Lisbeth Salander satte sig upp med ett ryck när det första skottet föll. Hon kände en intensiv smärta skjuta genom skuldran. När de två följande skotten föll försökte hon få benen över sängkanten.
Annika Giannini hade bara samtalat med Lisbeth i några minuter när de hörde skotten. Hon satt först paralyserad och försökte begripa varifrån den skarpa knallen kom. Lisbeth Salanders reaktion fick henne att inse att något var i görningen.
”Ligg still”, skrek Annika Giannini. Hon satte automatiskt handflatan mitt på Lisbeth Salanders bröstkorg och tryckte burdust ned sin klient i sängen med sådan kraft att luften gick ur Lisbeth Salander.
Därefter gick Annika snabbt genom rummet och drog upp dörren. Hon såg två sköterskor som springande närmade sig ett rum två dörrar längre ned i korridoren. Den första av sköterskorna tvärstannade på tröskeln. Annika hörde henne skrika ”Nej, låt bli” och såg henne därefter ta ett steg tillbaka och kollidera med den andra sköterskan.
”Han är beväpnad. Spring.”
Annika såg de två sköterskorna öppna dörren och ta skydd i rummet närmast Lisbeth Salander.
I nästa ögonblick såg hon den gråhårige magre mannen i den pepitarutiga kavajen komma ut i korridoren. Han hade en pistol i handen. Annika identifierade honom som den man hon hade åkt hiss tillsammans med några minuter tidigare.
Därefter möttes deras blickar. Han såg förvirrad ut. Sedan såg hon honom vrida vapnet i hennes riktning och ta ett steg framåt. Hon drog in huvudet och smällde igen dörren och såg sig desperat omkring. Hon hade ett högt sköterskebord omedelbart intill sig och drog fram det till dörren i en enda rörelse och kilade fast bordsskivan under handtaget.
Hon hörde rörelse och vred huvudet och såg att Lisbeth Salander just höll på att kravla sig ur sängen igen. Hon tog några snabba kliv över golvet och slog armarna runt sin klient och lyfte henne. Hon rev loss elektroder och dropp när hon bar henne till toaletten och satte henne på toalettlocket. Hon vände sig om och låste toalettdörren. Därefter grävde hon fram mobiltelefonen ur kavajfickan och slog 112 till larmcentralen.
Evert Gullberg gick fram till Lisbeth Salanders rum och försökte trycka ned handtaget. Det var blockerat av något. Han kunde inte rubba handtaget en millimeter.
En kort stund stod han obeslutsamt kvar utanför dörren. Han visste att Annika Giannini fanns i rummet och han undrade om en kopia av Björcks rapport fanns i hennes väska. Han kunde inte komma in i rummet och han hade inte krafter att forcera dörren.
Men det ingick inte i planen. Clinton skulle ta hand om hotet från Giannini. Hans jobb var bara Zalachenko.
Gullberg såg sig omkring i korridoren och insåg att han var iakttagen av två dussin sköterskor, patienter och besökare som tittade ut genom dörröppningar. Han höjde pistolen och avlossade ett skott mot en tavla som hängde på väggen i slutet av korridoren. Hans publik försvann som genom ett trollslag.
Han kastade en sista blick på den stängda dörren och gick därefter beslutsamt tillbaka till Zalachenkos rum och stängde dörren. Han satte sig i besöksstolen och betraktade den ryske avhopparen som hade varit en sådan intim del av hans eget liv i så många år.
Han satt stilla i nästan tio minuter innan han hörde rörelse i korridoren och insåg att polisen hade anlänt. Han tänkte inte på något särskilt.
Sedan höjde han pistolen en sista gång, riktade den mot sin tinning och kramade avtryckaren.
Som situationen utvecklade sig framgick vådan av att begå självmord på Sahlgrenska sjukhuset. Evert Gullberg forslades i ilfart till sjukhusets traumaenhet där doktor Anders Jonasson tog emot honom och omedelbart satte in ett batteri av livsfunktionsuppehållande åtgärder.
För andra gången på mindre än en vecka utförde Jonasson en akut operation vid vilken han plockade ut en helmantlad kula från mänsklig hjärnvävnad. Efter fem timmars operation var Gullbergs tillstånd kritiskt. Men han var fortfarande vid liv.
Evert Gullbergs skador var dock betydligt allvarligare än de skador som Lisbeth Salander hade åsamkats. I flera dygn svävade han mellan liv och död.
Mikael Blomkvist befann sig på Kaffebar på Hornsgatan då han hörde radionyheterna meddela att den ännu ej namngivne 66-årige man som misstänktes för mordförsök på Lisbeth Salander hade skjutits till döds på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han satte ned kaffekoppen, lyfte sin datorväska och hastade iväg mot redaktionen på Götgatan. Han korsade Mariatorget och svängde precis upp på S:t Paulsgatan då hans mobil pep. Han svarade i farten.
”Blomkvist.”
”Hej, det är Malin.”
”Jag hörde på nyheterna. Vet vi vem som sköt?”
”Inte än. Henry Cortez jagar.”
”Jag är på väg in. Uppe om fem minuter.”
Mikael möttes i dörren på Millennium av Henry Cortez som var på väg ut.
”Ekström ska ha presskonferens klockan 15.00”, sa Henry. ”Jag åker ned till Kungsholmen.”
”Vad vet vi?” ropade Mikael efter honom.
”Malin”, sa Henry och försvann.
Mikael styrde in på Erika Bergers … fel, på Malin Erikssons rum. Hon pratade i telefon och antecknade febrilt på en gul post it-lapp. Hon vinkade avvärjande till honom. Mikael gick ut till pentryt och hällde upp kaffe med mjölk i två muggar som var märkta KDU och SSU. Då han återvände till Malins rum avslutade hon just samtalet. Han gav henne SSU.
”Okej”, sa Malin. ”Zalachenko sköts till döds klockan 13.15 i dag.”
Hon tittade på Mikael.
”Jag pratade just med en sköterska på Sahlgrenska. Hon säger att mördaren är en äldre man, typ 70-årsåldern, som kom för att lämna blommor till Zalachenko några minuter före mordet. Mördaren sköt Zalachenko i huvudet med flera skott och sköt därefter sig själv. Zalachenko är död. Mördaren lever fortfarande och opereras just nu.”
Mikael andades ut. Allt sedan han hörde nyheten på Kaffebar hade han haft hjärtat i halsgropen och en panikartad känsla av att Lisbeth Salander skulle ha hållit i vapnet. Det skulle verkligen ha varit en komplikation i hans plan.
”Har vi något namn på han som sköt?” frågade han.
Malin skakade på huvudet just som telefonen ringde igen. Hon tog samtalet och av konversationen förstod han att det var en frilans i Göteborg som Malin skickat till Sahlgrenska. Han vinkade till henne och gick till sitt eget rum och slog sig ned.
Det kändes som om det var första gången på flera veckor som han alls hade varit på sin arbetsplats. Han hade en trave med oöppnad post som han beslutsamt sköt åt sidan. Han ringde till sin syster.
”Giannini.”
”Hej. Det är Mikael. Har du hört om vad som har hänt på Sahlgrenska?”
”Det kan man väl säga.”
”Var är du?”
”På Sahlgrenska. Den jäveln siktade på mig.”
Mikael satt mållös i flera sekunder innan han förstod vad hans syster sagt.
”Vad fan … var du där?”
”Ja. Det var det jävligaste jag varit med om i hela mitt liv.”
”Är du skadad?”
”Nej. Men han försökte komma in i Lisbeths rum. Jag blockerade dörren och låste in oss på muggen.”
Mikael kände plötsligt hur världen rubbades ur balans. Hans syster hade nästan …
”Hur är det med Lisbeth?” undrade han.
”Hon är oskadd. Eller, jag menar, hon blev i alla fall inte skadad i dagens drama.”
Han andades ut en aning.
”Annika, vet du något om mördaren?”
”Inte ett dugg. Det var en äldre man, prydligt klädd. Jag tyckte att han såg förvirrad ut. Jag har aldrig sett honom förr, men jag åkte hiss upp hit med honom ett par minuter före mordet.”
”Och Zalachenko är med säkerhet död?”
”Ja. Jag hörde tre skott och enligt vad jag snappat upp här sköts han i huvudet alla tre gångerna. Men det har varit ett rent kaos här med tusen poliser och utrymning av en avdelning där svårt skadade och sjuka människor ligger som inte kan utrymmas. När polisen kom var det någon som ville förhöra Salander innan de begrep hur illa däran hon faktiskt är. Jag fick ta till brösttoner.”