Hon fruktade att det var en fråga om moral, vilket var hans svaga sida. Han var Lisbeth Salanders vän. Hon kände sin bror och visste att han var lojal bortom enfaldens gräns mot människor som han en gång definierat som vänner, även om vännen var omöjlig och hade käpprätt fel. Hon visste också att Mikael kunde acceptera många dumheter men att det existerade en outtalad gräns som inte fick överskridas. Exakt var denna gräns låg tycktes variera från person till person, men hon visste att Mikael vid några tillfällen fullständigt brutit med personer som tidigare varit nära vänner därför att de hade gjort något som han uppfattade som omoraliskt eller oacceptabelt. Vid sådana tillfällen blev han rigid. Brytningen var total och för evigt och helt odiskutabel. Mikael svarade inte ens i telefon även om vederbörande ringde för att be om förlåtelse på sina bara knän.
Vad som rörde sig i Mikael Blomkvists huvud begrep Annika Giannini. Vad som däremot skedde hos Lisbeth Salander hade hon ingen aning om. Ibland trodde hon att det stod helt stilla däruppe.
Av Mikael hade hon förstått att Lisbeth Salander kunde vara lynnig och extremt reserverad mot sin omgivning. Ända till dess att hon träffat Lisbeth Salander hade Annika trott att det skulle vara ett övergående stadium och att det var en fråga om att vinna hennes förtroende. Men Annika konstaterade att efter en månads samtal – låt gå för att de första två veckorna hade gått till spillo därför att Lisbeth Salander inte orkade med samtal – så var konversationen i långa partier högst ensidig.
Annika hade också noterat att Lisbeth Salander tidvis tycktes befinna sig i djup depression och inte hade minsta intresse av att reda ut sin situation och sin framtid. Det verkade som om Lisbeth Salander helt enkelt inte begrep eller inte brydde sig om att Annikas enda möjlighet att ge henne ett fullgott försvar berodde av om hon hade tillgång till alla fakta. Hon kunde inte arbeta i mörker.
Lisbeth Salander var trulig och fåordig. Hon gjorde långa tankepauser och formulerade sig exakt då hon sa något. Ofta svarade hon inte alls, och ibland svarade hon plötsligt på en fråga som Annika ställt flera dagar tidigare. I samband med polisförhören hade Lisbeth Salander suttit mol tyst i sängen och tittat framför sig. Med ett undantag hade hon inte växlat ett enda ord med poliserna. Undantaget var de tillfällen kriminalinspektör Marcus Erlander hade ställt frågor om vad hon kände till om Ronald Niedermann; då hade hon tittat på honom och sakligt besvarat varje fråga. Så fort han bytte ämne hade hon tappat intresset och stirrat framför sig.
Annika var förberedd på att Lisbeth inte skulle säga någonting till polisen. Hon pratade av princip inte med myndigheter. Vilket i detta fall var av godo. Trots att Annika formellt med jämna mellanrum uppmanade sin klient att besvara frågor från polisen var hon innerst inne mycket nöjd med Salanders kompakta tystnad. Orsaken var enkel. Det var en konsekvent tystnad. Den innehöll inga lögner som hon kunde beslås med och inga motsägelsefulla resonemang som skulle se illa ut i rättegången.
Men även om Annika var förberedd på tystnaden så förvånades hon över att den var så orubblig. När de var ensamma hade hon frågat varför Lisbeth så närmast demonstrativt vägrade prata med polisen.
”De kommer att förvränga det jag säger och använda det mot mig.”
”Men om du inte förklarar dig så kommer du att bli dömd.”
”Då får det bli på det viset. Jag har inte orsakat den här soppan. Och vill de döma mig för den så är det inte mitt problem.”
För Annika hade Lisbeth Salander långsamt berättat nästan allt som hade hänt i Stallarholmen, även om Annika oftast fått dra orden ur henne. Allt utom en sak. Hon förklarade inte hur det kom sig att Magge Lundin fick en kula i foten. Hur mycket hon än frågade och tjatade så tittade Lisbeth Salander bara oblygt på henne och log sitt skeva leende.
Hon hade också berättat vad som hände i Gosseberga. Men hon hade inte sagt något om varför hon hade spårat sin far. Hade hon kommit dit för att mörda sin pappa – vilket åklagaren hävdade – eller för att tala honom till rätta? Juridiskt sett var skillnaden himmelsvid.
Då Annika tog upp hennes förre förvaltare advokat Nils Bjurman blev Lisbeth än mer fåordig. Hennes vanliga svar var att det inte var hon som sköt honom och att det heller inte ingick i åtalet mot henne.
Och när Annika kom in på själva grundbulten i hela händelseförloppet, doktor Peter Teleborians roll 1991, förvandlades Lisbeth till kompakt tystnad.
Det här håller inte, konstaterade Annika. Om inte Lisbeth har förtroende för mig så kommer vi att förlora rättegången. Jag måste prata med Mikael.
Lisbeth Salander satt på sängkanten och tittade ut genom fönstret. Hon kunde se fasaden på andra sidan parkeringen. Hon hade suttit ostörd och orörlig i över en timme sedan Annika Giannini rest sig och i vredesmod slängt igen dörren efter sig. Hon hade huvudvärk igen men den var mild och avlägsen. Däremot kände hon sig illa till mods.
Hon var irriterad på Annika Giannini. Ur en praktisk synvinkel kunde hon begripa varför hennes advokat ständigt tjatade om detaljer ur hennes förflutna. Rent rationellt förstod hon varför Annika måste ha alla fakta. Men hon hade inte minsta lust att prata om sina känslor eller sitt agerande. Hon ansåg att hennes liv var hennes privata ensak. Det var inte hennes fel att hennes far var en patologiskt sjuk sadist och mördare. Det var inte hennes fel att hennes bror var en massmördare. Och gudskelov var det ingen som visste att han var hennes bror, vilket annars med stor sannolikhet också skulle läggas henne till last i den psykiatriska utvärdering som förr eller senare skulle göras. Det var inte hon som hade mördat Dag Svensson och Mia Bergman. Det var inte hon som hade utsett en förvaltare som visade sig vara ett svin och en våldtäktsman.
Ändå var det hennes liv som skulle vändas ut och in och hon som skulle tvingas förklara sig och be om förlåtelse för att hon försvarat sig.
Hon ville vara i fred. Och när allt kom omkring så var det hon som måste leva med sig själv. Hon förväntade sig inte att någon skulle vara hennes vän. Annika Jävla Giannini stod troligen på hennes sida, men det var en professionell vänskap, eftersom hon var hennes advokat. Kalle Jävla Blomkvist fanns därute någonstans – Annika var fåordig om sin bror och Lisbeth frågade aldrig. Hon förväntade sig inte att han skulle göra alltför många knop då mordet på Dag Svensson var löst och han hade fått sin story.
Hon undrade vad Dragan Armanskij ansåg om henne efter allt som hade hänt.
Hon undrade hur Holger Palmgren uppfattade situationen.
Enligt Annika Giannini hade bägge placerat sig i hennes ringhörna, men det var bara ord. De kunde inte göra någonting för att lösa hennes privata problem.
Hon undrade vad Miriam Wu kände för henne.
Hon undrade vad hon kände för sig själv och kom till insikt om att hon mest kände likgiltighet inför hela sitt liv.
Hon stördes plötsligt av att Securitasvakten satte nyckeln i låset och släppte in doktor Anders Jonasson.
”God kväll, fröken Salander. Och hur mår du i dag då?”
”Okej”, svarade hon.
Han kontrollerade hennes journal och konstaterade att hon var feberfri. Hon hade vant sig vid hans besök som skedde ett par gånger i veckan. Av alla människor som hanterade henne och petade på henne var han den ende som hon kände ett mått av förtroende för. Inte vid något tillfälle hade hon upplevt att han sneglat konstigt på henne. Han besökte hennes rum, småpratade en stund och undersökte hur hennes kropp mådde. Han ställde inga frågor om Ronald Niedermann eller Alexander Zalachenko eller om hon var galen eller varför polisen höll henne inlåst. Han tycktes bara vara intresserad av hur hennes muskler fungerade, hur läkningen i hennes hjärna framskred och hur hon mådde i största allmänhet.