Hon nickade och kände plötsligt ett stort vemod. Sedan sa de inte så mycket på en lång stund. Då det mörknade städade de av bordet och gick in och stängde dörren.
På fredagen veckan före rättegången stannade Mikael till utanför Pressbyrån vid Slussen och tittade på morgontidningarnas löpsedlar. Svenska Morgon-Postens vd och styrelseordförande Magnus Borgsjö hade kapitulerat och aviserat sin avgång. Han köpte tidningarna och promenerade till Java på Hornsgatan och åt en sen frukost. Borgsjö angav familjeskäl som orsak till sin plötsliga avgång. Han ville inte kommentera påståenden om att avgången hade något att göra med det faktum att Erika Berger sett sig nödsakad att avgå sedan han beordrat henne att mörka historien om hans engagemang i grossistföretaget Vitavara AB. I en spaltutfyllnad rapporterades dock att ordföranden för Svenskt Näringsliv beslutat att tillsätta en etikutredning som granskade hur svenska företag agerade gentemot företag i Sydostasien som höll sig med barnarbetskraft.
Mikael Blomkvist gapskrattade plötsligt.
Därefter vek han ihop morgontidningarna och öppnade sin Ericsson T10 och ringde till Hon på TV4 och avbröt henne mitt i en lunchsmörgås.
”Hej älskling”, sa Mikael Blomkvist. ”Jag antar att du fortfarande inte vill dejta mig någon kväll.”
”Hej Mikael”, skrattade Hon på TV4. ”Sorry, men du är ungefär så långt från min typ som man kan komma. Men du är rätt kul i alla fall.”
”Skulle du åtminstone kunna tänka dig att äta middag med mig för att diskutera jobb i kväll?”
”Vad har du på gång?”
”Erika Berger gjorde en deal med dig för två år sedan om Wennerströmaffären. Det fungerade bra. Jag vill göra en liknande deal med dig.”
”Berätta.”
”Inte förrän vi kommit överens om villkoren. Precis som i samband med Wennerström kommer vi publicera en bok tillsammans med ett temanummer av tidningen. Och den här storyn kommer att bli stor. Jag erbjuder dig exklusiv förhands till allt material mot att du inte läcker något innan vi publicerar. Publiceringen är i det här fallet extra komplicerad eftersom den måste ske på en särskild dag.”
”Hur stor är storyn?”
”Större än Wennerström”, sa Mikael Blomkvist. ”Är du intresserad?”
”Skojar du? Var ska vi träffas?”
”Vad sägs om Samirs gryta? Erika Berger kommer också att sitta med på mötet.”
”Vad är storyn om Berger? Är hon tillbaka på Millennium sedan hon fick sparken från SMP?”
”Hon fick inte sparken. Hon sa upp sig på stående fot efter meningsskiljaktigheter med Borgsjö.”
”Han verkar vara ett riktigt pucko.”
”Jo”, sa Mikael Blomkvist.
Fredrik Clinton lyssnade på Verdi i sina hörlurar. Musik var i stort sett det enda återstående inslaget i hans tillvaro som förflyttade honom bort från dialysapparater och en tilltagande värk i korsryggen. Han nynnade inte. Han blundade och följde tonerna med högra handen som svävade och tycktes ha ett eget liv vid sidan av hans sönderfallande kropp.
Det är så det är. Vi föds. Vi lever. Vi blir gamla. Vi dör. Han hade gjort sitt. Allt som återstod var sönderfallet.
Han kände sig besynnerligt tillfreds med tillvaron.
Han spelade för sin vän Evert Gullberg.
Det var lördagen den 9 juli. Mindre än en vecka återstod till dess att rättegången skulle inledas och Sektionen kunde börja lägga den eländiga historien till handlingarna. Han hade fått beskedet på morgonen. Gullberg hade varit seg som få. När man avlossar en nio millimeters helmantlad kula mot sin egen tinning så förväntar man sig att dö. Ändå hade det dröjt tre månader innan Gullbergs kropp hade gett upp, vilket kanske mera berodde på slump än på den envishet med vilken doktor Anders Jonasson hade vägrat se slaget förlorat. Det var cancern, inte kulan, som till sist hade avgjort utgången.
Döendet hade dock varit förenat med smärta, vilket gjorde Clinton sorgsen. Gullberg hade varit oförmögen att kommunicera med omvärlden, men tidvis befunnit sig vid något slags medvetande. Han kunde förnimma omvärlden. Vårdpersonalen noterade att han log då någon strök honom över kinden och grymtade då han tycktes uppleva obehag. Ibland kommunicerade han med vårdpersonalen genom att försöka formulera ord som ingen riktigt begrep.
Han saknade släktingar och ingen av hans vänner besökte honom vid sjukbädden. Hans sista förnimmelse av livet var en eritreanskfödd nattsköterska vid namn Sara Kitama som vakade vid hans bädd och höll hans hand då han somnade in.
Fredrik Clinton insåg att han snart skulle följa sin forne vapenbroder. Därom rådde ingen tvekan. Sannolikheten att han skulle kunna genomgå en transplantation av den njure han så desperat behövde minskade för var dag, och sönderfallet av hans kropp fortgick. Hans lever- och tarmfunktioner blev sämre för varje undersökning.
Han hoppades överleva julen.
Men han var nöjd. Han upplevde en nästan översinnlig kittlande tillfredsställelse av att hans sista tid så överraskande och plötsligt hade inneburit en återgång i tjänst.
Det var en förmån som han aldrig hade förväntat sig.
De sista tonerna från Verdi avklingade precis då Birger Wadensjöö öppnade dörren till Clintons lilla vilokammare vid Sektionens högkvarter på Artillerigatan.
Clinton öppnade ögonen.
Han hade kommit till insikt om att Wadensjöö var en belastning. Han var direkt olämplig som chef för det svenska totalförsvarets viktigaste spjutspets. Han kunde inte begripa att han själv och Hans von Rottinger en gång hade gjort en så fundamental missbedömning att de betraktat Wadensjöö som den självklare arvtagaren.
Wadensjöö var en krigare som behövde medvind. I krisens ögonblick var han svag och oförmögen att fatta beslut. En lättvindsseglare. En räddhågsen belastning som saknade stål i ryggraden och som om han hade fått bestämma skulle ha suttit handlingsförlamad och låtit Sektionen gå under.
Det var så enkelt.
Somliga hade det. Andra skulle alltid svika i sanningens ögonblick.
”Du ville tala med mig?” sa Wadensjöö.
”Sätt dig”, sa Clinton.
Wadensjöö satte sig.
”Jag befinner mig i den ålder då jag inte längre har tid att dra saker i långbänk. Jag ska gå rakt på sak. Då det här är över vill jag att du lämnar ledarskapet för Sektionen.”
”Jaså?”
Clinton mildrade tonen.
”Du är en bra människa, Wadensjöö. Men du är dessvärre helt olämplig att axla ansvaret efter Gullberg. Du borde aldrig ha fått det ansvaret. Det var mitt och Rottingers misstag att vi inte tydligare tog itu med tronföljden då jag blev sjuk.”
”Du har aldrig tyckt om mig.”
”Där har du fel. Du var en utmärkt administratör då jag och Rottinger ledde Sektionen. Vi skulle ha varit hjälplösa utan dig, och jag har stort förtroende för din patriotism. Det är din förmåga att fatta beslut som jag misstror.”
Wadensjöö log plötsligt bittert.
”Efter det här vet jag inte om jag vill stanna på Sektionen.”
”Nu när Gullberg och Rottinger är borta måste jag ensam fatta de avgörande besluten. Du har konsekvent obstruerat varje beslut jag fattat under de gångna månaderna.”
”Och jag upprepar att de beslut du fattar är vettlösa. Det kommer att sluta med en katastrof.”
”Det är möjligt. Men din brist på beslut hade garanterat undergången. Nu har vi i alla fall en chans, och det verkar gå vägen. Millennium är handlingsförlamad. De kanske misstänker att vi finns någonstans här ute men de saknar dokumentation och de har ingen möjlighet att hitta vare sig den eller oss. Vi har järnkoll på allt de företar sig.”
Wadensjöö tittade ut genom fönstret. Han såg takåsarna på några fastigheter i grannskapet.
”Det enda som återstår är Zalachenkos dotter. Om någon börjar rota i hennes historia och lyssnar på vad hon har att säga kan vad som helst hända. Men rättegången börjar om några dagar och sedan är det över. Den här gången måste vi begrava henne så djupt att hon aldrig någonsin återkommer och spökar för oss.”