Wadensjöö skakade på huvudet.
”Jag förstår inte din attityd”, sa Clinton.
”Nej. Jag förstår att du inte begriper. Du har nyss fyllt 68 år. Du är döende. Dina beslut är inte rationella, men ändå tycks du ha lyckats förtrolla Georg Nyström och Jonas Sandberg. De lyder dig som om du vore Gud fader.”
”Jag är Gud fader i allt som har med Sektionen att göra. Vi arbetar efter en plan. Vår beslutskraft har gett Sektionen en chans. Och det är med stor beslutsamhet som jag säger att Sektionen aldrig någonsin ska hamna i ett så här utsatt läge igen. När det här är över ska vi genomföra en total översyn av verksamheten.”
”Jag förstår.”
”Ny chef blir Georg Nyström. Han är egentligen för gammal, men han är den ende som kan komma i fråga och han har lovat att stanna i minst sex år till. Sandberg är för ung och, på grund av ditt styre, för oerfaren. Han borde ha varit fullärd vid det här laget.”
”Clinton, inser du inte vad du har gjort. Du har mördat en människa. Björck arbetade för Sektionen i trettiofem år och du beordrade hans död. Förstår du inte …”
”Du vet mycket väl att det var nödvändigt. Han hade förrått oss och han skulle aldrig ha klarat pressen då polisen började snärja honom.”
Wadensjöö reste sig.
”Jag är inte klar än.”
”Då får vi ta det senare. Jag har ett jobb att sköta medan du ligger här och fantiserar om att du är den allsmäktige.”
Wadensjöö gick mot dörren.
”Om du är så moraliskt upprörd, varför går du inte till Bublanski och erkänner dina brott?”
Wadensjöö vände sig mot sjuklingen.
”Tanken har slagit mig. Men vad du än tror värnar jag Sektionen av all min kraft.”
Just då han öppnade dörren mötte han Georg Nyström och Jonas Sandberg.
”Hej Clinton”, sa Nyström. ”Vi måste prata om några saker.”
”Kom in. Wadensjöö skulle just gå.”
Nyström väntade till dess att dörren var stängd.
”Fredrik, jag känner en stor oro”, sa Nyström.
”Varför det?”
”Sandberg och jag har funderat. Det händer saker som vi inte begriper. Nu på morgonen har Salanders advokat överlämnat hennes självbiografi till åklagaren.”
”Vad?”
Kriminalinspektör Hans Faste betraktade Annika Giannini medan åklagare Richard Ekström hällde upp kaffe från en bordstermos. Ekström var förbluffad över det dokument han hade fått sig serverat då han anlände till arbetet på morgonen. Tillsammans med Faste hade han läst de fyrtio sidor som utgjorde Lisbeth Salanders redogörelse. De hade diskuterat det märkliga dokumentet en lång stund. Till sist hade han känt sig tvungen att be Annika Giannini besöka honom för ett informellt samtal.
De slog sig ned vid ett litet konferensbord på Ekströms tjänsterum.
”Tack för att du ville titta förbi”, började Ekström. ”Jag har läst den här … hmm, redogörelsen som du lämnade in i morse och jag känner ett behov av att räta ut några frågetecken …”
”Ja?” undrade Annika Giannini hjälpsamt.
”Jag vet faktiskt inte i vilken ände jag ska börja. Jag kanske borde börja med att förklara att både jag och kriminalinspektör Faste är djupt förbluffade.”
”Jaså?”
”Jag försöker förstå dina intentioner.”
”Hur menar du?”
”Den här självbiografin eller vad man ska kalla den. Vad är syftet med den?”
”Det torde väl vara uppenbart. Min klient vill redogöra för sin version av händelseförloppet.”
Ekström skrattade godmodigt. Han strök sig över hakskägget i en välbekant gest som Annika av någon anledning hade börjat irritera sig på.
”Jo, men din klient har haft flera månader på sig att förklara sig. Hon har inte sagt ett ord under alla förhör som Faste försökt hålla med henne.”
”Så vitt jag vet finns det ingen lagstiftning som kan tvinga henne att tala när det passar kriminalinspektör Faste.”
”Nej, men jag menar … om två dagar börjar rättegången mot Salander och i elfte timmen kommer hon med det här. Jag känner på något sätt ett ansvar här som är lite bortom min plikt som åklagare.”
”Jaha?”
”Jag vill under inga omständigheter uttrycka mig på ett sätt som du tolkar som förolämpande. Det är inte min avsikt. Vi har en rättegångsordning i det här landet. Men fru Giannini, ni är kvinnorättsadvokat och har aldrig representerat en klient i ett brottmål tidigare. Jag har inte åtalat Lisbeth Salander därför att hon är kvinna utan därför att hon begått grova våldsbrott. Jag tror att även du måste ha förstått att hon är allvarligt psykiskt sjuk och behöver omvårdnad och hjälp från samhället.”
”Låt mig hjälpa dig”, sa Annika Giannini vänligt. ”Du är rädd att jag inte kommer att ge Lisbeth Salander ett fullgott försvar.”
”Det är inget nedsättande i detta”, sa Ekström. ”Jag ifrågasätter inte din kompetens. Jag påpekar bara att du är oerfaren.”
”Jag förstår. Låt mig då säga att jag är helt överens med dig. Jag är väldigt oerfaren när det gäller brottmål.”
”Och ändå har du konsekvent tackat nej till den hjälp som erbjudits från betydligt mer erfarna advokater …”
”Enligt min klients önskemål. Lisbeth Salander vill ha mig som sin advokat och jag kommer att representera henne i rätten om två dagar.”
Hon log artigt.
”Okej. Men jag undrar om du på fullaste allvar tänker presentera innehållet i den här uppsatsen inför rätten?”
”Självfallet. Det är Lisbeth Salanders historia.”
Ekström och Faste sneglade på varandra. Faste höjde ögonbrynen. Han begrep inte vad Ekström egentligen tjafsade om. Om Giannini inte begrep att hon var på väg att totalt sänka sin klient så var det väl för djävulen inte åklagarens sak. Det var bara att tacka och ta emot och lägga fallet till handlingarna.
Att Salander var spritt språngande hyste han inga tvivel om. Han hade med uppbådande av alla sina färdigheter försökt förmå henne att åtminstone tala om var hon bodde. Men i förhör efter förhör hade den förbannade flickan suttit mol tyst och betraktat väggen bakom Hans Faste. Hon hade inte rört sig en millimeter. Hon hade vägrat att ta emot cigaretter som han erbjöd eller kaffe eller kylda drycker. Hon hade inte reagerat då han vädjat till henne eller i stunder av stor irritation höjt rösten.
Det var förmodligen de mest frustrerande förhör kriminalinspektör Hans Faste någonsin hållit.
Han suckade.
”Fru Giannini”, sa Ekström till sist. ”Jag anser att din klient borde slippa den här rättegången. Hon är sjuk. Jag har en mycket kvalificerad rättspsykiatrisk utredning att falla tillbaka på. Hon borde få den psykiatriska omvårdnad som hon har behövt i många år.”
”I så fall förmodar jag att du kommer att framföra detta i tingsrätten.”
”Det kommer jag att göra. Jag har inte i uppgift att tala om för dig hur du ska sköta hennes försvar. Men om detta är den linje du på allvar kommer att föra så är situationen helt absurd. Den här självbiografin innehåller ju helt vettlösa och obestyrkta anklagelser mot en rad personer … inte minst mot hennes förre förvaltare advokat Bjurman och doktor Peter Teleborian. Jag hoppas att du inte på allvar tror att rätten kommer att godta några resonemang som utan tillstymmelse till bevis misstänkliggör Teleborian. Detta dokument kommer ju att utgöra den sista spiken i din klients kista, om du ursäktar liknelsen.”
”Jag förstår.”
”Du kan under rättegången förneka att hon är sjuk och kräva en kompletterande rättspsykiatrisk utredning och ärendet kan överlämnas till bedömning av Rättsmedicinalverket. Men ärligt talat, med den här redogörelsen från Salander råder det ingen tvekan om att alla andra rättspsykiatriker kommer att komma fram till samma slutsats som Peter Teleborian. Hennes egen berättelse styrker ju all dokumentation om att hon är en schizofren paranoiker.”