Hon slog på den och sökte kontakt med nätet.
Det var en nästan chockartad känsla då handdatorn plötsligt markerade att den hade hittat en koppling och låst den. Kontakt med nätet. Omöjligt.
Hon hoppade upp ur sängen så snabbt att hon kände smärta i den skadade höften. Hon såg sig häpet omkring i rummet. Hur? Hon gick en långsam runda och granskade varje vinkel och vrå … Nej, det finns ingen mobil i rummet. Ändå hade hon kontakt med nätet. Sedan spred sig ett skevt leende över hennes ansikte. Kopplingen var radiostyrd och låst till en mobil genom Bluetooth som hade en räckvidd på tio till tolv meter. Hennes blick sökte sig till en ventil strax under taket.
Kalle Jävla Blomkvist hade planterat en telefon omedelbart utanför hennes rum. Det var den enda förklaringen.
Men varför inte smuggla in telefonen också … Naturligtvis. Batterierna.
Hennes Palm behövde bara laddas var tredje dag eller så. En mobil som var påkopplad och som hon surfade hårt på skulle bränna ut batterierna snabbt. Blomkvist eller snarare någon som han hade anlitat och som fanns därute måste byta batterier med jämna mellanrum.
Däremot hade han naturligtvis skickat in batteriladdaren till hennes Palm. Den måste hon ha tillgänglig. Men det var enklare att gömma och hantera ett föremål än två. Han är inte så korkad i alla fall.
Lisbeth började med att bestämma hur hon skulle förvara handdatorn. Hon måste hitta ett gömställe. Det fanns eluttag vid dörren och i panelen på väggen bakom sängen. Det var den panelen som försörjde hennes sänglampa och digitalklocka med ström. Där fanns ett hålrum efter den radio som hade plockats bort. Hon log. Både batteriladdaren och handdatorn fick plats. Hon kunde använda strömkällan inne i sängbordet för att låta handdatorn stå på laddning under dagtid.
Lisbeth Salander var lycklig. Hennes hjärta bultade kraftigt då hon för första gången på två månader startade handdatorn och gick ut på internet.
Att surfa på en Palm handdator med en pytteliten skärm och digitalpenna var inte samma sak som att surfa på en PowerBook med en 17-tumsskärm. Men hon var uppkopplad. Från sin säng på Sahlgrenska kunde hon nå precis hela världen.
Hon började med att gå in på en privat hemsida som gjorde reklam för tämligen ointressanta bilder av en okänd och inte särskilt kompetent amatörfotograf vid namn Gill Bates i Jobsville, Pennsylvania. Lisbeth hade vid ett tillfälle kontrollerat saken och konstaterat att orten Jobsville inte existerade. Trots detta hade Bates tagit över 200 bilder av samhället och lagt ut i ett galleri med små tumnaglar. Hon scrollade ned till bild 167 och klickade upp förstoringen. Bilden föreställde kyrkan i Jobsville. Hon satte pekaren på spetsen av spiran i kyrktornet och klickade. Hon fick omedelbart upp ett pop up-fönster som efterlyste ID och lösen. Hon plockade fram den digitala pennan och skrev ordet Remarkable i rutan för ID och A(89)Cx#magnolia som lösenord.
Hon fick upp en ruta med texten [ERROR – You have the wrong password] och en knapp med [OK – Try again]. Lisbeth visste att om hon klickade på [OK – Try again] och försökte med ett nytt lösenord så skulle hon bara få upp samma ruta igen – år efter år, oavsett hur länge hon höll på. Istället klickade hon på bokstaven [O] i ordet [ERROR].
Skärmen blev svart. Därefter öppnades en animerad dörr och någonting som såg ut som Lara Croft klev fram. En pratbubbla materialiserades med texten [WHO GOES THERE?].
Hon klickade på pratbubblan och skrev ordet Wasp. Hon fick omedelbart svaret [Prove it – or else …] medan den animerade Lara Croft osäkrade en pistol. Lisbeth visste att det inte var ett helt fiktivt hot. Om hon skrev fel lösenord tre gånger i rad skulle sidan släckas ned och namnet Wasp strykas från medlemslistan. Hon textade prydligt lösenordet MonkeyBusiness.
Skärmen ändrade form igen och fick en blå bakgrund med texten:
[Welcome to Hacker Republic, citizen Wasp. It is 56 days since your last visit. There are 11 citizens online. Do you want to (a) Browse the Forum (b) Send a Message (c) Search the Archive (d) Talk (e) Get laid?]
Hon klickade på ruta [(d) Talk] och gick därefter till menyraden [Who’s online?] och fick upp en förteckning med namnen Andy, Bambi, Dakota, Jabba, BuckRogers, Mandrake, Pred, Slip, SisterJen, SixOfOne och Trinity.
<Hi gang>, skrev Wasp.
<Wasp. That really U?>, skrev SixOfOne omedelbart. <Look who’s home>
<Var har du hållit hus?> frågade Trinity.
<Plague sa att du har något strul>, skrev Dakota.
Lisbeth var inte säker, men hon misstänkte att Dakota var en kvinna. De övriga medborgarna online, inklusive den som kallade sig SisterJen, var grabbar. Hacker Republic hade sammanlagt (sist hon var uppkopplad) sextiotvå medborgare varav fyra var tjejer.
<Hej Trinity>, skrev Lisbeth. <Hej alla>
<Varför hälsar du på Trin? Är det nåt på G och är det något fel på oss andra?> skrev Dakota.
<Vi har dejtat>, skrev Trinity. <Wasp umgås bara med intelligenta människor>
Han fick genast abuse från fem håll.
Av de sextiotvå medborgarna hade Wasp träffat två personer ansikte mot ansikte. Plague, som för ovanlighetens skull inte var online, var den ena. Trinity var den andra. Han var engelsman och bosatt i London. Två år tidigare hade hon träffat honom i några timmar då han bistått henne och Mikael Blomkvist i jakten på Harriet Vanger genom att göra en olaga avlyssning av en hemtelefon i den prydliga förorten St. Albans. Lisbeth fumlade med den klumpiga digitalpennan och önskade att hon haft ett tangentbord.
<Är du kvar?> frågade Mandrake.
Hon bokstaverade.
<Sorry. Har bara en Palm. Det går långsamt>
<Vad har hänt med din dator?> undrade Pred.
<Min dator är okej. Det är jag som har problem>
<Berätta för storebror>, skrev Slip.
<Jag är fängslad av staten>
<Vad? Varför?> kom det genast från tre chattare.
Lisbeth summerade sin belägenhet på fem rader vilket togs emot med ett bekymrat mumlande.
<Hur mår du?> undrade Trinity.
<Jag har ett hål i skallen>
<Jag märker ingen skillnad>, konstaterade Bambi.
<Wasp har alltid haft luft i skallen>, sa SisterJen, vilket följdes av en serie nedsättande tillmälen om Wasps förståndsgåvor. Lisbeth log. Konversationen återupptogs med ett inlägg av Dakota.
<Vänta. Detta är en attack mot en medborgare i Hacker Republic. Hur ska vi svara?>
<Kärnvapenattack mot Stockholm?> föreslog SixOfOne.
<Nej, det vore att gå till överdrift>, sa Wasp.
<En pytteliten bomb?>
<Släng dig i väggen, SixOO>
<Vi kan släcka Stockholm>, föreslog Mandrake.
<Virus som släcker regeringen?>
Medborgarna i Hacker Republic var inte spridare av datavirus i allmänhet. Tvärtom – de var hackers och följaktligen oförsonliga motståndare till idioter som skickade datavirus som bara hade till syfte att sabotera nätet och haverera datorer. De var informationsnarkomaner och ville ha ett fungerande nät som de kunde hacka.
Däremot var förslaget att släcka den svenska regeringen inget tomt hot. Hacker Republic utgjorde en mycket exklusiv klubb med de bästa av de bästa, en elitstyrka som vilken försvarsmakt som helst skulle ha betalat enorma summor för att kunna använda i cybermilitära syften, om nu the citizens skulle kunna förmås känna den sortens lojalitet mot någon stat. Vilket inte var alltför sannolikt.