Annika Giannini log artigt.
”Det finns ju ett alternativ”, sa hon.
”Vad då?” undrade Ekström.
”Tja. Att hennes redogörelse är helt sann och att rätten kommer att välja att tro på den.”
Åklagare Ekström såg häpen ut. Sedan log han artigt och strök hakskägget.
Fredrik Clinton hade satt sig vid det lilla sidobordet vid fönstret i sitt rum. Han lyssnade uppmärksamt på Georg Nyström och Jonas Sandberg. Hans ansikte var fårat men hans ögon var fokuserade och vaksamma pepparkorn.
”Vi har haft koll på telefontrafik och e-post för de viktigaste medarbetarna på Millennium sedan april”, sa Clinton. ”Vi har konstaterat att Blomkvist och Malin Eriksson och den här Cortez är i det närmaste uppgivna. Vi har läst layoutversionen av nästa nummer av Millennium. Det tycks ju som om Blomkvist själv har backat till en position där han anser att Salander trots allt är tokig. Där finns ett socialt hållet försvar för Lisbeth Salander – han argumenterar att hon inte fått det samhällets stöd som hon egentligen borde ha fått och att det därför på något sätt inte är hennes fel att hon försökt mörda sin far … men det är ju en åsikt som inte betyder ett dyft. Det finns inte ett ord om inbrott i hans lägenhet eller om överfallet på hans syster i Göteborg och försvunna utredningar. Han vet att han inte kan bevisa något.”
”Det är det som är problemet”, sa Jonas Sandberg. ”Blomkvist måste rimligen veta att något är på tok. Men han ignorerar helt och hållet alla sådana frågetecken. Förlåt mig, men det verkar inte alls vara Millenniums stil. Dessutom är Erika Berger tillbaka på redaktionen. Hela det här numret av Millennium är så tomt och innehållslöst att det tycks vara ett skämt.”
”Så vad menar du … att det är en fejk?”
Jonas Sandberg nickade.
”Millenniums sommarnummer skulle egentligen ha utkommit sista veckan i juni. Enligt vad vi kan utläsa från Malin Erikssons e-post till Mikael Blomkvist så kommer det här numret att tryckas på ett företag i Södertälje. Men då jag kollade med företaget tidigare i dag hade de inte ens fått in något tryckoriginal. Allt de fått är en offertförfrågan för en månad sedan.”
”Hmm”, sa Fredrik Clinton.
”Var har de tidigare tryckt?”
”På något som heter Hallvigs Reklamtryckeri i Morgongåva. Jag ringde och frågade hur långt de hade kommit i trycket – jag låtsades att jag arbetade på Millennium. Chefen på Hallvigs ville inte säga ett ord. Jag tänkte åka upp dit i kväll och ta mig en titt.”
”Jag förstår. Georg?”
”Jag har gått igenom all tillgänglig telefontrafik från den senaste veckan”, sa Georg Nyström. ”Det är märkligt, men ingen av de anställda på Millennium diskuterar något som har med rättegången eller Zalachenkoaffären att göra.”
”Ingenting?”
”Nej. Det nämns då någon av de anställda diskuterar med folk utanför Millennium. Lyssna på det här, till exempel. Mikael Blomkvist blir uppringd av en reporter på Aftonbladet som undrar om han har några kommentarer till den stundande rättegången.”
Han satte fram en bandspelare.
”Sorry, men jag har inga kommentarer.”
”Du har ju varit med i den här storyn sedan starten. Det var ju du som hittade Salander nere i Gosseberga. Och du har inte publicerat ett enda ord än. När tänker du publicera?”
”När det är lämpligt. Förutsatt att jag har något att publicera.”
”Har du det?”
”Tja, du får väl köpa Millennium och ta reda på det.”
Han stängde av bandspelaren.
”Vi har egentligen inte funderat på det här tidigare, men jag gick tillbaka och lyssnade lite slumpvis. Det har varit så där hela tiden. Han diskuterar nästan aldrig Zalachenkoaffären, annat än i högst allmänna ordalag. Han diskuterar det inte ens med sin syster som är Salanders advokat.”
”Han kanske faktiskt inte har något att säga.”
”Han vägrar konsekvent att spekulera om någonting. Han tycks bo dygnet runt på redaktionen och är nästan aldrig hemma i bostaden på Bellmansgatan. Om han jobbar dygnet runt så borde han ha åstadkommit något som är bättre än det som finns i nästa nummer av Millennium.”
”Och vi har fortfarande inte möjlighet att avlyssna redaktionen?”
”Nej”, bröt Jonas Sandberg in. ”Det är någon inne på redaktionen dygnet runt. Även det är signifikativt.”
”Hmm?”
”Från det att vi gjorde inbrottet i Blomkvists lägenhet och framåt så har det varit någon inne på redaktionen. Blomkvist försvinner upp på redaktionen och belysningen i hans rum är ständigt på. Om det inte är han så är det Cortez eller Malin Eriksson eller den där bögen … öh, Christer Malm.”
Clinton strök sig över hakan. Han funderade en stund.
”Okej. Slutsatser?”
Georg Nyström tvekade en stund.
”Nja … om jag inte visste bättre så skulle jag tro att de spelar teater för oss.”
Clinton kände en kall kåre i nacken.
”Varför har vi inte märkt det här tidigare?”
”Vi har lyssnat på det som sägs, inte på det som inte sägs. Vi har varit nöjda då vi hört deras förvirring eller sett den i e-posten. Blomkvist begriper att någon stal Salanderrapporten från 1991, både av honom och av hans syster. Men vad fan ska han göra åt den saken?”
”De har inte polisanmält överfallet?”
Nyström skakade på huvudet.
”Giannini har suttit med på förhören med Salander. Hon är artig men säger ingenting av vikt. Och Salander säger definitivt ingenting.”
”Men det spelar oss i händerna. Ju mer käft hon håller, desto bättre. Vad säger Ekström?”
”Jag träffade honom för två timmar sedan. Det var då han hade fått den här utsagan från Salander.”
Han pekade på kopian som låg i Clintons knä.
”Ekström är förvirrad. Det är tur att Salander inte har förmåga att uttrycka sig i skrift. För den oinsatte framstår den där redogörelsen som en fullständigt sinnesrubbad konspirationsteori med pornografiska inslag. Men hon skjuter väldigt nära målet. Hon berättar exakt hur det gick till då hon blev inlåst på S:t Stefans, hon hävdar att Zalachenko jobbade för Säpo och liknande. Hon nämner att hon anser att det handlar om en liten sekt inom Säpo, vilket antyder att hon misstänker att det finns någonting som motsvarar Sektionen. På det hela taget är det en väldigt exakt beskrivning av oss. Men den är som sagt inte trovärdig. Ekström är förvirrad eftersom det här också tycks vara Gianninis försvar i rättegången.”
”Fan”, utbrast Clinton.
Han lutade huvudet framåt och tänkte intensivt i flera minuter. Till sist tittade han upp.
”Jonas, åk upp till Morgongåva i kväll och undersök om något är på gång. Om de trycker Millennium så vill jag ha en kopia.”
”Jag tar Falun med mig.”
”Bra. Georg, jag vill att du går till Ekström och känner honom på pulsen i eftermiddag. Allting har gått som på räls fram till nu, men jag kan inte avfärda det ni säger.”
”Okej.”
Clinton satt tyst ytterligare en stund.
”Det bästa vore om det inte blev någon rättegång …”, sa han till sist.
Han höjde blicken och tittade Nyström i ögonen. Nyström nickade. Sandberg nickade. Där fanns ett tyst samförstånd.
”Nyström, kan du undersöka vilka möjligheter som finns.”