”Jaha.”
”Din gamle kompis Sonny Nieminen från Stallarholmen bet i gräset. Han flippade helt och försökte skjuta sig fri.”
”Bra.”
Mikael Blomkvist stod tyst i några sekunder. De sneglade på varandra genom dörrspringan.
”Stör jag?” frågade han.
Hon ryckte på axlarna.
”Jag låg i badkaret.”
”Jag ser det. Vill du ha sällskap?”
Hon gav honom ett skarpt ögonkast.
”Jag menade inte i badkaret. Jag har bagels med mig”, sa han och höll upp en påse. ”Jag har dessutom köpt espressokaffe. Om du har en Jura Impressa X7 i köket så bör du åtminstone lära dig att använda den.”
Hon höjde ögonbrynen. Hon visste inte om hon skulle vara besviken eller lättad.
”Bara sällskap?” frågade hon.
”Bara sällskap”, bekräftade han. ”Jag är en god vän som besöker en annan god vän. Om jag är välkommen, vill säga.”
Hon tvekade några sekunder. I två år hade hon hållit sig på så långt avstånd som möjligt från Mikael Blomkvist. Ändå tycktes han hela tiden fastna i hennes liv som ett tuggummi under skosulan, antingen på nätet eller i det verkliga livet. På nätet gick det bra. Där var han bara elektroner och bokstäver. I verkliga livet utanför hennes dörr var han fortfarande den där jävla attraktiva mannen. Och han kände till hennes hemligheter på samma sätt som hon kände till hans hemligheter.
Hon betraktade honom och konstaterade att hon inte längre hade några känslor för honom. Åtminstone inga sådana känslor.
Han hade faktiskt varit hennes vän under det gångna året.
Hon litade på honom. Kanske. Det irriterade henne att en av de få människor hon litade på var en man hon hela tiden undvek att träffa.
Hon beslutade sig plötsligt. Det var fånigt att låtsas att han inte existerade. Det gjorde inte längre ont att se honom.
Hon sköt upp dörren och släppte in honom i sitt liv igen.