Hon väntade i nio minuter innan kvinnan med kameran kom ut från porten. Istället för att återvända uppför branten till Tavastgatan fortsatte hon nedför backen och svängde höger runt hörnet på Pryssgränd. Hmm. Om hon hade en bil parkerad nere på Pryssgränd var Monica Figuerola hjälplöst förlorad. Men om hon rörde sig till fots hade hon bara en utgång från grytan – upp på Brännkyrkagatan vid Pustegränd närmare Slussen.
Monica Figuerola lämnade bilen och svängde vänster mot Slussen på Brännkyrkagatan. Hon var nästan framme vid Pustegränd då kvinnan med kameran svängde upp framför henne. Bingo. Hon följde henne förbi Hilton ut på Södermalmstorg framför Stadsmuseet vid Slussen. Kvinnan promenerade raskt och målmedvetet utan att se sig omkring. Monica Figuerola gav henne cirka trettio meter. Hon försvann in i entrén till tunnelbanan vid Slussen och Monica Figuerola ökade steglängden, men stannade då hon såg kvinnan gå till Pressbyråkiosken istället för att försvinna genom spärrarna.
Monica Figuerola betraktade kvinnan i kön till kiosken. Hon var drygt 170 centimeter lång och såg förhållandevis vältränad ut. Hon hade joggingskor. När hon stod med bägge fötterna stadigt planterade vid luckan till kiosken fick Monica Figuerola plötsligt en känsla av att det var en polis. Kvinnan köpte en dosa Catch Dry och återvände ut på Södermalmstorg och tog till höger över Katarinavägen.
Monica Figuerola följde efter. Hon var rätt säker på att kvinnan inte observerat henne. Kvinnan försvann runt hörnet ovanför McDonald’s och Monica Figuerola hastade efter på ungefär fyrtio meters avstånd.
När hon kom runt hörnet var kvinnan spårlöst försvunnen. Monica Figuerola stannade häpet. Jävlar. Hon promenerade långsamt förbi portarna. Sedan föll hennes blick på en skylt. Milton Security.
Monica Figuerola nickade för sig själv och promenerade tillbaka till Bellmansgatan.
Hon körde upp till Götgatan där Millenniums redaktion fanns belägen och ägnade den följande halvtimmen åt att kryssa runt på gatorna kring redaktionen. Hon såg inte Mårtenssons bil. Vid lunchtid återvände hon till polishuset på Kungsholmen och tillbringade den närmast följande timmen med att lyfta skrot i gymmet.
”Vi har ett problem”, sa Henry Cortez.
Malin Eriksson och Mikael Blomkvist tittade upp från manuskriptet till boken om fallet Zalachenko. Klockan var halv två på eftermiddagen.
”Sätt dig”, sa Malin.
”Det gäller Vitavara AB, alltså företaget som tillverkar dasstolar i Vietnam som de säljer för 1 700 spänn stycket.”
”Jaha. Vari består problemet?” undrade Mikael.
”Vitavara AB är ett helägt dotterföretag till SveaBygg AB.”
”Jaha. Det är ju ett rätt stort företag.”
”Jo. Styrelseordföranden heter Magnus Borgsjö och är styrelseproffs. Han sitter bland annat som styrelseordförande för Svenska Morgon-Posten och äger drygt tio procent av SMP.”
Mikael tittade skarpt på Henry Cortez.
”Är du säker?”
”Jo. Erika Bergers chef är en jävla skurk som utnyttjar barnarbetare i Vietnam.”
”Oops”, sa Malin Eriksson.
Redaktionssekreterare peter fredriksson såg ut att vara obehaglig till mods då han försiktigt knackade på dörren till Erika Bergers glasbur vid tvåtiden på eftermiddagen.
”Vad?”
”Äsch, det är lite pinsamt. Men en på redaktionen har fått mail från dig.”
”Från mig?”
”Ja. Suck.”
”Vad är det?”
Han gav henne några A4 med utskrivna mail som hade adresserats till Eva Carlsson, 26-årig vikarie på kultursidan. Avsändare var enligt brevhuvudet <erika.berger@smpost.se>.
[Älskade Eva. Jag vill smeka dig och kyssa dina bröst. Jag är varm av upphetsning och kan inte behärska mig. Jag ber dig att besvara mina känslor. Kan du träffa mig. Erika]
Eva Carlsson hade inte besvarat denna inledande propå, vilket resulterat i ytterligare två mail de närmast följande dagarna.
[Kära älskade Eva. Jag ber dig att inte stöta bort mig. Jag är galen av åtrå. Jag vill ha dig naken. Jag måste ha dig. Jag ska göra det skönt för dig. Du kommer aldrig att ångra dig. Jag kommer att kyssa varje centimeter av din nakna hud, dina vackra bröst och din ljuvliga grotta. /Erika]
[Eva. Varför svarar du inte? Var inte rädd för mig. Stöt inte bort mig. Du är ingen oskuld. Du vet vad det handlar om. Jag vill ha sex med dig och jag kommer att belöna dig rikligt. Om du är snäll mot mig så kommer jag att vara snäll mot dig. Du har frågat om förlängning av ditt vikariat. Det står i min makt att förlänga det och till och med omvandla det till en fast tjänst. Låt oss träffas i kväll klockan 21.00 vid min bil i parkeringsgaraget. Din Erika]
”Jaha”, sa Erika Berger. ”Och nu undrar hon om jag sitter här och skickar snuskiga förslag till henne.”
”Inte precis … jag menar … äsch.”
”Peter, tala ur skägget.”
”Hon trodde kanske lite halvt om halvt på det första mailet eller blev i alla fall rätt häpen över det. Men sedan insåg hon ju att det här är helt knäppt och inte precis din stil och så …”
”Så?”
”Tja, hon tycker att det är pinsamt och vet inte riktigt vad hon ska göra. Till saken hör väl att hon är rätt imponerad av dig och tycker bra om dig … som chef alltså. Så hon kom till mig och bad om råd.”
”Jag förstår. Och vad sa du till henne?”
”Jag sa att det här är någon som fejkat din adress och trakasserar henne. Eller möjligen er båda. Och så lovade jag att prata med dig om saken.”
”Tack. Kan du vara snäll och skicka in henne till mig om tio minuter.”
Erika använde tiden till att komponera ett alldeles eget mail.
[På förekommen anledning måste jag informera att en medarbetare på SMP har fått ett antal brev med e-post som tycks komma från mig. Breven innehåller sexuella anspelningar av grovt slag. Själv har jag fått mail med vulgärt innehåll från en avsändare som uppger sig vara ”centralred” på SMP. Någon sådan adress finns som bekant inte på SMP.
Jag har konsulterat teknikchefen som uppger att det är mycket lätt att fejka en avsändaradress. Jag vet inte riktigt hur det går till, men det finns uppenbarligen sajter på internet där sådant kan åstadkommas. Jag måste dessvärre dra slutsatsen att någon sjuk människa ägnar sig åt detta.
Jag vill veta om ytterligare medarbetare har fått konstig e-post. Jag vill att de i så fall omedelbart hör av sig till redaktionssekreterare Peter Fredriksson. Om detta otyg fortsätter måste vi överväga en polisanmälan.
Erika Berger, chefredaktör]
Hon printade ut en kopia av mailet och tryckte därefter på sändknappen så att meddelandet gick ut till samtliga anställda inom SMP-koncernen. I samma ögonblick knackade Eva Carlsson på dörren.
”Hej, sitt ned”, sa Erika. ”Jag hör att du fått e-post från mig.”
”Äsch, jag tror inte att det kommer från dig.”
”För trettio sekunder sedan fick du i alla fall e-post från mig. Det här mailet har jag skrivit alldeles själv och skickat till samtliga medarbetare.”
Hon gav Eva Carlsson den utprintade kopian.
”Okej. Jag förstår”, sa Eva Carlsson.
”Jag beklagar att någon har utsett dig till måltavla för den här obehagliga kampanjen.”
”Du behöver inte be om ursäkt för vad någon dårfink hittar på.”
”Jag vill bara förvissa mig om att du inte har någon kvardröjande misstanke om att jag har något med dessa brev att göra.”