlig tegelbyggnad intill järnvägen i Morgongåva utanför Sala. Leveransen var ett uppdrag han inte ville anförtro posten.
Han körde långsamt och utan att stressa och stannade en stund medan tryckeriet kontrollerade att skivan fungerade. Han försäkrade sig om att boken verkligen skulle ligga färdig den dag rättegången startade. Problemet var inte trycket utan bokbindandet, som kunde dra ut på tiden. Men Jan Köbin utlovade att minst 500 exemplar av en första upplaga på 10 000 skulle levereras på utsatt datum. Boken skulle göras i storpocketformat.
Mikael förvissade sig även om att alla var införstådda med att största möjliga sekretess gällde. Det var sannolikt en överloppsgärning. Hallvigs hade två år tidigare under snarlika omständigheter tryckt Mikaels bok om finansmannen Hans-Erik Wennerström. De visste att böcker som kom från det lilla förlaget Millennium utlovade något extra.
Därefter återvände Mikael i maklig takt till Stockholm. Han parkerade utanför sin bostad på Bellmansgatan och gjorde ett kort besök i sin lägenhet och hämtade en väska där han packade ned ombyte av kläder, rakhyvel och tandborste. Han fortsatte ut till Stavsnäs brygga i Värmdö där han parkerade och tog färjan ut till Sandhamn.
Det var första gången sedan julhelgen som han hade varit ute i stugan. Han skruvade upp fönsterluckorna och släppte in frisk luft och drack en Ramlösa. Som alltid då han avslutat ett jobb och texten gått till tryckeriet och inget kunde ändras kände han sig tom.
Därefter tillbringade han en timme med att sopa, dammtorka, skura inne i duschrummet, dra igång kylskåpet, kontrollera att vattnet fungerade och byta sänglinne uppe på sovloftet. Han gick till Ica-butiken och handlade allt som skulle behövas för en helgvistelse. Sedan startade han kaffebryggaren och satte sig ute på verandadäcket, rökte en cigarett och tänkte inte på något särskilt.
Strax före fem gick han ned till ångbåtsbryggan och mötte Monica Figuerola.
”Jag trodde inte att du skulle kunna ta ledigt”, sa han och kysste henne på kinden.
”Det trodde inte jag heller. Men jag sa till Edklinth som det var. Jag har jobbat varje vaken minut de senaste veckorna och börjar bli ineffektiv. Jag behöver två dagar ledigt för att ladda batterierna.”
”I Sandhamn?”
”Jag sa inte vart jag tänkte åka”, sa hon och log.
Monica Figuerola ägnade en stund åt att snoka omkring i Mikaels tjugofem kvadratmeter stora stuga. Hon utsatte kokvrån, hygienutrymmet och sovloftet för en kritisk granskning innan hon nickade godkänt. Hon tvättade av sig och bytte till en tunn sommarklänning medan Mikael stekte lammkotletter i rödvinssås och dukade upp ute på däcket. De åt under tystnad medan de betraktade strömmen av segelbåtar som var på väg till eller från gästhamnen i Sandhamn. De delade på en flaska vin.
”Det är en underbar stuga. Är det hit du tar alla dina flickbekanta?” undrade Monica Figuerola plötsligt.
”Inte alla. Bara de viktigaste.”
”Erika Berger har varit här?”
”Flera gånger.”
”Och Lisbeth Salander?”
”Hon bodde här ute i några veckor då jag skrev boken om Wennerström. Och vi tillbringade julhelgen tillsammans här för två år sedan.”
”Så både Berger och Salander är viktiga i ditt liv?”
”Erika är min bästa vän. Vi har varit vänner i drygt tjugofem år. Lisbeth är en helt annan historia. Hon är mycket speciell och den mest asociala människa jag träffat. Man kan säga att hon gjorde ett stort intryck på mig då vi först träffades. Jag gillar henne. Hon är en vän.”
”Du tycker synd om henne?”
”Nej. Hon har själv valt en massa skit som hon drabbats av. Men jag känner en stor sympati och samhörighet med henne.”
”Men du är inte kär i vare sig henne eller Berger?”
Han ryckte på axlarna. Monica Figuerola betraktade en senkommen Amigo 23 med tända lanternor som puttrade förbi på en utombordare på väg mot gästhamnen.
”Om kärlek är att tycka om någon väldigt mycket så antar jag att jag är kär i flera människor”, sa han.
”Och nu i mig?”
Mikael nickade. Monica Figuerola rynkade ögonbrynen och betraktade honom.
”Stör det dig?” undrade han.
”Att du haft kvinnor här tidigare? Nej. Men det stör mig att jag inte riktigt vet vad som händer mellan oss. Och jag tror inte att jag kan ha ett förhållande med en kille som knullar runt som det passar honom …”
”Jag tänker inte be om ursäkt för mitt liv.”
”Och jag antar att jag på något sätt faller för dig därför att du är den du är. Det är lätt att ha sex med dig därför att det inte är något tjafs, och jag känner mig trygg med dig. Men det här började därför att jag gav efter för en galen impuls. Det händer inte särskilt ofta och jag hade inte planerat något. Och nu har vi kommit till det stadium att jag blivit en av brudarna som blir inbjuden hit.”
Mikael satt tyst en stund.
”Du behövde inte komma.”
”Jo. Det behövde jag. Fan, Mikael …”
”Jag vet.”
”Jag är olycklig. Jag vill inte bli kär i dig. Det kommer att göra alldeles för ont då det tar slut.”
”Jag fick den här stugan då farsan dog och morsan flyttade hem till Norrland. Vi delade så att syrran fick vår lägenhet och jag fick stugan. Jag har haft den i snart tjugofem år.”
”Jaha.”
”Bortsett från några tillfälliga bekanta i början av 1980-talet så är det exakt fem tjejer som har varit här före dig. Erika, Lisbeth och min förra fru som jag var ihop med på 1980-talet. En tjej som jag dejtade väldigt seriöst i slutet av 1990-talet, och en kvinna som är lite äldre än jag som jag lärde känna för två år sedan och som jag träffar lite då och då. Det är lite särskilda omständigheter …”
”Jaså.”
”Jag har den här stugan för att få komma bort från stan och få vara i fred. Jag är nästan alltid här ensam. Jag läser böcker, jag skriver och jag kopplar av och sitter på bryggan och tittar på båtar. Det är inte en ungkarls hemliga kärleksnäste.”
Han reste sig och hämtade vinflaskan som han hade ställt i skuggan på däcket utanför stugdörren.
”Jag tänker inte lova någonting”, sa han. ”Mitt äktenskap sprack för att jag och Erika inte kunde hålla oss borta från varandra. Been there, done that, got the t-shirt.”
Han fyllde på vinglasen.
”Men du är den mest intressanta människa jag träffat på mycket länge. Det är som om vårt förhållande gått på högvarv från dag ett. Jag tror att jag föll för dig redan då du plockade upp mig i mitt trapphus. De få nätter jag sovit hemma hos mig sedan dess vaknar jag mitt i natten och vill ha dig. Jag vet inte om jag vill ha stadigt sällskap men jag är livrädd att förlora dig.”
Han tittade på henne.
”Så vad tycker du att vi ska göra?”
”Låt oss fundera på saken”, sa Monica Figuerola. ”Jag är också förbannat attraherad av dig.”
”Det här börjar bli allvarligt”, sa Mikael.