Lisbeth Salander gick in på Hacker Republics nätsida och konstaterade att Plague var inloggad. Hon pingade på honom.
<Hej Wasp. Hur är Sahlgrenska?>
<Rogivande. Jag behöver din hjälp>
<Kors>
<Jag trodde aldrig att jag skulle fråga>
<Det måste vara allvarligt>
<Göran Mårtensson, bosatt i Vällingby. Jag behöver tillgång till hans dator>
<Okej>
<Allt material ska överföras till Mikael Blomkvist på Millennium>
<Okej. Jag fixar>
<Storebror har koll på Kalle Blomkvists telefon och förmodligen hans e-post. Du ska skicka allt material till en hotmailadress>
<Okej>
<Om jag inte finns tillgänglig kommer Blomkvist att behöva din hjälp. Han måste kunna kontakta dig>
<Hmm>
<Han är lite fyrkantig men du kan lita på honom>
<Hmm>
<Hur mycket vill du ha?>
Plague var tyst några sekunder.
<Har det här med din situation att göra?>
<Ja>
<Kan det hjälpa dig?>
<Ja>
<Då bjuder jag på det här>
<Tack. Men jag betalar alltid mina skulder. Jag kommer att behöva din hjälp fram till rättegången. Jag betalar 30 000>
<Har du råd?>
<Jag har råd>
<Okej>
<Jag tror att vi kommer att behöva Trinity. Tror du att du kan locka honom att komma till Sverige?>
<Och göra vad?>
<Det han är bäst på. Jag betalar honom standardarvode + omkostnader>
<Okej. Vem?>
Hon förklarade vad hon ville ha gjort.
Doktor Anders Jonasson såg bekymrad ut då han på fredagsmorgonen artigt betraktade en synnerligen irriterad kriminalinspektör Hans Faste på andra sidan skrivbordet.
”Jag beklagar”, sa Anders Jonasson.
”Jag begriper inte det här. Jag trodde att Salander var återställd. Jag har kommit ned till Göteborg dels för att kunna förhöra henne och dels för att förbereda så att vi ska kunna flytta henne till en cell i Stockholm, där hon hör hemma.”
”Jag beklagar”, sa Anders Jonasson på nytt. ”Jag vill väldigt gärna bli av med henne, för vi har sannerligen inget överflöd av vårdplatser. Men …”
”Det kan inte vara så att hon simulerar?”
Anders Jonasson skrattade.
”Det tror jag inte är sannolikt. Du måste förstå följande. Lisbeth Salander har blivit skjuten i huvudet. Jag opererade ut en kula ur hennes hjärna och i det läget var det närmast ett lotteri om hon skulle överleva eller inte. Hon överlevde och hennes prognos har varit utomordentligt tillfredsställande … så bra att jag och mina kollegor förberedde oss för att skriva ut henne. Sedan inträffade en tydlig försämring i går. Hon klagade över kraftig huvudvärk och har plötsligt utvecklat feber som pendlar fram och tillbaka. I går kväll hade hon 38 graders feber och kräkningar vid två tillfällen. Under natten gick febern ned och hon var nästan feberfri och jag trodde att det var något tillfälligt. Men då jag undersökte henne på morgonen hade hon gått upp till nästan 39 grader, vilket är allvarligt. Nu på dagen har febern åter minskat.”
”Så vad är det för fel?”
”Det vet jag inte, men att hennes temperatur pendlar antyder att det inte är influensa eller något liknande. Exakt vad det beror på kan jag dock inte svara på, men det kan vara så enkelt att hon är allergisk mot någon medicin eller mot något annat som hon kommit i kontakt med.”
Han plockade fram en bild i datorn och visade skärmen för Hans Faste.
”Jag har beordrat skallröntgen. Som du kan se finns ett mörkare parti här i omedelbar anslutning till hennes skottskada. Jag kan inte avgöra vad det är. Det kan vara ärrbildning i samband med läkningen, men det kan också vara en mindre blödning som har uppstått. Men till dess att vi har utrett vad det är för fel så kommer jag inte att släppa ut henne, hur angeläget det än är.”
Hans Faste nickade uppgivet. Han visste bättre än att argumentera med en läkare eftersom de hade makt över liv och död och var det närmaste Guds ställföreträdare som fanns på jorden. Poliser möjligen undantagna. I vilket fall hade han varken kompetens eller kunskap att avgöra hur illa däran Lisbeth Salander var.
”Och vad händer nu?”
”Jag har beordrat fullständig vila och att hennes terapi avbryts – hon behöver sjukgymnastik på grund av skottskadorna i skuldran och höften.”
”Okej … jag måste kontakta åklagare Ekström i Stockholm. Det här var lite av en överraskning. Vad kan jag säga till honom?”
”För två dagar sedan var jag beredd att godkänna en förflyttning kanske i slutet av denna vecka. Som läget är nu kommer det att dröja ytterligare en tid. Du får förbereda honom på att jag nog inte kommer att fatta något beslut inom den kommande veckan och att det kanske dröjer upp till två veckor innan ni får ta henne till häktet i Stockholm. Det beror alldeles på hur hon utvecklas.”
”Rättegångsdatum är satt till i juli …”
”Om inget oförutsett inträffar så bör hon vara på benen i god tid till dess.”
Kriminalinspektör Jan Bublanski betraktade misstänksamt den muskulösa kvinnan på andra sidan cafébordet. De satt på utomhusserveringen nere på Norr Mälarstrand och drack kaffe. Det var fredag den 20 maj och sommarvarmt i luften. Hon hade legitimerat sig som Monica Figuerola från RPS/Säk och fångat upp honom klockan fem, precis då han var på väg hem. Hon hade föreslagit ett enskilt samtal över en kopp kaffe.
Bublanski hade först varit motsträvig och butter. Efter en stund hade hon tittat honom i ögonen och sagt att hon inte hade något officiellt uppdrag att förhöra honom och att han naturligtvis inte behövde säga något till henne om han inte ville. Han hade frågat vad hon hade för ärende och hon hade öppenhjärtigt förklarat att hon hade fått i uppdrag av sin chef att inofficiellt skapa sig en bild av vad som var sant och falskt i den så kallade Zalachenkohistorien, som stundom omnämndes som Salanderhistorien. Hon förklarade också att det inte var helt säkert att hon ens hade rätt att ställa frågor till honom och att han fick avgöra hur han ville göra.
”Vad vill du veta?” frågade Bublanski slutligen.
”Berätta vad du vet om Lisbeth Salander, Mikael Blomkvist, Gunnar Björck och Alexander Zalachenko. Hur passar bitarna ihop?”
De pratade i mer än två timmar.
Torsten Edklinth funderade länge och väl på hur han skulle gå vidare. Efter fem dagars spaningar hade Monica Figuerola gett honom en rad tydliga indikationer på att något var kolossalt på tok inom RPS/Säk. Han insåg behovet av att agera varsamt innan han hade tillräckligt på fötterna. Som situationen nu var befann han sig själv i en viss konstitutionell nöd eftersom han inte hade befogenhet att bedriva operativa utredningar i hemlighet och särskilt inte gentemot sina egna medarbetare.
Följaktligen måste han finna en formel som gjorde hans åtgärder legitima. I ett krisläge kunde han alltid hänvisa till sin polislegitimation och att det alltid var polismannens plikt att utreda brott – men nu var brottet av så extremt känslig konstitutionell natur att han sannolikt skulle få sparken om han trampade fel. Han tillbringade fredagen med enskilt grubbel på sitt tjänsterum.
De slutsatser han dragit var att Dragan Armanskij hade rätt, hur osannolikt det än kunde låta. Det existerade en konspiration inom RPS/Säk där ett antal personer agerade utanför eller vid sidan om den ordinarie verksamheten. Eftersom denna verksamhet pågått i många år – åtminstone sedan 1976 då Zalachenko anlände till Sverige – så måste verksamheten vara organiserad och sanktionerad uppifrån. Hur högt upp konspirationen ledde hade han ingen aning om.