”Du har pratat med Blomkvist?”
”Han är tydligen gripen och bojad. Jag lyckades övertala Paulsson att hålla upp luren en kort stund. Jag är på väg in till Kungsholmen just nu och ska försöka få klarhet i vad som är på gång. Vi håller kontakt på mobilen.”
Sonja Modig tittade på klockan ytterligare en gång. Därefter ringde hon taxi och gick och ställde sig under duschen i en minut. Hon borstade tänderna, drog en kam genom håret, satte på sig svarta långbyxor, svart t-tröja och en grå kavaj. Hon stoppade tjänstevapnet i axelväskan och valde en mörkröd skinnjacka som ytterplagg. Därefter ruskade hon liv i sin man och förklarade vart hon var på väg och att han fick sköta ungarna på morgonen. Hon gick ut genom porten i samma ögonblick som taxin stannade på gatan.
Hon behövde inte leta efter sin kollega, kriminalinspektör Jerker Holmberg. Hon utgick från att han skulle finnas i restaurangvagnen och kunde konstatera att så var fallet. Han hade redan köpt smörgås och kaffe åt henne. De satt tysta i fem minuter och åt frukost. Till sist sköt Holmberg kaffekoppen åt sidan.
”Man kanske skulle omskola sig”, sa han.
klockan fyra på morgonen hade äntligen en kriminalinspektör Marcus Erlander från våldsroteln i Göteborg anlänt till Gosseberga och övertagit spaningsledningen från den hårt belastade Thomas Paulsson. Erlander var en rundnätt gråhårig man i 50-årsåldern. En av hans första åtgärder hade varit att befria Mikael Blomkvist från handfängslet och servera bullar och kaffe från en termos. De satte sig i vardagsrummet för ett enskilt samtal.
”Jag har pratat med Bublanski i Stockholm”, sa Erlander. ”Vi känner varandra sedan många år. Både han och jag beklagar Paulssons bemötande.”
”Han lyckades ha ihjäl en polis i natt”, sa Mikael.
Erlander nickade. ”Jag kände polisman Gunnar Andersson personligen. Han tjänstgjorde i Göteborg innan han flyttade till Trollhättan. Han är far till en treårig flicka.”
”Jag beklagar. Jag försökte varna …”
Erlander nickade.
”Jag har förstått det. Du använde stora bokstäver och det är därför du blev bojad. Det var du som nitade Wennerström. Bublanski säger att du är en ohängd journalistjävel och tokig privatspanare men att du möjligen vet vad du pratar om. Kan du sätta in mig i bilden på ett begripligt sätt?”
”Det här är alltså upplösningen av morden på mina vänner Dag Svensson och Mia Bergman i Enskede, och mordet på en person som inte är min vän … advokat Nils Bjurman som var Lisbeth Salanders förvaltare.”
Erlander nickade.
”Som du vet har polisen jagat Lisbeth Salander sedan i påskas. Hon har varit misstänkt för trippelmord. Till att börja med ska du ha klart för dig att Lisbeth Salander är oskyldig till dessa mord. Hon är om något ett offer i sammanhanget.”
”Jag har inte haft ett dugg med Salanderärendet att göra, men efter allt som har skrivits i media känns det en aning svårsmält att hon skulle vara helt oskyldig.”
”Inte desto mindre är det så det ligger till. Hon är oskyldig. Punkt. Den verklige mördaren är Ronald Niedermann som mördade din kollega Gunnar Andersson i natt. Han arbetar för Karl Axel Bodin.”
”Den Bodin som alltså ligger på Sahlgrenska med en yxa i skallen.”
”Rent tekniskt sett sitter inte yxan kvar i huvudet. Jag utgår från att det är Lisbeth som nitat honom. Hans verkliga namn är Alexander Zalachenko. Han är Lisbeths far och en före detta yrkesmördare från den ryska militära underrättelsetjänsten. Han hoppade av på 1970-talet och arbetade sedan för Säpo fram till dess att Sovjetunionen föll. Därefter har han frilansat som gangster.”
Erlander granskade eftertänksamt figuren på soffan framför honom. Mikael Blomkvist var blanksvettig och såg både frusen och dödstrött ut. Fram till dess hade han argumenterat rationellt och sammanhängande men kommissarie Thomas Paulsson – vars ord Erlander inte fäste någon vidare tilltro till – hade förvarnat om att Blomkvist dillade om ryska agenter och tyska lönnmördare, vilket knappast tillhörde rutinärenden bland svenska kriminalärenden. Blomkvist hade uppenbarligen kommit till den punkt i historien som Paulsson avfärdat. Men det låg en död och en svårt skadad polis i dikesrenen på vägen till Nossebro, och Erlander var villig att lyssna. Han kunde emellertid inte hindra att ett stänk av misstro hördes i hans röst.
”Okej. En rysk agent.”
Blomkvist log blekt, uppenbarligen medveten om hur befängd hans historia lät.
”En före detta rysk agent. Jag kan dokumentera alla mina påståenden.”
”Fortsätt.”
”Zalachenko var toppspion på 1970-talet. Han hoppade av och fick en fristad av Säpo. Det är så vitt jag kan förstå inte en unik situation i kölvattnet på Sovjetunionens sönderfall.”
”Okej.”
”Jag vet som sagt inte exakt vad som har hänt här i natt, men Lisbeth har spårat sin far som hon inte träffat på femton år. Han misshandlade hennes mamma så illa att hon sedermera avled. Han försökte mörda Lisbeth, han låg genom Ronald Niedermann bakom morden på Dag Svensson och Mia Bergman. Dessutom var han ansvarig för kidnappningen av Lisbeths väninna Miriam Wu – Paolo Robertos omtalade titelmatch i Nykvarn.”
”Om Lisbeth Salander har huggit sin far i huvudet med en yxa så är hon inte precis oskyldig.”
”Lisbeth Salander har själv tre kulhål i kroppen. Jag tror att man kommer att kunna hävda ett visst mått av självförsvar. Jag undrar …”
”Ja?”
”Lisbeth var så nedsmutsad med jord och lera att hennes hår bara var en enda stelnad lortkaka. Hon hade fullt med sand innanför kläderna. Det ser ut som om hon varit begravd. Och Niedermann har uppenbarligen en viss vana av att gräva ned folk. Polisen i Södertälje har hittat två gravar i det där lagret som ägs av Svavelsjö MC utanför Nykvarn.”
”Tre faktiskt. De hittade ytterligare en grav sent i går kväll. Men om Lisbeth Salander har blivit skjuten och nedgrävd – vad gör hon då alls uppe med en yxa i handen?”
”Jag vet alltså inte vad som hänt, men Lisbeth är märkligt resursstark. Jag försökte övertala Paulsson att ta hit en hundpatrull …”
”Den är på väg.”
”Bra.”
”Paulsson grep dig för förolämpning.”
”Jag bestrider. Jag kallade honom för idiot, inkompetent idiot och stolpskott. Inget av dessa epitet är i sammanhanget förolämpningar.”
”Hmm. Men du är också gripen för olaga vapeninnehav.”
”Jag gjorde misstaget att försöka överlämna ett vapen till honom. I övrigt vill jag inte uttala mig om den saken förrän jag fått rådgöra med min advokat.”
”Okej. Vi lägger det åt sidan. Vi har allvarligare saker att prata om. Vad vet du om den här Niedermann?”
”Han är en mördare. Det är något fel på honom; han är över två meter lång och byggd som en pansarbrytande robot. Fråga Paolo Roberto som boxats med honom. Han lider av congenital analgesia. Det är en sjukdom som innebär att transmittorsubstansen i nervbanorna inte fungerar och han kan följaktligen inte känna smärta. Han är tysk, född i Hamburg och var skinnskalle i tonåren. Han är livsfarlig och på fri fot.”
”Har du någon aning om vart han kan tänkas fly?”
”Nej. Jag vet bara att jag hade honom redo för avhämtning när stolpskottet från Trollhättan fick befälet över situationen.”
strax före klockan fem på morgonen drog doktor Anders Jonasson av sig sina nedsölade latexhandskar och kastade dem i sopkorgen. En operationssköterska lade kompresser över skottsåret i höften. Operationen hade pågått i tre timmar. Han tittade på Lisbeth Salanders rakade och illa medfarna huvud som redan var inpaketerat i bandage.
Han erfor en plötslig ömhet av det slag han ofta kände inför patienter som han opererat. Enligt tidningarna var Lisbeth Salander en psykopatisk massmördare, men i hans ögon såg hon mest ut som en skadeskjuten sparv. Han skakade på huvudet och tittade därefter på doktor Frank Ellis som roat betraktade honom.