Han präntade tre namn på ett block på skrivbordet.
Göran Mårtensson, personskyddet. Kriminalinspektör
Gunnar Björck, bitr. chef på utlänningsroteln. Avliden. (Självmord?)
Albert Shenke, kanslichef, RPS/Säk
Monica Figuerola hade dragit slutsatsen att åtminstone kanslichefen måste ha hållit i trådarna då Mårtensson på personskyddet flyttades till kontraspionaget utan att egentligen göra det. Han ägnade sig ju åt att övervaka journalisten Mikael Blomkvist, vilket inte hade ett dyft med kontraspionagets verksamhet att göra.
Till förteckningen skulle även fogas ytterligare namn utanför RPS/Säk.
Peter Teleborian, psykiatriker
Lars Faulsson, låssmed
Teleborian hade anlitats av RPS/Säk som psykiatrisk konsult vid några enstaka tillfällen i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Det hade skett vid noga räknat tre tillfällen, och Edklinth hade granskat rapporterna från arkivet. Det första tillfället hade varit extraordinärt: kontraspionaget hade identifierat en rysk informatör inom svensk teleindustri, och spionens bakgrund ingav farhågor att han eventuellt skulle vara självmordsbenägen i händelse av avslöjande. Teleborian hade gjort en uppseendeväckande bra analys som innebar att informatören kunde vändas till att bli dubbelagent. De övriga två tillfällen som Teleborian anlitats hade handlat om betydligt mindre utvärderingar, dels av en anställd inom RPS/Säk som hade alkoholproblem, dels av ett märkligt sexuellt beteende hos en diplomat från ett afrikanskt land.
Men varken Teleborian eller Faulsson – i synnerhet inte Faulsson – hade någon tjänst inom RPS/Säk. Ändå var de genom sina uppdrag knutna till … till vad?
Konspirationen var intimt förbunden med framlidne Alexander Zalachenko, avhoppad rysk GRU-operatör som enligt uppgift hade anlänt till Sverige på valdagen 1976. Och som ingen hade hört talas om. Hur var det möjligt?
Edklinth försökte föreställa sig vad som rimligen kunde ha hänt om han själv hade suttit i chefsposition på RPS/Säk 1976 då Zalachenko hade hoppat av. Hur skulle han ha agerat? Absolut sekretess. Det hade varit nödvändigt. Avhoppet kunde bara vara känt av en liten exklusiv krets om inte informationen skulle riskera att läcka tillbaka till ryssarna och … Hur liten krets?
En operativ avdelning?
En okänd operativ avdelning?
Om allting hade varit koscher borde Zalachenko ha hamnat under kontraspionaget. Helst borde han ha hamnat under den militära underrättelsetjänsten, men de hade varken resurser eller kompetens att bedriva den sortens operativa verksamhet. Alltså Säk.
Men kontraspionaget hade aldrig haft honom. Björck var nyckeln; han hade uppenbarligen varit en av de personer som hanterat Zalachenko. Men Björck hade aldrig haft något med kontraspionaget att göra. Björck var ett mysterium. Formellt hade han haft en tjänst på utlänningsroteln sedan 1970-talet, men i verkligheten hade han knappt varit synlig på avdelningen förrän på 1990-talet då han plötsligt blev biträdande chef.
Ändå var Björck den huvudsakliga källan till Blomkvists information. Hur hade Blomkvist kunnat förmå Björck att avslöja sådan dynamit? För en journalist?
Hororna. Björck sprang hos tonåriga horor och Millennium tänkte avslöja honom. Blomkvist måste ha utpressat Björck.
Sedan kom Lisbeth Salander med i bilden.
Framlidne advokat Nils Bjurman hade arbetat på utlänningsroteln samtidigt som framlidne Björck. Det var de som tog hand om Zalachenko. Men vad gjorde de av honom?
Någon måste ha fattat besluten. Med en avhoppare av sådan dignitet måste ordern ha kommit från allra högsta ort.
Från regeringen. Det måste ha varit förankrat. Allt annat var otänkbart.
Eller hur?
Edklinth kände kalla kårar av obehag. Allt detta var formellt begripligt. En avhoppare av Zalachenkos dignitet måste behandlas med största möjliga sekretess. Det var vad han själv skulle ha beslutat. Det var vad regeringen Fälldin måste ha beslutat. Det var helt rimligt.
Men det som hände 1991 var orimligt. Björck hade anlitat Peter Teleborian för att spärra in Lisbeth Salander på ett mentalsjukhus för barn under förevändningen att hon var psykiskt sjuk. Det var ett brott. Det var ett så grovt brott att Edklinth fick nya kårar av obehag.
Någon måste ha fattat besluten. I det fallet kunde det helt enkelt inte vara regeringen … Ingvar Carlsson hade varit statsminister, följd av Carl Bildt. Men ingen politiker skulle ens våga gå i närheten av ett sådant beslut som gick tvärt emot all lag och rättvisa och som skulle resultera i en katastrofal skandal om det någonsin blev känt.
Om regeringen var inblandad var Sverige inte en millimeter bättre än vilken diktatur som helst i världen.
Det var inte möjligt.
Och därefter händelserna på Sahlgrenska den 12 april. Zalachenko lämpligt mördad av en psykiskt sjuk rättshaverist i samma stund som ett inbrott skedde hos Mikael Blomkvist och Annika Giannini överfölls. I båda fallen stals Gunnar Björcks märkliga rapport från 1991. Det var information som Dragan Armanskij hade bidragit med helt off the record. Det förelåg ingen polisanmälan.
Och samtidigt går Gunnar Björck och hänger sig. Den person som Edklinth mer än någon annan önskade att han kunde ha ett allvarligt samtal med.
Torsten Edklinth trodde inte på en slump i ett sådant megaformat. Kriminalinspektör Jan Bublanski trodde inte på en sådan slump. Mikael Blomkvist trodde inte på det. Edklinth fattade filtpennan ytterligare en gång.
Evert Gullberg, 78 år. Skattejurist. ???
Vem fan var Evert Gullberg?
Han övervägde att ringa till chefen för RPS/Säk, men avhöll sig från det av den enkla anledningen att han inte visste hur högt upp i organisationen konspirationen sträckte sig. Han visste kort sagt inte vem han kunde lita på.
Efter att ha avfärdat möjligheten att vända sig till någon inom RPS/Säk funderade han en stund på att vända sig till den öppna polisen. Jan Bublanski var spaningsledare för utredningen om Ronald Niedermann och borde självfallet vara intresserad av all kringinformation. Men rent politiskt var det en omöjlighet.
Han kände en stor tyngd på sina axlar.
Slutligen återstod bara ett alternativ som var konstitutionellt riktigt och som möjligen kunde innebära ett skydd om han hamnade i politisk onåd i framtiden. Han måste vända sig till chefen och skaffa politisk förankring för det han sysslade med.
Han tittade på klockan. Strax före fyra på fredagseftermiddagen. Han lyfte telefonen och ringde justitieministern som han kände sedan flera år och hade träffat vid åtskilliga föredragningar på departementet. Han fick honom faktiskt på tråden redan inom fem minuter.
”Hej Torsten”, hälsade justitieministern. ”Det var länge sedan sist. Vad gäller saken?”
”Ärligt talat, jag tror att jag ringer för att undersöka hur stor trovärdighet jag har hos dig.”
”Trovärdighet. Det var en lustig fråga. Vad mig anbelangar så har du stor trovärdighet. Vad föranleder en sådan fråga?”
”Den föranleds av en dramatisk och extraordinär begäran … Jag måste få ett möte med dig och statsministern och det brådskar.”
”Hoppsan.”
”Om du ursäktar skulle jag gärna vänta med att förklara något tills vi kan slå oss ned och prata mellan fyra ögon. Jag har ett ärende på mitt bord som är så anmärkningsvärt att jag anser att både du och statsministern måste informeras.”
”Det låter allvarligt.”
”Det är allvarligt.”
”Har det något med terrorister och hotbilder att göra …”
”Nej. Det är allvarligare än så. Jag sätter hela mitt anseende och min karriär på spel genom att ringa till dig med denna begäran. Jag skulle inte föra det här samtalet om jag inte ansåg att situationen var så allvarlig att det var nödvändigt.”