När han fick röntgenplåtarna studerade han dem ingående. Han kunde inte observera något uppseendeväckande men konstaterade att det fanns ett knappt skönjbart mörkare parti i omedelbar anslutning till kulhålet. Han gjorde en noga genomtänkt och till intet förpliktigande formulering i hennes journaclass="underline"
”Röntgenundersökningen ger ej underlag för definitiva slutsatser men tillståndet för patienten har uppenbarligen hastigt försämrats under dagen. Det kan ej uteslutas att det föreligger en mindre blödning som ej syns på röntgenbilderna. Patienten ska hållas i vila och under strikt observation den närmaste tiden.”
Erika Berger hade fått tjugotre mail då hon anlände till SMP klockan halv sju på onsdagsmorgonen.
Ett av dessa mail hade avsändaren <redaktion-sr@sverigesradio.com>. Texten var kort. Den innehöll ett enda ord.
[HORA]
Hon suckade och höjde pekfingret för att radera mailet. I sista stund ändrade hon sig. Hon bläddrade tillbaka i kön för inkomna mail och öppnade mailet som hade kommit två dagar tidigare. Avsändaren hade varit <centralred@smpost.se>. Hmm. Två mail med ordet hora och fejkade avsändare från massmedievärlden. Hon skapade en ny folder som hon döpte till [MediaDåre] och sparade bägge mailen. Därefter tog hon itu med morgonens nyhets-PM.
Göran Mårtensson lämnade bostaden klockan 07.40 på morgonen. Han satte sig i sin Volvo och körde in mot city men svängde över Stora Essingen och Gröndal in på Södermalm. Han körde Hornsgatan och tog sig till Bellmansgatan via Brännkyrkagatan. Han svängde vänster in på Tavastgatan vid puben Bishop’s Arms och parkerade precis på hörnet.
Monica Figuerola hade tur som en tokig. Just då hon kom fram till Bishop’s Arms svängde en skåpbil ut och lämnade parkeringsplats vid trottoarkanten på Bellmansgatan. Hon stod med nosen precis vid korsningen av Bellmansgatan och Tavastgatan. Från sin plats på krönet framför Bishop’s Arms hade hon en makalös utsikt över scenen. Hon såg en liten skymt av bakrutan på Mårtenssons Volvo på Tavastgatan. Rakt framför henne, i den extremt branta backen ned mot Pryssgränd, låg Bellmansgatan 1. Hon såg fasaden från sidan och kunde därmed inte se själva porten, men så fort någon klev ut på gatan kunde hon observera detta. Hon tvivlade inte på att det var denna adress som var orsaken till Mårtenssons besök i området. Det var Mikael Blomkvists port.
Monica Figuerola konstaterade att området runt Bellmansgatan 1 var en mardröm att bevaka. Den enda plats där porten i grytan nere på Bellmansgatan kunde observeras direkt var från promenaden och gångbron uppe på övre Bellmansgatan vid Mariahissen och Laurinska huset. Där fanns ingen plats för bilparkering och observatören stod naken på gångbron som en svala på en gammal telefonledning. Den plats vid korsningen av Bellmansgatan och Tavastgatan där Monica Figuerola parkerat var i princip den enda plats där hon kunde sitta i bilen och ha utsikt över hela området. Det var också en dålig plats eftersom en uppmärksam person lätt kunde se henne i bilen.
Hon vred huvudet. Hon ville inte lämna bilen och börja strosa omkring i området; hon var medveten om att hon var lätt att lägga märke till. I sin polisiära funktion hade hon utseendet mot sig.
Mikael Blomkvist kom ut genom porten klockan 09.10. Monica Figuerola antecknade tiden. Hon såg att hans blick svepte över gångbron på övre Bellmansgatan. Han började promenera uppför backen rakt mot henne.
Monica Figuerola öppnade handskfacket och vek upp en Stockholmskarta som hon placerade på passagerarsätet. Därefter öppnade hon ett anteckningsblock och plockade upp en penna ur kavajfickan, och tog upp sin mobiltelefon och låtsades prata. Hon höll huvudet nedböjt så att handen med telefonen dolde en del av hennes ansikte.
Hon såg att Mikael Blomkvist kastade en kort blick in på Tavastgatan. Han visste att han var övervakad och måste ha sett Mårtenssons bil, men han promenerade vidare utan att visa intresse för bilen. Agerar lugnt och kallt. Somliga skulle ha ryckt upp bildörren och spöat skiten ur honom.
I nästa ögonblick passerade han hennes bil. Monica Figuerola var fullt upptagen med att spåra någon adress på Stockholmskartan samtidigt som hon talade i mobilen, men hon kände att Mikael Blomkvist tittade på henne då han passerade. Misstänksam mot allt i omgivningen. Hon såg hans ryggtavla i backspegeln på passagerarsidan då han fortsatte ned mot Hornsgatan. Hon hade sett honom på TV ett par gånger men det var första gången hon såg honom i verkligheten. Han var klädd i blåjeans, t-tröja och en grå kavaj. Han hade en axelremsväska och gick med långa slängiga steg. En rätt vacker karl.
Göran Mårtensson dök upp vid hörnet av Bishop’s Arms och följde Mikael Blomkvist med blicken. Han hade en ganska stor sportbag över axeln och avslutade just ett samtal på sin mobiltelefon. Monica Figuerola förväntade sig att han skulle följa efter Mikael Blomkvist, men till hennes förvåning korsade han gatan rakt framför hennes bil och svängde vänster nedför backen mot Mikael Blomkvists port. I nästa sekund passerade en man i blåställ Monica Figuerolas bil och slog följe med Mårtensson. Hallå, var kom du ifrån?
De stannade framför Mikael Blomkvists port. Mårtensson slog koden och de försvann in i trapphuset. De tänker kontrollera lägenheten. Amatörernas afton. Vad tusan tror han att han sysslar med?
Därefter lyfte Monica Figuerola blicken till backspegeln och hajade till när hon plötsligt såg Mikael Blomkvist igen. Han hade kommit tillbaka och stod ungefär tio meter bakom henne, precis så nära att han kunde följa Mårtensson och hans kumpan med ögonen över krönet i den branta backen ned mot Bellmansgatan 1. Hon betraktade hans ansikte. Han tittade inte på henne. Däremot hade han sett Göran Mårtensson försvinna in i porten. Efter en kort stund vände Blomkvist på klacken och fortsatte promenaden mot Hornsgatan.
Monica Figuerola satt orörlig i trettio sekunder. Han vet att han är övervakad. Han håller koll på omgivningen. Men varför agerar han inte? Normala människor skulle röra upp himmel och jord … han planerar något.
Mikael Blomkvist lade på telefonen och betraktade eftertänksamt anteckningsblocket på skrivbordet. Bilregistret hade just upplyst honom om att den bil med en blond kvinna han observerat på krönet av Bellmansgatan ägdes av en Monica Figuerola, född 1969 och bosatt på Pontonjärgatan på Kungsholmen. Eftersom det var en kvinna som suttit i bilen så antog Mikael att det var Figuerola själv.
Hon hade talat i mobiltelefon och konsulterat en karta som låg uppslagen i passagerarsätet. Mikael hade ingen anledning att förmoda att hon hade något med Zalachenkoklubben att göra, men han registrerade varje avvikelse från det normala i sin omgivning och särskilt runt sin bostad.
Han höjde rösten och ropade in Lottie Karim.
”Vem är den här tjejen? Gräv fram passbild, var hon jobbar och allt du hittar om hennes bakgrund.”
”Okej”, sa Lottie Karim och gick tillbaka till sitt skrivbord.
smp:s ekonomichef christer Sellberg såg närmast förbluffad ut. Han sköt ifrån sig det A4-ark med nio korta punkter som Erika Berger hade lagt fram på budgetutskottets veckomöte. Budgetchefen Ulf Flodin såg bekymrad ut. Styrelseordföranden Borgsjö såg som alltid neutral ut.
”Det här är omöjligt”, konstaterade Sellberg med ett artigt leende.
”Varför det?” undrade Erika Berger.
”Styrelsen kommer aldrig att gå med på detta. Detta går ju emot all rim och reson.”
”Ska vi ta det från början”, föreslog Erika Berger. ”Jag är anställd för att göra SMP vinstdrivande igen. För att kunna göra det måste jag ha något att arbeta med. Eller hur?”