Mikael gick till badrummet.
Jerker Holmberg parkerade sin pappas Ford på gårdsplanen hos förre statsministern Thorbjörn Fälldin i Ås strax utanför Ramvik i Härnösands kommun. Han klev ur bilen och såg sig omkring. Det var torsdag förmiddag. Det duggregnade och fälten var ordentligt gröna. Vid 79 års ålder var Fälldin inte längre en aktiv jordbrukare och Holmberg undrade vem som sådde och skördade. Han visste att han var iakttagen från köksfönstret. Det tillhörde regelverket på landsbygden. Han var själv uppvuxen i Hälledal utanför Ramvik, några stenkast från Sandöbron, en av världens vackraste platser. Ansåg Jerker Holmberg.
Han promenerade upp till farstutrappan och knackade på.
Den förre centerledaren såg gammal ut, men han tycktes fortfarande vital och kraftfull.
”Hej Thorbjörn. Jag heter Jerker Holmberg. Vi har träffats förr, men det är några år sedan sist. Min pappa är Gustav Holmberg som satt i fullmäktige för centern på 1970- och 1980-talet.”
”Hej. Jo, jag känner igen dig, Jerker. Du är väl polis nere i Stockholm, om jag inte misstar mig. Det måste vara en tio femton år sedan sist.”
”Jag tror att det till och med är längre än så. Får jag komma in?”
Han slog sig ned vid köksbordet medan Thorbjörn Fälldin hällde upp kaffe.
”Jag hoppas att allt är väl med din pappa. Det är inte därför du kommit?”
”Nej. Pappa mår bra. Han är ute och spikar tak i stugan.”
”Hur gammal är han nu?”
”Han fyllde 71 för två månader sedan.”
”Jaha”, sa Fälldin och satte sig. ”Så vad handlar det här besöket om då?”
Jerker Holmberg tittade ut genom köksfönstret och såg en skata slå sig ned intill hans bil och undersöka marken. Därefter vände han sig till Fälldin.
”Jag kommer objuden och med ett stort problem. Det är möjligt att när det här samtalet är över så kommer jag att få sparken från jobbet. Jag är alltså här å yrkets vägnar, men min chef, kriminalintendent Jan Bublanski på våldet i Stockholm, känner inte till det här besöket.”
”Det låter allvarligt.”
”Jag är alltså ute på mycket tunn is om mina överordnade skulle få reda på det här besöket.”
”Jag förstår.”
”Men jag är rädd för att om jag inte agerar så finns det risk för ett fruktansvärt rättsövergrepp, och det för andra gången i ordningen.”
”Det är nog bäst att du förklarar.”
”Det rör en man vid namn Alexander Zalachenko. Han var spion för ryska GRU och hoppade av till Sverige på valdagen 1976. Han fick asyl och började arbeta för Säpo. Jag har orsak att tro att du känner till den historien.”
Thorbjörn Fälldin betraktade uppmärksamt Jerker Holmberg.
”Det här är en lång historia”, sa Holmberg och började berätta om den förundersökning han varit inblandad i de senaste månaderna.
Erika Berger vältrade sig över på mage och vilade huvudet mot knogarna. Hon log plötsligt.
”Mikael, har du aldrig funderat över om inte vi två egentligen är spritt språngande?”
”Hur så?”
”Åtminstone är det så för mig. Jag får ett omättligt begär efter dig. Jag känner mig som en galen tonåring.”
”Jaha.”
”Och sedan vill jag åka hem och ligga med min man.”
Mikael skrattade.
”Jag känner en bra terapeut”, sa han.
Hon petade honom i midjan med ett finger.
”Mikael, det börjar kännas som om det här med SMP var ett enda jävla stort misstag.”
”Snack. Det är en jättechans för dig. Om någon kan blåsa liv i det kadavret så är det du.”
”Ja, kanske det. Men det är just det som är problemet. SMP känns som ett kadaver. Och sedan droppade du den där godbiten om Magnus Borgsjö i går kväll. Jag begriper inte vad jag har där att göra.”
”Låt saker och ting sätta sig.”
”Jo. Men det här med Borgsjö är inte kul. Jag har inte den blekaste om hur jag ska hantera det.”
”Jag vet inte heller. Men vi får fundera ut något.”
Hon låg tyst en stund.
”Jag saknar dig.”
Han nickade och tittade på henne.
”Jag saknar dig också”, sa han.
”Hur mycket skulle det krävas för att du skulle komma över till SMP och bli nyhetschef?”
”Aldrig i livet. Är inte vad han nu heter Holm nyhetschef?”
”Jo. Men han är en idiot.”
”Det har du rätt i.”
”Känner du honom?”
”Jo visst. Jag jobbade tre månader som vikarie under honom i mitten av 1980-talet. Han är en skitstövel som spelar ut folk mot varandra. Dessutom …”
”Dessutom vad då?”
”Äsch. Det var inget. Jag vill inte springa med skvaller.”
”Säg.”
”En tjej som hette Ulla-någonting som också var vikarie hävdade att han utsatte henne för sexuella trakasserier. Jag vet inte vad som var sant och falskt, men fackklubben gjorde inget och hon fick inte förlängt kontrakt som hade varit aktuellt.”
Erika Berger tittade på klockan och suckade, slängde benen över sängkanten och försvann in i duschen. Mikael hade inte rört sig då hon kom ut och torkade sig och drog på sig kläderna.
”Jag ligger kvar en stund”, sa han.
Hon pussade honom på kinden och vinkade och försvann.
Monica Figuerola parkerade tjugo meter från Göran Mårtenssons bil på Luntmakargatan, strax intill Olof Palmes gata. Hon såg Mårtensson promenera drygt sextio meter till automaten och betala parkeringsavgiften. Han gick till Sveavägen.
Monica Figuerola struntade i parkeringsavgiften. Hon skulle tappa bort honom om hon sprang och betalade. Hon följde efter Mårtensson upp till Kungsgatan där han vek av till vänster. Han försvann in på Kungstornet. Hon muttrade, men hade inget val och väntade tre minuter innan hon följde efter honom in på caféet. Han satt på bottenvåningen och samtalade med en man i 35-årsåldern. Han var blond och såg hyfsat vältränad ut. En snut, tänkte Monica Figuerola.
Hon identifierade honom som den man Christer Malm hade fotograferat utanför Copacabana på första maj.
Hon köpte en kaffe och satte sig i andra änden av fiket och slog upp Dagens Nyheter. Mårtensson och hans sällskap talade lågmält. Hon kunde inte höra ett ord av vad de sa. Hon tog upp sin mobiltelefon och låtsades ringa ett samtal – vilket var onödigt eftersom ingen av männen tittade på henne. Hon tog en bild med mobilen som hon visste skulle vara i 72 dpi och följaktligen av för låg kvalité för att vara publicerbar. Däremot kunde den användas som bevis för att mötet hade ägt rum.
Efter drygt femton minuter reste sig den blonde mannen och lämnade Kungstornet. Monica Figuerola svor invärtes. Varför hade hon inte stannat utanför. Hon skulle ha känt igen honom då han lämnade caféet. Hon ville resa sig och omedelbart ta upp jakten. Men Mårtensson satt lugnt kvar och avslutade sitt kaffe. Hon ville inte dra uppmärksamheten till sig genom att resa sig och följa efter hans oidentifierade sällskap.
Efter ungefär fyrtio sekunder reste sig Mårtensson och gick till toaletten. Så fort han stängt dörren kom Monica Figuerola på fötter och stegade ut på Kungsgatan. Hon spanade fram och tillbaka men den blonde mannen hade hunnit försvinna.
Hon gjorde en chansning och rusade upp till korsningen av Sveavägen. Hon kunde inte se honom någonstans och stressade ned i tunnelbanan. Det var hopplöst.
Hon gick tillbaka till Kungstornet. Mårtensson hade också försvunnit.
Erika Berger svor besinningslöst då hon återkom till den plats två kvarter från Samirs gryta där hon hade parkerat sin BMW kvällen innan.
Bilen stod kvar. Men under natten hade någon punkterat samtliga fyra bildäck. Jävla förbannade pissråttor, svor hon för sig själv medan hon kokade.
Det fanns inte så många alternativ. Hon ringde bärgning och förklarade sin belägenhet. Hon hade inte tid att stanna och vänta, utan placerade bilnyckeln i avgasröret så att bärgarna kunde ta sig in i bilen. Därefter gick hon ned till Mariatorget och flaggade en taxi.