Någon gång under dessa dagar hade lampkroken i taket gett vika för tyngden och Björcks kropp hade rasat ned i golvet. Svensson hade sett kroppen genom ett fönster och slagit larm. Bublanski och andra som kom till platsen hade från början bedömt det som en brottsplats och uppfattat det som att Björck hade blivit garrotterad av någon. Det var först den tekniska undersökningen som senare på dagen hittade lampkroken. Jerker Holmberg hade fått uppdrag att utreda hur Björck hade dött.
”Det finns ingenting som tyder på brott eller att Björck inte var ensam vid tillfället”, sa Holmberg.
”Lampan …”
”Taklampan har fingeravtryck från ägaren till huset – som satte upp den för två år sedan – och Björck själv. Det antyder att han har lyft ned lampan.”
”Varifrån kommer snaran?”
”Från flaggstången på bakgården. Någon hade skurit av drygt två meter lina. Det låg en morakniv på fönsterbrädet utanför altandörren. Enligt ägaren till huset är det hans kniv. Den brukar finnas i en verktygslåda under diskbänken. Björcks fingeravtryck finns på både skaftet och bladet samt på verktygslådan.”
”Hmm”, sa Sonja Modig.
”Vad var det för knopar?” undrade Curt Svensson.
”Vanliga kärringknutar. Själva strypsnaran är bara en ögla. Det är möjligen det enda som är lite anmärkningsvärt. Björck var seglingskunnig och visste hur man slår riktiga knopar. Men vem vet hur mycket en människa som tänker begå självmord bryr sig om formen på knoparna.”
”Droger?”
”Enligt den toxologiska rapporten hade Björck spår av kraftigt smärtstillande tabletter i blodet. Det är receptbelagd medicin av ett slag som Björck fått utskrivet. Han hade även spår av alkohol men ingen promillehalt att tala om. Han var med andra ord mer eller mindre nykter.”
”Patologen skriver att det fanns skrapsår.”
”Ett tre centimeter långt skrapsår på utsidan av vänster knä. En rispa. Jag har funderat på det men det kan ha uppstått på ett dussin olika sätt … till exempel att han stött emot en stolskant eller liknande.”
Sonja Modig höll upp ett foto som visade Björcks deformerade ansikte. Snaran hade skurit in så djupt att själva linan inte kunde ses under hudvecket. Ansiktet såg groteskt svullet ut.
”Vi kan fastslå att han förmodligen hängt i flera timmar, förmodligen närmare ett dygn, innan kroken gav vika. Allt blod finns dels i huvudet, där strypsnaran gjorde att blodet inte kunde rinna ned i kroppen, dels i lägre extremiteter. Då kroken brast slog han emot kanten av vardagsrumsbordet med bröstkorgen. Där har en djup krosskada uppkommit. Men detta sår uppstod långt efter att han redan avlidit.”
”Jävla sätt att dö på”, sa Curt Svensson.
”Jag vet inte det. Snaran var så tunn att den skar in djupt och stoppade blodtillförseln. Han torde ha varit medvetslös inom några sekunder och död inom en eller två minuter.”
Bublanski slog med avsmak ihop förundersökningen. Han gillade inte det här. Han gillade absolut inte att både Zalachenko och Björck tycktes ha dött samma dag. Den ene skjuten av en tokig rättshaverist och den andre för egen hand. Men inga spekulationer i världen kunde ändra det faktum att brottsplatsundersökningen inte gav minsta stöd för teorin att någon hade bistått Björcks hädanfärd.
”Han stod under stor press”, sa Bublanski. ”Han visste att Zalachenkoaffären var på väg att uppdagas och att han själv riskerade att åka dit för brott mot sexköpslagen och hängas ut i media. Jag undrar vad han var mest rädd för. Han var sjuk och hade haft kronisk smärta en lång tid … Jag vet inte. Jag skulle ha uppskattat om han hade lämnat ett brev eller något.”
”Många som begår självmord skriver aldrig något avskedsbrev.”
”Jag vet. Okej. Vi har inget val. Vi lägger Björck till handlingarna.”
Erika Berger kunde inte förmå sig att omedelbart sätta sig på Moranders stol i glasburen och skjuta hans personliga ägodelar åt sidan. Hon gjorde upp med Gunnar Magnusson att prata med Moranders familj om att änkan, när det var lämpligt, skulle göra ett besök och sortera ut det som tillhörde henne.
Istället lät hon rensa en yta vid centraldesken mitt i redigeringshavet där hon ställde upp sin laptop och tog kommandot. Det var kaotiskt. Men tre timmar efter att hon i flygande fläng tagit över rodret på SMP gick ledarsidan i tryck. Gunnar Magnusson hade satt ihop en fyrspaltare om Håkan Moranders livsgärning. Sidan var uppbyggd runt ett porträtt av Morander i centrum, hans oavslutade ledare till vänster och en serie bilder i underkant. Den skevade layoutmässigt men hade ett emotionellt genomslag som gjorde dessa brister acceptabla.
Strax före sex på kvällen gick Erika igenom rubrikerna på ettan och diskuterade texter med redigeringschefen då Borgsjö kom fram till henne och rörde vid hennes axel. Hon tittade upp.
”Kan jag få växla några ord?”
De promenerade till kaffeautomaten i lunchrummet.
”Jag ville bara säga att jag är väldigt nöjd med hur du tog kommandot i dag. Jag tror att du överraskade oss alla.”
”Jag hade inte så stort val. Men det kommer att halta innan jag är varm i kläderna.”
”Det är vi medvetna om.”
”Vi?”
”Jag menar både personalen och styrelsen. I synnerhet styrelsen. Men efter vad som har hänt i dag är jag mer än någonsin övertygad om att du är helt rätt val. Du kom hit i grevens tid och du har tvingats ta kommandot i en mycket besvärlig situation.”
Erika rodnade nästan. Det hade hon inte gjort sedan hon var fjorton år.
”Får jag komma med ett gott råd …”
”Naturligtvis.”
”Jag hörde att du hade ett meningsutbyte om rubriksättningen med Anders Holm, nyhetschefen.”
”Vi var oense om vinklingen i texten om regeringens skatteförslag. Han lade in en åsikt i rubriken på nyhetsplats. Där ska vi rapportera neutralt. Åsikterna ska komma på ledarsidan. Och medan jag är inne på det – jag kommer att skriva ledare då och då, men jag är som sagt inte partipolitiskt aktiv och vi måste lösa frågan om vem som blir chef för ledarredaktionen.”
”Magnusson får ta över tills vidare”, sa Borgsjö.
Erika Berger ryckte på axlarna.
”Mig kvittar det vem ni utser. Men det bör vara en person som tydligt står för tidningens åsikter.”
”Jag förstår. Det jag ville säga är att du nog får ge Holm lite svängrum. Han har jobbat på SMP länge och varit nyhetschef i femton år. Han vet vad han gör. Han kan vara en tvärvigg men är praktiskt taget oumbärlig.”
”Jag vet. Morander berättade det. Men när det gäller nyhetspolicy får han nog rätta in sig i ledet. När allt kommer omkring så anställde ni mig för att förnya tidningen.”
Borgsjö nickade eftertänksamt.
”Okej. Vi får lösa problemen efterhand som de dyker upp.”
Annika Giannini var både trött och irriterad då hon på onsdagskvällen klev ombord på X2000 på Göteborgs central för att återvända till Stockholm. Hon kände sig som om hon hade bosatt sig på X2000 den gångna månaden. Familjen hade hon knappt hunnit träffa alls. Hon hämtade kaffe i restaurangvagnen och gick till sin plats och slog upp mappen med anteckningar från det senaste samtalet med Lisbeth Salander. Vilket också var orsaken till att hon var trött och irriterad.
Hon mörkar, tänkte Annika Giannini. Den lilla idioten berättar inte sanningen för mig. Och Micke mörkar också något. Gudarna vet vad de sysslar med.
Hon konstaterade också att eftersom hennes bror och hennes klient inte hade kommunicerat med varandra så måste konspirationen – om det nu var en sådan – vara en tyst överenskommelse som föll sig naturligt. Hon förstod inte vad det handlade om men antog att det rörde något som Mikael Blomkvist trodde var viktigt att dölja.