”Jo, men …”
”Jag kan inte trolla fram innehållet i en dagstidning genom att sitta i glasburen och önska mig saker och ting.”
”Du förstår inte de ekonomiska realiteterna.”
”Det är möjligt. Men jag förstår tidningsmakeriet. Och verkligheten är sådan att de senaste femton åren har SMP:s sammanlagda personalstyrka minskat med 118 personer. Låt gå för att hälften av dessa är grafiker som ersatts av ny teknik och så vidare, men antalet textproducerande reportrar har minskat med hela 48 personer under denna tid.”
”Det har varit nödvändiga nedskärningar. Om inte de ägt rum så hade tidningen varit nedlagd för länge sedan.”
”Låt oss avvakta med vad som är nödvändigt och inte nödvändigt. De senaste tre åren har arton reportertjänster försvunnit. Dessutom har vi nu situationen att hela nio tjänster på SMP är vakanta och i viss mån täckta av tillfälliga vikarier. Sportredaktionen är grovt underbemannad. Där ska finnas nio anställda och i mer än ett år har två tjänster varit obesatta.”
”Det handlar om att spara pengar. Så enkelt är det.”
”Kulturen har tre tjänster obesatta. Ekonomiredaktionen saknar en tjänst. Rättsredaktionen existerar i praktiken inte … där har vi en redaktionschef som plockar reportrar från allmänredaktionen för varje uppdrag. Och så vidare. SMP har inte haft en seriös bevakning av verk och myndigheter på åtminstone åtta år. Där är vi helt beroende av frilansare och det material som TT producerar … och som du vet lade TT ned sin verkredaktion för många år sedan. Det finns med andra ord inte en enda redaktion i Sverige som bevakar statliga verk och myndigheter.”
”Tidningsbranschen befinner sig i ett utsatt läge …”
”Verkligheten är den att antingen bör SMP läggas ned med omedelbar verkan eller så fattar styrelsen beslut att göra en offensiv satsning. Vi har i dag färre anställda som producerar mer text varje dag. Texterna blir usla, ytliga och saknar trovärdighet. Alltså slutar folk att läsa SMP.”
”Du förstår inte det här …”
”Jag är trött på att höra att jag inte förstår det här. Jag är ingen praoelev som är här för att bli underhållen.”
”Men ditt förslag är vansinnigt.”
”Varför det?”
”Du föreslår att tidningen inte ska vara vinstdrivande.”
”Hör du Sellberg, under det här året kommer du att dela ut en stor summa pengar som avkastning till tidningens tjugotre aktieägare. Till det kommer fullkomligt befängda bonusutdelningar, som kommer att kosta SMP närmare tio miljoner kronor, till nio personer som sitter i SMP:s styrelse. Du har gett dig själv en bonus på 400 000 kronor som belöning för att du administrerat nedskärningar på SMP. Det är för all del inte på långa vägar så stor bonus som diverse Skandiadirektörer roffat åt sig, men i mina ögon är du inte värd ett enda öre. Bonus ska utbetalas då du gjort något som stärkt SMP. I själva verket har dina nedskärningar försvagat SMP och fördjupat krisen.”
”Det där är mycket orättvist. Styrelsen har godkänt varenda åtgärd jag föreslagit.”
”Styrelsen har godkänt dina åtgärder därför att du garanterat en aktieutdelning varje år. Det är det som måste ta slut här och nu.”
”Du föreslår alltså på fullaste allvar att styrelsen ska fatta beslut om att slopa alla aktieutdelningar och all bonus. Hur tror du att aktieägarna ska kunna gå med på det?”
”Jag föreslår ett nollvinstsystem i år. Det skulle innebära en besparing på närmare 21 miljoner kronor och möjlighet att kraftigt förstärka SMP:s personal och ekonomi. Jag föreslår också lönesänkningar för chefer. Jag har fått en månadslön på 88 000 kronor, vilket är fullständigt vansinne för en tidning som inte ens kan tillsätta tjänster på sportredaktionen.”
”Du vill alltså sänka din egen lön? Är det någon sorts lönekommunism du förespråkar?”
”Snacka inte skit. Du har en lön på 112 000 kronor i månaden, om man räknar in din årsbonus. Det är sinnessjukt. Om tidningen var stabil och drog in en hiskelig profit så fick du gärna dela ut hur mycket du vill i bonus. Men det är inte läge för dig att höja din egen bonus i år. Jag föreslår en halvering rakt av av alla chefslöner.”
”Det du inte begriper är att våra aktieägare är aktieägare därför att de vill tjäna pengar. Det kallas kapitalism. Om du föreslår att de ska förlora pengar så kommer de inte att vilja vara aktieägare längre.”
”Jag föreslår inte att de ska förlora pengar, men det kan mycket väl komma till det läget också. Med ägarskap följer ansvar. Det är som du själv påpekar kapitalism som gäller här. SMP:s ägare vill göra en vinst. Men reglerna är sådana att marknaden avgör om det blir vinst eller förlust. Med ditt resonemang så vill du att reglerna för kapitalism ska gälla selektivt för anställda på SMP, men att aktieägarna och du själv ska undantas.”
Sellberg suckade och himlade med ögonen. Han sökte hjälplöst Borgsjö med blicken. Borgsjö studerade fundersamt Erika Bergers niopunktsprogram.
Monica Figuerola väntade i fyrtionio minuter innan Göran Mårtensson och den okände mannen kom ut ur porten på Bellmansgatan 1. När de började promenera mot henne uppför backen höjde hon sin Nikon med 300 millimeters teleobjektiv och tog två bilder. Hon placerade kameran i handskfacket och började just sysselsätta sig med sin karta igen då hon råkade kasta en blick mot Mariahissen. Hon spärrade upp ögonen. Vid kanten av övre Bellmansgatan, precis vid sidan av porten till Mariahissen, stod en mörkhårig kvinna med en digitalkamera och filmade Mårtensson och hans kumpan. Vad i helvete … är det någon allmän spionkongress på Bellmansgatan?
Mårtensson och den okände mannen skildes vid krönet utan att prata med varandra. Mårtensson gick till sin bil på Tavastgatan. Han startade motorn och svängde ut och försvann ur Monica Figuerolas synfält.
Hon flyttade blicken till backspegeln där hon såg ryggtavlan på mannen i blåställ. Hon höjde blicken och såg att kvinnan med kameran hade slutat filma och var på väg åt hennes håll framför Laurinska huset.
Krona eller klave? Hon visste redan vem Göran Mårtensson var och vad han sysslade med. Både mannen i blåställ och kvinnan med kameran var okända kort. Men om hon lämnade sin bil riskerade hon att bli observerad av kvinnan med kameran.
Hon satt stilla. I backspegeln såg hon mannen i blåstället svänga vänster in på Brännkyrkagatan. Hon avvaktade till dess att kvinnan med kameran kom fram till korsningen framför henne, men istället för att följa efter mannen i blåställ svängde hon 180 grader nedför branten mot Bellmansgatan 1. Monica Figuerola såg en kvinna i 35-årsåldern. Hon hade mörkt kortklippt hår och var klädd i mörka jeans och svart jacka. Så fort hon hunnit en bit nedför branten slet Monica Figuerola upp bildörren och sprang ned mot Brännkyrkagatan. Hon kunde inte se mannen i blåstället. I nästa sekund svängde en Toyota skåpbil ut från trottoarkanten. Monica Figuerola såg mannen i halvprofil och memorerade bilnumret. Och även om hon missade bilnumret så kunde hon i alla fall spåra honom. Bilens sidor gjorde reklam för Lars Faulsson Lås- och Nyckelservice samt ett telefonnummer.
Hon gjorde inget försök att springa tillbaka till sin bil för att följa efter Toyotan. Istället promenerade hon lugnt tillbaka. Hon kom upp till krönet precis i tid för att se kvinnan med kameran försvinna in i Mikael Blomkvists port.
Hon satte sig i sin bil och antecknade både bil- och telefonnummer för Lars Faulssons Lås och Nyckelservice. Därefter kliade hon sig i huvudet. Det var en fasligt mystisk trafik runt Mikael Blomkvists adress. Hon höjde blicken och såg taket på Bellmansgatan 1. Hon visste att Blomkvist hade en lägenhet i vindsvåningen, men på ritningarna från stadsbyggnadskontoret hade hon konstaterat att den låg på andra sidan av huset med gavelfönster mot Riddarfjärden och Gamla stan. En exklusiv adress i anrika kulturkvarter. Hon undrade om han var en skrytsam uppkomling.