Edklinth stirrade tillbaka på henne.
”Han skulle träffa Erika Berger på Samirs gryta”, sa Monica Figuerola. Hon grep Curt Svensson i axeln.
”Är du beväpnad?”
”Ja …”
”Följ mig.”
Monica Figuerola satte högsta fart ut ur konferensrummet. Hennes arbetsrum låg tre dörrar längre ned i korridoren. Hon låste upp och hämtade sitt tjänstevapen från skrivbordslådan. Mot allt reglemente lämnade hon dörren till sitt arbetsrum olåst och på vid gavel då hon satte fart mot hissarna. Curt Svensson stod obeslutsam någon sekund.
”Gå”, sa Bublanski till Curt Svensson. ”Sonja … följ med dem.”
Mikael Blomkvist anlände till Samirs gryta tjugo över sex. Erika Berger hade precis kommit och hittat ett ledigt bord intill bardisken i närheten av entrédörren. Han pussade henne på kinden. De beställde var sin stor stark och lammgryta och fick ölen serverad.
”Hur var Hon på TV4?” undrade Erika Berger.
”Lika kylig som alltid.”
Erika Berger skrattade.
”Om du inte passar dig kommer du att bli besatt av henne. Tänk, det finns en tjej som inte faller för Blomkvists charm.”
”Det finns faktiskt flera tjejer som inte fallit genom åren”, sa Mikael Blomkvist. ”Hur har din dag varit?”
”Bortkastad. Men jag har tackat ja till att sitta med i en debatt om SMP på Publicistklubben. Det får bli mitt sista inlägg i frågan.”
”Härligt.”
”Det är bara så jävla skönt att vara tillbaka på Millennium”, sa hon.
”Du anar inte så skönt jag tycker att det är att du är tillbaka. Känslan har ännu inte lagt sig.”
”Det är roligt att gå till jobbet igen.”
”Mmm.”
”Jag är lycklig.”
”Och jag måste gå på muggen”, sa Mikael och reste sig.
Han tog några steg och kolliderade nästan med en man i 35-årsåldern som precis kom in genom entrédörren. Mikael noterade att han hade östeuropeiskt utseende och stirrade på honom. Sedan såg han k-pisten.
När de passerade Riddarholmen ringde Torsten Edklinth och förklarade att varken Mikael Blomkvist eller Erika Berger svarade på sina mobiler. De hade möjligen stängt av dem i samband med middagen.
Monica Figuerola svor och passerade Södermalmstorg i en hastighet av närmare åttio kilometer i timmen. Hon höll signalhornet nedtryckt och gjorde en skarp sväng in på Hornsgatan. Curt Svensson var tvungen att ta stöd med handen mot bildörren. Han hade plockat fram sitt tjänstevapen och kontrollerade att det var laddat. Sonja Modig gjorde detsamma i baksätet.
”Vi måste begära förstärkning”, sa Curt Svensson. ”Bröderna Nikolic är inte att leka med.”
Monica Figuerola nickade.
”Så här gör vi”, sa hon. ”Sonja och jag går direkt in på Samirs gryta och hoppas att de sitter där. Du, Curt, känner igen bröderna Nikolic och stannar utanför och håller uppsikt.”
”Okej.”
”Om allt är lugnt tar vi Blomkvist och Berger ut till bilen på en gång och kör ned dem till Kungsholmen. Om vi anar minsta oråd stannar vi kvar inne på restaurangen och begär förstärkning.”
”Okej”, sa Sonja Modig.
Monica Figuerola befann sig fortfarande på Hornsgatan då det sprakade i polisradion under instrumentbrädan.
Samtliga enheter. Larm om skottlossning på Tavastgatan på Södermalm. Larmet gäller restaurang Samirs gryta.
Monica Figuerola kände en plötslig kramp i mellangärdet.
Erika Berger såg Mikael Blomkvist stöta ihop med en man i 35-årsåldern då han gick mot toaletten vid entrén. Hon rynkade ögonbrynen utan att riktigt veta varför. Hon upplevde att den okände mannen stirrade på Mikael med ett förvånat ansiktsuttryck. Hon undrade om det var någon som Mikael kände.
Sedan såg hon mannen ta ett steg bakåt och släppa en väska på golvet. Hon begrep först inte vad hon såg. Hon satt paralyserad då han höjde ett automatvapen mot Mikael Blomkvist.
Mikael Blomkvist reagerade utan att tänka. Han slängde ut vänster hand och grep tag i pipan och vred den upp mot taket. Under en mikrosekund passerade mynningen framför hans ansikte.
Smattret från k-pisten var öronbedövande i den trånga lokalen. Murbruk och glas från takbelysningen regnade över Mikael då Miro Nikolic avlossade elva skott. Under ett kort ögonblick stirrade Mikael Blomkvist rakt in i ögonen på attentatsmannen.
Sedan tog Miro Nikolic ett kliv bakåt och ryckte till sig vapnet. Mikael var helt oförberedd och tappade taget om pipan. Han insåg plötsligt att han befann sig i livsfara. Utan att tänka kastade han sig fram mot attentatsmannen istället för att försöka ta skydd. Han insåg senare att om han reagerat annorlunda, om han hade hukat sig eller backat, så skulle han ha blivit skjuten på fläcken. Han fick på nytt tag i k-pistens pipa. Han använde sin kroppstyngd för att trycka upp attentatsmannen mot väggen. Han hörde ytterligare sex eller sju skott avlossas och slet desperat i k-pisten för att rikta mynningen mot golvet.
Erika Berger hukade sig instinktivt då den andra skottserien avlossades. Hon ramlade och slog huvudet i en stol. Sedan kröp hon ihop på golvet och höjde blicken och såg att tre kulhål hade uppenbarat sig i väggen precis på den plats hon alldeles nyss hade suttit.
Chockad vred hon huvudet och såg Mikael Blomkvist brottas med mannen vid entrén. Han hade halkat ned på knä och fattat tag i k-pisten med bägge händerna och försökte vrida loss den. Hon såg attentatsmannen kämpa för att frigöra sig. Gång på gång slog han sin knytnäve mot Mikaels ansikte och tinning.
Monica Figuerola tvärbromsade mitt emot Samirs gryta och kastade upp bildörren och satte fart mot restaurangen. Hon hade sin Sig Sauer i handen och osäkrade då hon blev medveten om bilen som stod parkerad alldeles utanför restaurangen.
Hon såg Tomi Nikolic bakom ratten och riktade sitt vapen mot hans ansikte på andra sidan vindrutan.
”Polis. Visa händerna”, skrek hon.
Tomi Nikolic höll upp händerna.
”Kom ut ur bilen och ligg ned på gatan”, vrålade hon med ursinne i rösten. Hon vred huvudet och gav Curt Svensson ett snabbt ögonkast. ”Restaurangen”, sa hon.
Curt Svensson och Sonja Modig satte fart över gatan.
Sonja Modig tänkte på sina barn. Det var mot all polisinstruktion att rusa in i en byggnad med draget vapen utan att först ha ordentlig förstärkning på plats och utan skyddsvästar och utan att ha ordentlig överblick över situationen …
Sedan hörde hon knallen när ett skott avlossades inne i restaurangen.
Mikael Blomkvist hade fått in sitt långfinger mellan avtryckaren och bygeln då Miro Nikolic började skjuta igen. Han hörde glas krossas bakom sig. Han kände en förtvivlad smärta i fingret då attentatsmannen gång på gång tryckte på avtryckaren och klämde ihop fingret, men så länge fingret satt på plats kunde inte vapnet avlossas. Knytnävsslagen haglade över sidan av hans huvud och han kände plötsligt att han var 45 år gammal och på tok för otränad.
Klarar inte det här. Måste komma till avslut, tänkte han.
Det var hans första rationella tanke sedan han upptäckt mannen med k-pisten.
Han bet ihop tänderna och körde in fingret ännu längre bakom avtryckaren.
Sedan tog han spjärn med fötterna och tryckte skuldran mot attentatsmannens kropp och tvingade sig upp på fötter igen. Han släppte taget om k-pisten med högra handen och tryckte upp armbågen som skydd för knytnävsslagen. Miro Nikolic slog honom istället i armhålan och mot revbenen. Under en sekund stod de öga mot öga igen.
I nästa ögonblick kände Mikael hur attentatsmannen rycktes bort från honom. Han kände en sista förödande smärta i fingret och såg Curt Svenssons väldiga gestalt. Svensson bokstavligen lyfte upp Miro Nikolic med ett stadigt grepp om nacken och dunkade in huvudet i väggen intill dörrposten. Miro Nikolic rasade ihop som ett korthus.