Jonas Sandberg och låssmeden Lars Faulsson, mer känd som Falun, parkerade en bit från järnvägen och promenerade genom Morgongåva. Klockan var halv nio på kvällen. Det var för ljust och för tidigt att göra något, men de ville rekognoscera och skaffa sig en överblick.
”Om stället är larmat vill jag inte ge mig på det”, sa Falun.
Sandberg nickade.
”Då är det bättre att kolla genom fönstren. Om det ligger något framme så hivar du en sten genom rutan och grabbar det du ska ha och springer som satan.”
”Det är bra”, sa Sandberg.
”Om det bara är ett exemplar av tidningen du behöver så kan vi kolla om det finns sopcontainrar på baksidan. Det måste finnas spill och provtryck och sådant.”
Hallvigs tryckeri fanns i en låg tegelbyggnad. De närmade sig från söder på andra sidan gatan. Sandberg var precis på väg att korsa gatan då Falun grep honom i armbågen.
”Fortsätt framåt”, sa han.
”Vad?”
”Fortsätt framåt som om vi är ute på en kvällspromenad.”
De passerade Hallvigs och gjorde en tur runt kvarteret.
”Vad är det frågan om?” undrade Sandberg.
”Du måste ha ögonen med dig. Stället är inte bara larmat. Det stod en bil parkerad vid sidan av byggnaden.”
”Du menar att någon är där?”
”Det var en bil från Milton Security. Tryckeriet är ju för fan hårdbevakat.”
”Milton Security”, utbrast Fredrik Clinton. Han kände chocken i mellangärdet.
”Om det inte hade varit för Falun så hade jag gått rakt i armarna på dem”, sa Jonas Sandberg.
”Det är något fanstyg på gång”, sa Georg Nyström. ”Det finns inget som helst rimligt skäl att ett litet tryckeri i landsorten skulle hyra in Milton Security för fast bevakning.”
Clinton nickade. Hans mun var ett stramt streck. Klockan var elva på kvällen och han behövde vila.
”Och det betyder att Millennium har något på gång”, sa Sandberg.
”Jag har begripit det”, sa Clinton. ”Okej. Låt oss analysera situationen. Vad är värsta tänkbara scenario? Vad kan de veta?”
Han tittade uppfordrande på Nyström.
”Det måste vara Salanderrapporten från 1991”, sa han. ”De höjde säkerheten efter att vi stulit kopiorna. De måste ha gissat att de är övervakade. I värsta fall har de ytterligare en kopia av rapporten.”
”Men Blomkvist har ju varit förtvivlad över att de förlorat rapporten.”
”Jag vet. Men vi kan ha gått på en blåsning. Vi kan inte blunda för den möjligheten.”
Clinton nickade.
”Vi utgår från det. Sandberg?”
”Vi känner faktiskt till Salanders försvar. Hon berättar sanningen som hon upplever den. Jag har läst den här så kallade självbiografin en gång till. Den spelar oss faktiskt i händerna. Den innehåller så grova anklagelser om våldtäkt och rättsövergrepp att det helt enkelt kommer att framstå som trams från en mytoman.”
Nyström nickade.
”Hon kan dessutom inte bevisa ett dugg av sina påståenden. Ekström kommer att använda redogörelsen mot henne. Han kommer att förinta hennes trovärdighet.”
”Okej. Teleborians nya rapport är utmärkt. Sedan finns förstås möjligheten att Giannini plockar fram en egen expert som påstår att Salander inte är tokig och att det hela hamnar hos Rättsmedicinalverket. Men återigen – om Salander inte ändrar taktik så kommer hon att vägra prata med dem också och då kommer de att dra slutsatsen att Teleborian har rätt och att hon är tokig. Hon är sin egen värsta fiende.”
”Det skulle fortfarande vara lugnast om det aldrig blev någon rättegång”, sa Clinton.
Nyström skakade på huvudet.
”Det är nästan omöjligt. Hon sitter på Kronobergshäktet och har inga kontakter med andra fångar. Hon har en timmes motion varje dag i tårtbiten på taket, men vi kommer inte åt henne där. Och vi har inga kontakter bland häktespersonalen.”
”Jag förstår.”
”Om vi ville agera mot henne så borde vi ha gjort det då hon låg på Sahlgrenska. Nu måste det ske öppet. Sannolikheten att mördaren åker dit är nästan hundraprocentig. Och var hittar vi en shooter som går med på det? Med så här kort varsel går det inte att arrangera ett självmord eller en olyckshändelse.”
”Jag misstänkte det. Och oväntade dödsfall har en tendens att skapa frågor. Okej, vi får se hur det går i rättegången. I sak har ju ingenting förändrats. Vi har hela tiden förväntat oss att de ska göra ett motdrag och uppenbarligen är det den här så kallade självbiografin.”
”Problemet är Millennium”, sa Jonas Sandberg.
Alla nickade.
”Millennium och Milton Security”, sa Clinton eftertänksamt. ”Salander har arbetat åt Armanskij, och Blomkvist har haft ihop det med henne. Ska vi dra slutsatsen att de har slagit sina påsar ihop?”
”Tanken förefaller ju inte orimlig om Milton Security bevakar det tryckeri där Millennium trycks. Det kan inte vara en slump.”
”Okej. När tänker de publicera? Sandberg, du sa att de är snart två veckor över tiden. Om vi antar att Milton Security bevakar tryckeriet för att se till att ingen kommer åt Millennium i förtid så betyder det dels att de tänker publicera något som de inte vill avslöja i förtid, dels att tidningen förmodligen redan är tryckt.”
”I samband med rättegången”, sa Jonas Sandberg. ”Det är det enda rimliga.”
Clinton nickade.
”Vad kommer att stå i tidningen? Vad är värsta scenariot?”
Alla tre funderade en lång stund. Det var Nyström som bröt tystnaden.
”I värsta fall har de som sagt kvar en kopia av rapporten från 1991.”
Clinton och Sandberg nickade. De hade kommit till samma slutsats.
”Frågan är hur mycket de kan göra med den”, sa Sandberg. ”Rapporten implicerar Björck och Teleborian. Björck är död. De kommer att gå hårt fram med Teleborian, men han kan hävda att han bara gjorde en helt vanlig rättspsykiatrisk undersökning. Ord kommer att stå mot ord och han kommer naturligtvis att vara helt oförstående inför alla anklagelser.”
”Hur ska vi agera om de publicerar rapporten?” undrade Nyström.
”Jag tror att vi har trumf på hand”, sa Clinton. ”Om det blir jidder med rapporten så kommer fokus att ligga på Säpo, inte på Sektionen. Och när journalister börjar ställa frågor plockar Säpo fram den ur arkivet …”
”Och det är förstås inte samma rapport”, sa Sandberg.
”Shenke har lagt den modifierade versionen i arkivet, alltså den version som åklagare Ekström fått läsa. Den har fått ett diarienummer. Här kan vi ganska snabbt lägga ut en mängd desinformation till media … Vi har ju originalet som Bjurman fick tag på och Millennium har bara en kopia. Vi kan till och med sprida ut information som antyder att Blomkvist själv har förfalskat originalrapporten.”
”Bra. Vad mer kan Millennium känna till?”
”De kan inte veta något om Sektionen. Det är omöjligt. De kommer alltså att fokusera på Säpo, vilket innebär att Blomkvist kommer att framstå som en konspirationsteoretiker och att Säpo kommer att hävda att han är en tok.”
”Han är rätt känd”, sa Clinton långsamt. ”Efter Wennerströmaffären har han hög trovärdighet.”
Nyström nickade.
”Kan man sänka den trovärdigheten på något sätt?” undrade Jonas Sandberg.
Nyström och Clinton utbytte blickar. Sedan nickade bägge. Clinton tittade på Nyström.
”Tror du att du skulle kunna få tag på … låt säga femtio gram kokain?”
”Kanske från juggarna.”
”Okej. Gör ett försök. Men det brådskar. Rättegången börjar om två dagar.”
”Jag förstår inte …”, sa Jonas Sandberg.
”Det är ett trick som är lika gammalt som yrket. Men fortfarande väldigt effektivt.”