Выбрать главу

Därefter utbröt det effektiva kaos som präglar en akutmottagning. Personalen på Jonassons skift gick rutinerat till verket. Lisbeth Salanders kvarvarande kläder klipptes upp. En sköterska rapporterade blodtrycket – 100/70 – medan han själv satte stetoskopet mot patientens bröst och lyssnade till hjärtslag som tycktes förhållandevis regelbundna och en andning som inte var fullt lika regelbunden.

Doktor Jonasson tvekade inte att omedelbart klassificera Lisbeth Salanders tillstånd som kritiskt. Såren i axel och höft kunde bero tills vidare, med ett par kompresser eller till och med de tejpbitar som någon inspirerad själ satt fast. Det viktiga var huvudet. Doktor Jonasson beordrade en datortomografi med den datortomograf som sjukhuset investerat skattemedel i.

Anders Jonasson var blond och blåögd, ursprungligen från Umeå. Han hade arbetat på Sahlgrenska och Östra sjukhuset i tjugo år som omväxlande forskare, patolog och akutläkare. Han hade en egenhet som förbryllade kollegor och som gjorde personalen stolt över att arbeta med honom; han hade inställningen att ingen patient skulle dö på hans skift och på något mirakulöst sätt hade han faktiskt lyckats hålla nollan. Några av hans patienter hade förvisso dött, men det hade skett under efterbehandlingen eller av helt andra orsaker än hans insatser.

Jonasson hade också en stundom oortodox syn på läkekonst. Han ansåg att läkare ibland tenderade att dra slutsatser som de inte hade täckning för och därmed gav upp på tok för snabbt, alternativt ägnade för mycket tid åt att försöka utröna exakt vad det var för fel på patienten för att kunna sätta in korrekt behandling. Det var förvisso det sätt som instruktionsboken angav, problemet var bara att patienten riskerade att avlida medan läkarna fortfarande funderade. I värsta fall skulle läkaren komma fram till slutsatsen att det var ett hopplöst fall och avbryta behandlingen.

Anders Jonasson hade dock aldrig tidigare fått in en patient med en kula i skallen. Här behövdes förmodligen en neurokirurg. Han kände sig otillräcklig men insåg plötsligt att han möjligen var mera lyckligt lottad än han förtjänade. Innan han skrubbade sig och satte på sig operationskläder ropade han till Hanna Nicander.

”Det finns en amerikansk professor som heter Frank Ellis som arbetar på Karolinska i Stockholm men som just nu befinner sig i Göteborg. Han är en känd hjärnforskare och dessutom en god vän till mig. Han bor på Hotel Radisson på Avenyn. Kan du ta reda på telefonnumret.”

Medan Anders Jonasson fortfarande väntade på röntgenplåtarna kom Hanna Nicander tillbaka med telefonnumret till Hotel Radisson. Anders Jonasson kastade en blick på klockan – 01.42 – och lyfte telefonen. Nattportieren på Radisson var ytterst ovillig att koppla något samtal alls vid den tiden på dygnet och doktor Jonasson fick formulera några ytterst skarpa ord om nödsituation innan samtalet kopplades fram.

”God morgon, Frank”, sa Anders Jonasson då telefonluren äntligen lyftes. ”Det är Anders. Jag hörde att du var i Göteborg. Har du lust att komma upp på Sahlgrenska och assistera vid en hjärnoperation?”

Are you bullshitting me?” hördes en tvivlande röst i andra änden av luren. Trots att Frank Ellis bott i Sverige i så många år och obehindrat talade svenska – om än med amerikansk brytning – förblev hans grundspråk engelska. Anders Jonasson talade svenska och Ellis svarade på engelska.

”Frank, jag är ledsen att jag missade din föreläsning, men jag tänkte att du kunde ge privatlektioner. Jag har en ung kvinna som blivit skjuten i huvudet. Ingångshål strax ovanför vänster öra. Jag skulle inte ringa dig om jag inte behövde en second opinion. Och jag har svårt att tänka mig någon lämpligare person att fråga.”

”Är det allvar?” frågade Frank Ellis.

”Det är en flicka i 25-årsåldern.”

”Och hon har blivit skjuten i huvudet?”

”Ingångshål, inget utgångshål.”

”Men hon lever?”

”Svag men regelbunden puls, mindre regelbunden andning, blodtrycket är 100/70. Hon har dessutom en kula i axeln och ett skottsår i höften. Det är två problem som jag kan hantera.”

”Det låter ju lovande”, sa professor Ellis.

”Lovande?”

”Om en människa har ett kulhål i huvudet och fortfarande lever så måste situationen betraktas som hoppfull.”

”Kan du assistera mig?”

”Jag måste erkänna att jag tillbringade kvällen i goda vänners sällskap. Jag kom i säng klockan ett och har förmodligen en imponerande promillehalt i blodet …”

”Jag kommer att fatta besluten och göra ingreppen. Men jag behöver någon som assisterar mig och säger till om jag gör något tokigt. Och, ärligt talat, en stupfull professor Ellis är förmodligen flera klasser bättre än jag då det handlar om att bedöma hjärnskador.”

”Okej. Jag kommer. Men du är skyldig mig en tjänst.”

”En taxi väntar utanför hotellet.”

Professor Frank Ellis sköt upp glasögonen i pannan och kliade sig i nacken. Han fokuserade blicken på dataskärmen som visade varje vinkel och vrå av Lisbeth Salanders hjärna. Ellis var 53 år gammal och hade korpsvart hår med grå stänk, mörk skäggbotten och såg ut som någon med en biroll i Cityakuten. Hans kropp antydde att han tillbringade ett antal timmar varje vecka på något gym.

Frank Ellis trivdes i Sverige. Han hade kommit hit som ung utbytesforskare i slutet av 1970-talet och stannat i två år. Därefter hade han kommit över igen vid upprepade tillfällen till dess att han fått erbjudande om en professur vid Karolinska. Vid det laget var han ett internationellt respekterat namn.

Anders Jonasson hade känt Frank Ellis i fjorton år. De hade först träffats vid ett seminarium i Stockholm och upptäckt att bägge var entusiastiska flugfiskare och Anders hade bjudit med honom på en fisketur upp till Norge. De hade hållit kontakt genom åren och det hade blivit fler fisketurer. Däremot hade de aldrig arbetat ihop.

”Hjärnor är ett mysterium”, sa professor Ellis. ”Jag har ägnat mig åt hjärnforskning i tjugo år. Faktiskt längre än så.”

”Jag vet. Förlåt att jag jagade upp dig, men …”

”Äsch.” Frank Ellis viftade avvärjande. ”Det kommer att kosta dig en flaska Cragganmore nästa gång vi åker och fiskar.”

”Okej. Det var billigt.”

”Jag hade en patient för några år sedan då jag jobbade i Boston – jag skrev om fallet i New England Journal of Medicine. Det var en flicka i samma ålder som din patient. Hon var på väg till universitetet då någon sköt henne med ett armborst. Pilen gick in i ytterkanten av ögonbrynet på hennes vänstra sida och rakt genom huvudet, ut nästan mitt i nacken.”

”Och hon överlevde?” undrade Jonasson förbluffat.

”Det såg för jävligt ut då hon kom till akuten. Vi klippte av pilen och stoppade in hennes skalle i en datortomograf. Pilen gick rakt genom hjärnan. Enligt alla rimliga bedömningar borde hon ha varit död eller i varje fall haft ett så massivt trauma att hon befunnit sig i koma.”

”Hur var hennes tillstånd?”

”Hon var vid medvetande hela tiden. Inte bara det; hon var naturligtvis fruktansvärt rädd, men hon var helt rationell. Hennes enda problem var att hon hade ett pilskaft genom skallen.”

”Vad gjorde du?”

”Tja, jag hämtade en tång och drog ut pilen och satte plåster på såren. Ungefär.”

”Klarade hon sig?”

”Hennes tillstånd var förstås kritiskt en längre tid innan vi skrev ut henne, men ärligt talat – vi kunde ha skickat hem henne samma dag som hon kom in. Jag har aldrig haft en friskare patient.”

Anders Jonasson undrade om professor Ellis skämtade med honom.

”Å andra sidan”, fortsatte Ellis, ”så hade jag en 42-årig manlig patient i Stockholm för några år sedan som hade slagit skallen i en fönsterkarm och fått en lätt smäll i huvudet. Han blev illamående och så hastigt sjuk att han fördes i ambulans till akuten. Han var medvetslös då jag fick in honom. Han hade en liten bula och en väldigt liten blödning. Men han vaknade aldrig och dog efter nio dygn på intensiven. Än i dag vet jag inte varför han avled. I obduktionsprotokollet skrev vi hjärnblödning till följd av olyckshändelse, men ingen av oss var nöjda med den analysen. Blödningen var så extremt liten och satt på ett sådant sätt att den inte borde ha påverkat någonting alls. Ändå slutade lever, njurar, hjärta och lungor efterhand att fungera. Ju äldre jag blir desto mer upplever jag det som något av en roulette. Personligen tror jag inte att vi någonsin kommer att lista ut exakt hur hjärnan fungerar. Vad tänker du göra?”