”Det är alltså en person som du säger att du litar på.”
”Jag vet att det är en person med hög moral och stor demokratisk vandel.”
”Inom Säpo”, sa Mikael Blomkvist med uppenbart tvivel i rösten.
”Vi måste vara överens. Både jag och Holger Palmgren har accepterat din plan och samarbetar med dig. Men jag hävdar att vi inte klarar av den här saken helt på egen hand. Vi måste hitta allierade inom byråkratin om det här inte ska ta en ände med förskräckelse.”
”Okej”, nickade Mikael motvilligt. ”Jag är så van att alltid avsluta mitt engagemang i det ögonblick Millennium går i tryck. Jag har aldrig tidigare lämnat ut information om en story innan den är publicerad.”
”Men det har du redan gjort i det här fallet. Du har redan berättat för mig, för din syster och för Palmgren.”
Mikael nickade.
”Och du har gjort det därför att även du inser att det här ärendet finns långt bortom en rubrik i din tidning. I det här fallet är du inte en objektiv reporter utan en aktör i händelseutvecklingen.”
Mikael nickade.
”Och som aktör behöver du hjälp för att lyckas i dina målsättningar.”
Mikael nickade. Han hade i vilket fall inte berättat hela sanningen för vare sig Armanskij eller Annika Giannini. Han hade fortfarande hemligheter som han delade med Lisbeth Salander. Han skakade hand med Armanskij.
KAPITEL 9: ONSDAG 4 MAJ
Tre dagar efter att Erika Berger tillträtt som praktiserande chefredaktör på SMP avled chefredaktör Håkan Morander vid lunchtid. Han hade suttit i glasburen hela morgonen medan Erika tillsammans med redaktionssekreteraren Peter Fredriksson haft ett möte med sportredaktionen för att hon skulle få hälsa på medarbetare och sätta sig in i hur de arbetade. Fredriksson var 45 år gammal och liksom Erika Berger relativt ny på SMP. Han hade bara arbetat på tidningen i fyra år. Han var tystlåten, allmänt kompetent och behaglig, och Erika hade redan bestämt att hon till stor del skulle förlita sig på Fredrikssons insikter då hon tog kommandot över skutan. Hon ägnade en stor del av sin tid åt att bedöma vilka hon kunde lita på och som hon omedelbart tänkte knyta till sin nya regim. Fredriksson var definitivt en av kandidaterna. När de återkom till centraldesken såg de Håkan Morander resa sig och komma fram till dörren i glasburen.
Han såg häpen ut.
Sedan böjde han sig tvärt framåt och grep ryggstödet på en kontorsstol i några sekunder innan han föll till golvet.
Han var död innan ambulansen ens hunnit anlända.
Det rådde en förvirrad stämning på redaktionen på eftermiddagen. Styrelseordförande Borgsjö anlände vid tvåtiden och samlade medarbetarna till en kort minnesstund. Han pratade om hur Morander hade vigt de sista femton åren av sitt liv åt tidningen och om det pris journalistiken ibland kräver. Han höll en tyst minut. När den var över såg han sig osäkert omkring som om han inte riktigt visste hur han skulle fortsätta.
Att människor dör på sin arbetsplats är ovanligt – till och med sällsynt. Människor ska ha godheten att dra sig tillbaka för att dö. De ska försvinna in i pension eller sjukvården och plötsligt bli föremål för samtal i lunchrummet någon dag. Hörde du förresten att gamle Karlsson dog i fredags. Jo, det var hjärtat. Facket ska skicka blommor till begravningen. Att dö mitt på sin arbetsplats och inför medarbetarnas ögon var påträngande på ett helt annat sätt. Erika noterade den chock som hade lägrat sig över redaktionen. SMP stod utan roder. Hon insåg plötsligt att flera medarbetare sneglade på henne. Det okända kortet.
Utan att vara ombedd och utan att riktigt veta vad hon skulle säga harklade hon sig, tog ett halvt kliv framåt och talade med hög och fast stämma.
”Jag kände Håkan Morander i sammanlagt tre dagar. Det är en kort tid, men utifrån det lilla jag hann se av honom kan jag ärligt säga att jag gärna hade fått möjlighet att lära känna honom bättre.”
Hon gjorde en paus då hon i ögonvrån såg att Borgsjö tittade på henne. Han verkade förvånad över att hon alls yttrat sig. Hon tog ytterligare ett kliv framåt. Le inte. Du får inte le. Då ser du osäker ut. Hon höjde rösten en aning.
”Moranders hastiga bortgång kommer att skapa problem här på redaktionen. Jag skulle ha efterträtt honom först om två månader och förlitade mig på att jag skulle få tid att ta del av hans erfarenheter.”
Hon märkte att Borgsjö öppnade munnen för att säga någonting.
”Nu kommer det inte att ske och vi kommer att uppleva en tid av omställningar. Men Morander var chefredaktör för en dagstidning och den här tidningen ska utkomma även i morgon. Nu är det nio timmar kvar till sista tryck och fyra timmar kvar innan ledarsidan går. Får jag fråga er … vem bland medarbetarna var Moranders bäste vän och närmast förtrogne?”
En kort tystnad uppstod då medarbetarna sneglade på varandra. Till sist hörde Erika en stämma från vänster.
”Det var nog jag.”
Gunnar Magnusson, 61 år, redaktionssekreterare på ledarsidan och medarbetare på SMP sedan trettiofem år.
”Någon måste sätta sig ned och skriva en runa över Morander. Jag kan inte göra det … det vore förmätet av mig. Orkar du med att skriva den texten?”
Gunnar Magnusson tvekade en stund men nickade sedan.
”Jag tar det”, sa han.
”Vi använder hela ledarsidan och ställer allt annat material.”
Gunnar nickade.
”Vi behöver bilder …” Hon sneglade till höger och upptäckte bildchefen Lennart Torkelsson. Han nickade.
”Vi behöver komma igång med arbetet. Det kommer kanske att gunga en smula under den närmaste tiden. Då jag behöver hjälp med att fatta beslut kommer jag att rådfråga er och förlita mig på er kompetens och erfarenhet. Ni vet hur den här tidningen görs, medan jag fortfarande har en tid i skolbänken framför mig.”
Hon vände sig till redaktionssekreteraren Peter Fredriksson.
”Peter, jag förstod från Morander att du var en människa han hade stort förtroende för. Du får bli min mentor under den närmaste tiden och dra ett lite tyngre lass än vanligt. Jag kommer att be dig vara min rådgivare. Är det okej med dig?”
Han nickade. Vad annat kunde han göra?
Hon vände sig åter till ledarsidan.
”En sak till … Morander satt och skrev sin ledare tidigare i förmiddags. Gunnar, kan du gå in i hans dator och se efter om den blev klar? Även om den inte är helt avslutad så publicerar vi den i alla fall. Det var Håkan Moranders sista ledare och det vore synd och skam att inte publicera den. Den tidning vi gör i dag är fortfarande Håkan Moranders tidning.”
Tystnad.
”Om det är några av er som behöver ta en paus för att vara för er själva och tänka en stund, gör det utan att känna dåligt samvete. Ni vet alla vad vi har för deadlines.”
Tystnad. Hon noterade att några nickade ett halvt godkännande.
”Go to work boys and girls”, sa hon med låg stämma.
Jerker Holmberg slog ut med händerna i en hjälplös gest. Jan Bublanski och Sonja Modig såg tvivlande ut. Curt Svensson såg neutral ut. Alla tre granskade resultatet av den förundersökning som Holmberg hade avslutat på morgonen.
”Ingenting?” sa Sonja Modig. Hon lät undrande.
”Ingenting”, sa Holmberg och skakade på huvudet. ”Patologens slutrapport kom nu på morgonen. Det finns inget som tyder på något annat än självmord genom hängning.”
Alla flyttade blicken till de fotografier som tagits i vardagsrummet i sommarhuset i Smådalarö. Allt pekade på att Gunnar Björck, biträdande chef på Säkerhetspolisens utlänningsrotel, självmant hade klivit upp på en pall, fäst en snara i lampkroken och lagt den runt sin egen hals och med stor beslutsamhet sparkat pallen flera meter ifrån sig. Patologen var tveksam om den exakta tidpunkten för dödens inträffande, men hade slutligen fastslagit eftermiddagen den 12 april. Björck hade hittats den 17 april av ingen mindre än Curt Svensson. Detta hade skett sedan Bublanski vid upprepade tillfällen försökt få kontakt med Björck och slutligen irriterat skickat Svensson att plocka in honom igen.