”Och du tror att Millennium kommer att publicera något anmärkningsvärt om Salander?”
”Jag tror inte. Jag vet. Millennium sitter på ett scoop som kommer att vända upp och ned på Salanderhistorien, och det driver mig till vansinne att jag inte kan gå ut med den storyn. Men det är helt enkelt omöjligt.”
”Men du påstår att du ratar min text därför att du vet att den inte stämmer … Det betyder att du redan nu sagt att det finns något i storyn som alla andra reportrar missat.”
”Exakt.”
”Förlåt, men det är svårt att tro att hela Mediesverige har gått på en sådan mina …”
”Lisbeth Salander har varit föremål för ett mediedrev. Där upphör normala regler att gälla och vilket nonsens som helst kan placera sig på ett löp.”
”Så du säger att Salander inte är vad hon tycks vara.”
”Försök med tanken att hon är oskyldig till det hon anklagats för, att den bild av henne som målats upp på löpen är trams och att det finns helt andra krafter i rörelse än som hittills framkommit.”
”Du påstår att det är så?”
Erika Berger nickade.
”Och det betyder att det jag just försökte få publicerat är en del av en fortsatt kampanj mot henne.”
”Exakt.”
”Men du kan inte tala om vad storyn går ut på?”
”Nej.”
Johannes Frisk kliade sig i huvudet en stund. Erika Berger väntade till dess att han hade tänkt färdigt.
”Okej … vad vill du att jag ska göra?”
”Gå tillbaka till ditt skrivbord och börja fundera på en annan story. Du behöver inte stressa, men strax innan rättegången börjar vill jag kunna gå ut med en lång text, kanske ett helt uppslag som granskar sanningshalten i alla påståenden som gjorts om Lisbeth Salander. Börja med att läsa igenom alla pressklipp och sätt upp en lista på vad som sagts om henne och beta av påståendena ett efter ett.”
”Jaha …”
”Tänk som en reporter. Undersök vem som sprider storyn, varför den sprids och vems intresse det gagnar.”
”Men jag är nog inte kvar på SMP då rättegången startar. Det här är som sagt sista veckan på mitt vikariat.”
Erika öppnade en plastficka från en skrivbordslåda och lade ett papper framför Johannes Frisk.
”Jag har redan förlängt vikariatet med tre månader. Du jobbar veckan ut på ordinarie tjänst och inställer dig här på måndag.”
”Jaha …”
”Om du vill ha ett fortsatt vik på SMP vill säga?”
”Naturligtvis.”
”Du är kontrakterad att göra grävjobb utanför det ordinarie redaktionella arbetet. Du jobbar direkt under mig. Du ska specialbevaka Salanderrättegången för SMP:s räkning.”
”Nyhetschefen kommer att ha synpunkter …”
”Oroa dig inte för Holm. Jag har pratat med chefen för rättsredaktionen och gjort upp så att det inte uppstår någon krock där. Men du kommer att gräva i bakgrunden, inte i nyhetsrapporteringen. Låter det bra?”
”Kanon.”
”Då så … då var vi klara. Vi syns på måndag.”
Hon viftade ut honom ur glasburen. Då hon tittade upp såg hon Anders Holm betrakta henne från andra sidan av centraldesken. Han slog ned blicken och låtsades att han inte såg henne.
KAPITEL 11: FREDAG 13 MAJ – LÖRDAG 14 MAJ
Mikael Blomkvist såg noga till att han inte var övervakad då han tidigt på fredagsmorgonen promenerade från Millenniums redaktion till Lisbeth Salanders gamla bostad på Lundagatan. Han måste åka till Göteborg och träffa Idris Ghidi. Problemet var att arrangera en transport som var säker och där han inte skulle kunna observeras eller lämna några spår. Han hade efter moget övervägande beslutat att rata tåget eftersom han inte ville använda kreditkort. Vanligen brukade han låna Erika Bergers bil, vilket dock inte längre var möjligt. Han hade funderat på att be Henry Cortez eller någon annan hyra en bil, men hamnade hela tiden i att ett pappersspår skulle uppstå.
Slutligen kom han på den uppenbara lösningen. Han gjorde ett större kontantuttag från en bankomat på Götgatan. Han använde Lisbeth Salanders nycklar för att öppna dörren till hennes vinröda Honda som stått övergiven utanför hennes bostad sedan i mars. Han justerade sätet och konstaterade att bensintanken var halvfull. Slutligen backade han ut och styrde mot E4:an via Liljeholmsbron.
Han parkerade på en sidogata till Avenyn i Göteborg klockan 14.50. Han åt en sen lunch på det första café han passerade. Klockan 16.10 tog han spårvagnen till Angered och klev av i centrum. Det tog tjugo minuter att leta rätt på den adress där Idris Ghidi var bosatt. Han var drygt tio minuter sen till det avtalade mötet.
Idris Ghidi haltade. Han öppnade dörren, skakade hand med Mikael Blomkvist och bjöd in honom i ett spartanskt möblerat vardagsrum. På en byrå intill det bord där han bjöd Mikael att sitta ned fanns ett dussin inramade fotografier som Mikael studerade.
”Min familj”, sa Idris Ghidi.
Idris Ghidi talade med en kraftig brytning. Mikael misstänkte att han inte skulle överleva ett folkpartistiskt språktest.
”Är det dina bröder?”
”Mina två bröder längst till vänster mördades av Saddam på 1980-talet liksom min far i mitten. Mina två farbröder mördades av Saddam på 1990-talet. Min mor dog 2000. Mina tre systrar lever. De är bosatta utomlands. Två i Syrien och min lillasyster i Madrid.”
Mikael nickade. Idris Ghidi hällde upp turkiskt kaffe.
”Kurdo Baksi hälsar.”
Idris Ghidi nickade.
”Förklarade han vad jag ville dig?”
”Kurdo sa att du ville anlita mig för ett jobb, men inte vad det handlade om. Låt mig från början säga att jag inte tar jobbet om det är något olagligt. Jag har inte råd att bli inblandad i något sådant.”
Mikael nickade.
”Det finns inget olagligt i det jag kommer att be dig göra, men det är ovanligt. Själva arbetet kommer att pågå i ett par veckor framöver och arbetsuppgiften måste skötas varje dag. Å andra sidan tar det bara drygt en minut per dag att utföra sysslan. För detta är jag villig att betala dig tusen kronor i veckan. Pengarna får du i handen ur min ficka och jag kommer inte att anmäla det till skattemyndigheterna.”
”Jag förstår. Vad är det jag ska göra?”
”Du arbetar som städare på Sahlgrenska sjukhuset.”
Idris Ghidi nickade.
”En av dina arbetsuppgifter består i att varje dag – eller sex dagar i veckan om jag förstått saken rätt – städa i korridor 11C, vilket är intensivvårdsavdelningen.”
Idris Ghidi nickade.
”Det här är vad jag vill att du ska göra.”
Mikael Blomkvist lutade sig fram och förklarade sitt ärende.
Åklagare Richard Ekström betraktade sin gäst tankfullt. Det var tredje gången han träffade kommissarie Georg Nyström. Han såg ett fårat ansikte som inramades av kort grått hår. Georg Nyström hade först besökt honom dagarna efter mordet på Zalachenko. Han hade visat en legitimation som vidimerade att han arbetade för RPS/Säk. De hade fört ett långt och lågmält samtal.
”Det är viktigt att du förstår att jag på inget sätt försöker påverka hur du beslutar att agera eller hur du sköter ditt arbete”, sa Nyström.
Ekström nickade.
”Jag understryker också att du under inga omständigheter får ge offentlighet åt den information jag ger dig.”
”Jag förstår”, sa Ekström.
Om sanningen skulle fram så måste Ekström erkänna att han inte riktigt förstod, men han ville inte framstå som en idiot genom att ställa alltför många frågor. Han hade förstått att Zalachenko var ett ärende som måste behandlas med största möjliga försiktighet. Han hade också förstått att Nyströms besök var helt informella, om än förankrade hos höga vederbörande inom Säkerhetspolisen.
”Det handlar om människors liv”, hade Nyström förklarat redan vid det första mötet. ”Från Säkerhetspolisens sida är allt som rör sanningen om Zalachenkoärendet hemligstämplat. Jag kan bekräfta att han är en avhoppad före detta agent för det sovjetiska militära spionaget och en av nyckelpersonerna i ryssarnas offensiv mot Västeuropa på 1970-talet.”