Clinton nickade.
”Erika Berger är faktiskt Blomkvists älskarinna”, sa Sandberg med eftertryck. ”Hon är gift och otrogen. Om hon också hastigt avlider kommer det att leda till en mängd andra spekulationer också.”
Clinton och Nyström utväxlade ögonkast. Sandberg var en naturbegåvning då det gällde att skapa rökridåer. Han lärde sig snabbt. Men både Clinton och Nyström kände ett ögonblick av tvekan. Sandberg var alltför bekymmerslös då han beslutade om liv eller död. Det var inte bra. Den extrema åtgärd som ett mord utgjorde var inte något som skulle tillämpas bara för att möjligheten uppenbarade sig. Det var ingen patentlösning utan en åtgärd som endast fick tillgripas då inga andra alternativ existerade.
Clinton skakade på huvudet.
Collateral damage, tänkte han. Han kände plötslig avsmak för hela hanteringen.
Efter ett liv i rikets tjänst sitter vi här som simpla lönnmördare. Zalachenko var nödvändigt. Björck var … beklagligt, men Gullberg hade rätt. Björck skulle ha fallit till föga. Blomkvist är … förmodligen nödvändigt. Men Erika Berger var bara en oskyldig åskådare.
Han sneglade på Jonas Sandberg. Han hoppades att den unge mannen inte skulle utvecklas till en psykopat.
”Hur mycket vet bröderna Nikolic?”
”Ingenting. Om oss vill säga. Jag är den ende de träffat, jag har använt en annan identitet och de kan inte spåra mig. De tror att mordet har något med trafficking att göra.”
”Vad händer med bröderna Nikolic efter mordet?”
”De lämnar Sverige omedelbart”, sa Nyström. ”Precis som efter Björck. Om sedan polisutredningen inte ger några resultat så kan de försiktigt återkomma om några veckor.”
”Och planen?”
”Siciliansk modell. De går bara fram till Blomkvist, tömmer ett magasin och går därifrån.”
”Vapen?”
”De har ett automatvapen. Jag vet inte vilken typ.”
”Jag hoppas att de inte tänker spreja hela restaurangen …”
”Ingen fara. De är kalla och vet vad de ska göra. Men om Berger sitter vid samma bord som Blomkvist …”
Collateral damage.
”Hör på”, sa Clinton. ”Det är viktigt att Wadensjöö inte får reda på att vi har någon inblandning i det här. Särskilt inte om Erika Berger blir ett av offren. Han är redan nu spänd till bristningsgränsen. Jag är rädd för att vi måste pensionera honom då det här är över.”
Nyström nickade.
”Det betyder att då vi får budet att Blomkvist blivit mördad så ska vi spela teater. Vi ska kalla till ett krismöte och verka fullständigt överraskade av händelseutvecklingen. Vi ska spekulera i vem som kan ligga bakom mordet men inte säga något om narkotika och sådant innan polisen hittat bevismaterialet.”
Mikael Blomkvist skiljdes från Hon på TV4 strax före fem. De hade ägnat hela eftermiddagen åt att gå igenom oklara punkter i materialet och därefter hade Mikael blivit sminkad och utsatts för en lång bandad intervju.
Han hade fått en fråga som han hade haft svårt att besvara på ett begripligt sätt och de hade tagit om repliken flera gånger.
Hur kan det komma sig att tjänstemän i svensk statsförvaltning går så långt som till att begå mord?
Mikael hade grubblat på frågan långt innan Hon på TV4 ställde den. Sektionen måste ha uppfattat Zalachenko som ett enastående hot, men det var ändå inte ett tillfredsställande svar. Det svar han slutligen lämnade var heller inte tillfredsställande.
”Den enda rimliga förklaring jag kan ge är att Sektionen under årens lopp kommit att utvecklas till en sekt i ordets riktiga bemärkelse. De har blivit som Knutby eller pastor Jim Jones eller något liknande. De skriver sina egna lagar där begrepp som rätt och fel upphört att vara relevanta och där de verkar helt isolerade från det normala samhället.”
”Det låter som en sorts sinnessjukdom?”
”Det är inte en helt felaktig beskrivning.”
Han tog tunnelbanan till Slussen och konstaterade att det var för tidigt att gå till Samirs gryta. Han stod en kort stund på Södermalmstorg. Han kände sig bekymrad, men samtidigt kändes helt plötsligt livet rätt igen. Det var först sedan Erika Berger återkommit till Millennium som han insåg hur katastrofalt mycket han hade saknat henne. Dessutom hade inte hennes återtagande av rodret lett till någon intern konflikt då Malin Eriksson återgick till positionen som redaktionssekreterare. Tvärtom var Malin närmast överlycklig över att livet (som hon uttryckte det) kunde återgå till ordningen.
Erikas återkomst hade också inneburit att alla upptäckt hur fruktansvärt underbemannade de varit under de gångna tre månaderna. Erika fick återinträda i tjänst på Millennium med en rivstart och tillsammans hade hon och Malin Eriksson lyckats bemästra en del av den organisatoriska arbetsbörda som uppstått. De hade också haft ett redaktionsmöte där de beslutat att Millennium måste expandera och anställa minst en och förmodligen två nya medarbetare. Hur de skulle hitta en budget för detta hade de dock ingen aning om.
Slutligen gick Mikael och handlade kvällstidningarna och drack kaffe på Java på Hornsgatan för att slå ihjäl tiden till dess att han skulle träffa Erika.
Åklagare Ragnhild Gustavsson från Riksåklagarämbetet lade ned sina läsglasögon på konferensbordet och betraktade församlingen. Hon var 58 år gammal och hade ett fårat men äppelkindat ansikte och grånande kortklippt hår. Hon hade varit åklagare i tjugofem år och arbetat på RÅ sedan början av 1990-talet.
Det hade bara gått tre veckor sedan hon plötsligt blivit kallad till Riksåklagarens ämbetsrum för att träffa Torsten Edklinth. Den dagen hade hon varit i färd med att avsluta några rutinärenden och inleda en sex veckor lång semester i stugan ute på Husarö. Istället hade hon fått uppdraget att leda utredningen mot en grupp myndighetspersoner som gick under namnet Sektionen. Alla semesterplaner hade hastigt skrinlagts. Hon hade fått veta att detta skulle bli hennes huvudsakliga arbetsuppgift under överskådlig framtid och hon hade fått närmast fria händer att själv utforma sin arbetsorganisation och fatta nödvändiga beslut.
”Detta kommer att bli en av de mest uppseendeväckande brottsutredningarna i svensk historia”, hade Riksåklagaren sagt.
Hon var benägen att instämma.
Hon hade med stigande häpnad lyssnat på Torsten Edklinths summering av ärendet och den utredning som han hade genomfört på statsministerns uppdrag. Utredningen var inte klar, men han ansåg att han hade kommit så långt att han måste presentera saken för en åklagare.
Först hade hon skaffat sig en överblick över det material som Torsten Edklinth levererade. När vidden av brottsförteckningen började klarna hade hon insett att allt hon gjorde och alla beslut hon fattade skulle nagelfaras i framtida historieböcker. Sedan dess hade hon ägnat varje vaken minut åt att försöka överblicka det närmast ofattbara brottsregister hon hade att hantera. Fallet var unikt i svensk rättshistoria och eftersom det handlade om att kartlägga brottslighet som pågått i minst trettio år insåg hon behovet av en speciell arbetsorganisation. Hennes tankar gick till de statliga antimaffiautredare i Italien som hade tvingats arbeta nästan underjordiskt för att överleva under 1970- och 1980-talet. Hon förstod varför Edklinth hade tvingats arbeta i hemlighet. Han visste inte vem han kunde lita på.
Hennes första åtgärd var att kalla in tre medarbetare från RÅ. Hon valde personer som hon hade känt i många år. Därefter anlitade hon en känd historiker som arbetade på Brottsförebyggande rådet att bistå med kunskap om de säkerhetspolisiära makternas framväxt genom decennierna. Slutligen utsåg hon formellt Monica Figuerola till spaningsledare.