Hon stod länge och andades den svala majluften. Plötsligt insåg hon att hon hade arbetat i genomsnitt femton timmar om dagen sedan den första maj. Det var snart tre veckor. Hur skulle hon känna sig efter tre år? Hur hade Morander känt sig då han föll död ned mitt inne på redaktionen.
Efter tio minuter gick hon tillbaka till Samirs gryta och mötte Mikael precis då han kom ut genom dörren. Han stannade häpet.
”Erika …”
”Säg inget, Mikael. Vi har varit vänner så länge att inget kan förstöra det. Du är min bästa vän och det här är precis som då du försvann till Hedestad för två år sedan, fast tvärtom. Jag känner mig pressad och olycklig.”
Han nickade och slog armarna runt henne. Hon kände plötsligt tårar i ögonen.
”Tre veckor på SMP har redan knäckt mig”, sa hon och skrattade.
”Såja. Det behövs nog lite mer för att knäcka Erika Berger.”
”Din lägenhet är skit. Jag är för trött för att åka ända hem till Saltsjöbaden. Jag kommer att somna vid ratten och köra ihjäl mig. Jag fattade just ett beslut. Jag tänker promenera ner till Scandic Crown och boka ett rum. Följ med.”
Han nickade.
”Det heter Hilton numera.”
”Skit samma.”
De promenerade den korta sträckan. Ingen av dem sa något. Mikael höll armen runt hennes axel. Erika sneglade på honom och insåg att han var precis lika trött som hon.
De gick direkt till receptionen, bokade ett dubbelrum och betalade med Erikas kreditkort. De gick upp till rummet, klädde av sig, duschade och kröp ned i sängen. Erika hade muskelvärk som om hon hade sprungit Stockholm maraton. De kramades en stund och slocknade som utblåsta ljus.
Ingen av dem upplevde att de var övervakade. De märkte aldrig mannen som betraktade dem i hotellets entré.
KAPITEL 15: TORSDAG 19 MAJ – SÖNDAG 22 MAJ
Lisbeth Salander ägnade större delen av natten till torsdagen åt att läsa Mikael Blomkvists artiklar och de kapitel av hans bok som var någorlunda färdiga. Eftersom åklagare Ekström satsade på rättegång i juli hade Mikael satt en deadline för tryck till den 20 juni. Det innebar att Kalle Jävla Blomkvist hade drygt en månad på sig att avsluta skrivandet och täppa till alla hål i texten.
Lisbeth begrep inte hur han skulle hinna, men det var hans problem och inte hennes. Hennes problem var att besluta hur hon skulle förhålla sig till de frågor som han hade ställt.
Hon lyfte sin Palm Tungsten T3 och loggade in på [Stolliga–Bordet] och kontrollerade om han hade skrivit något nytt det gångna dygnet. Hon konstaterade att så inte var fallet. Därefter slog hon upp det dokument som han hade gett rubriken [Centrala frågor]. Hon kunde redan texten utantill men läste i alla fall igenom den ytterligare en gång.
Han skisserade den strategi som Annika Giannini redan hade dragit för henne. När Annika hade pratat med henne hade hon lyssnat med förstrött men distanserat intresse, ungefär som om det inte angick henne. Men Mikael Blomkvist kände till hemligheter om henne som Annika Giannini saknade. Han kunde därför presentera strategin på ett tyngre sätt. Hon gick ned till fjärde stycket.
[Den enda person som kan avgöra hur din framtid ska se ut är du själv. Det spelar ingen roll hur mycket Annika sliter för dig eller hur jag och Armanskij och Palmgren och andra stöder dig. Jag tänker inte försöka övertala dig att göra någonting. Du måste själv besluta hur du ska göra. Antingen vänder du rättegången till din fördel eller så låter du dem döma dig. Men om du ska vinna så måste du slåss.]
Hon stängde av och tittade upp i taket. Mikael bad henne om tillstånd att få berätta sanningen i sin bok. Han ämnade mörka avsnittet om Bjurmans våldtäkt. Han hade redan skrivit avsnittet och målade över skarven genom att fastslå att Bjurman hade inlett ett samarbete med Zalachenko som hade skurit sig då han tappade koncepterna och Niedermann sett sig tvungen att döda honom. Han gick inte in på Bjurmans motivbild.
Kalle Jävla Blomkvist komplicerade tillvaron för henne.
Hon funderade en lång stund.
När klockan var två på morgonen lyfte hon sin Palm Tungsten T3 och öppnade ordbehandlingsprogrammet. Hon klickade upp ett nytt dokument, plockade fram den elektroniska pennan och började klicka fram bokstäver på det digitala tangentbordet.
[Mitt namn är Lisbeth Salander. Jag föddes den 30 april 1978. Min mamma var Agneta Sofia Salander. Hon var 17 år när jag föddes. Min pappa var en psykopat, mördare och kvinnomisshandlare vid namn Alexander Zalachenko. Han hade tidigare arbetat som illegal operatör i Västeuropa för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU.]
Skrivandet gick långsamt eftersom hon måste klicka fram bokstav för bokstav. Hon formulerade varje mening i huvudet innan hon skrev ned den. Hon gjorde inte en enda ändring i den text hon hade skrivit. Hon arbetade fram till klockan fyra på morgonen då hon stängde av sin handdator och placerade den på laddning i håligheten på baksidan av sitt sängbord. Då hade hon producerat motsvarande två A4 med enkelt radavstånd.
Erika Berger vaknade sju på morgonen. Hon kände sig långt ifrån utsövd, men hon hade sovit utan avbrott i åtta timmar. Hon kastade en blick på Mikael Blomkvist som fortfarande sov tungt.
Hon började med att sätta på mobilen och kontrollera om hon hade fått några meddelanden. Displayen visade att hennes man Greger Backman hade ringt henne elva gånger. Skit. Jag glömde ringa. Hon slog numret och förklarade var hon befann sig och varför hon inte hade kommit hem natten innan. Han var arg.
”Erika, gör aldrig om det där. Du vet att det inte har något med Mikael att göra, men jag har varit i upplösningstillstånd i natt. Jag var livrädd att något hade hänt. Du måste ringa och berätta om du inte kommer hem. Du får inte glömma en sådan sak.”
Greger Backman var helt införstådd med att Mikael Blomkvist var hans frus älskare. Deras affär skedde med hans medgivande och goda minne. Men varje gång hon tidigare hade beslutat sig för att sova hos Mikael hade hon alltid ringt sin man först och förklarat läget. Den här gången hade hon gått till Hilton utan en tanke på något annat än att få sova.
”Förlåt”, sa hon. ”Jag däckade helt enkelt i går.”
Han grymtade en stund.
”Var inte arg, Greger. Jag orkar inte med det just nu. Du kan få skälla på mig i kväll.”
Han grymtade lite mindre och lovade att skälla då han fick tag på henne.
”Okej. Hur är det med Blomkvist?”
”Han sover.” Hon skrattade plötsligt. ”Tro det eller ej, men vi somnade inom fem minuter efter att vi lagt oss. Det har aldrig tidigare hänt.”
”Erika, det där är allvarligt. Du borde kanske besöka en läkare.”
När hon avslutat samtalet med sin man ringde hon till växeln på SMP och lämnade ett meddelande till redaktionssekreterare Peter Fredriksson. Hon förklarade att hon hade fått förhinder och skulle komma in lite senare än vanligt. Hon bad honom avboka ett tidigare planerat möte med kultursidans medarbetare.
Därefter letade hon rätt på sin axelremsväska och grävde fram en tandborste och gick till badrummet. Sedan gick hon tillbaka till sängen och väckte Mikael.
”Hej”, mumlade han.
”Hej”, sa hon. ”Skynda dig till badrummet och vaska av dig och borsta tänderna.”
”Va… vad?”
Han satte sig upp och såg sig så förvirrat omkring att hon fick lov att påminna honom om att han befann sig på Hilton vid Slussen. Han nickade.
”Så. Gå till badrummet.”
”Varför?”
”Därför att så fort du kommer tillbaka vill jag ha sex med dig.”
Hon tittade på sitt armbandsur.
”Och skynda dig. Jag har ett möte klockan elva och det tar åtminstone en halvtimme för mig att få på mig ansiktet. Och så måste jag hinna köpa ett rent linne på vägen till jobbet. Det ger oss bara drygt två timmar att ta igen en massa förlorad tid.”