”Jag förstår. Därav din fråga om du är trovärdig eller inte … Hur snabbt måste du träffa statsministern?”
”Redan i kväll om det är möjligt.”
”Nu blir jag orolig.”
”Du har dessvärre anledning att vara det.”
”Hur lång tid kommer mötet att ta?”
Edklinth funderade.
”Det kommer nog att ta en timme att summera alla detaljer.”
”Låt mig ringa tillbaka om en stund.”
Justitieministern ringde tillbaka inom femton minuter och förklarade att statsministern hade möjlighet att ta emot Torsten Edklinth i sin bostad klockan 21.30 samma kväll. Edklinth hade handsvett då han lade på luren. Okej … i morgon bitti kan min karriär vara över.
Han lyfte luren igen och ringde till Monica Figuerola.
”Hej Monica. Klockan 21.00 i kväll ska du inställa dig för tjänstgöring. Du ska vara prydligt klädd.”
”Jag är alltid prydligt klädd”, sa Monica Figuerola.
Statsministern betraktade chefen för författningsskyddet med en blick som närmast kunde beskrivas som misstrogen. Edklinth fick en känsla av att kugghjul roterade med hög frekvens bakom statsministerns glasögon.
Statsministern flyttade blicken till Monica Figuerola som inte sagt något under den timslånga föredragningen. Han såg en ovanligt lång och muskulös kvinna som tittade tillbaka på honom med artigt förväntansfull blick. Därefter vände han sig till justitieministern som hade blivit aningen blek under tiden som föredragningen hade pågått.
Slutligen drog statsministern ett djupt andetag och tog av sig glasögonen och stirrade en lång stund i fjärran.
”Jag tror att vi behöver lite mer kaffe”, sa han till sist.
”Ja tack”, sa Monica Figuerola.
Edklinth nickade och justitieministern serverade från en bordstermos.
”Låt mig summera så att jag är absolut säker på att jag har förstått dig rätt”, sa statsministern. ”Du misstänker att det finns en konspiration inom Säkerhetspolisen som agerar utanför dess konstitutionella uppdrag och att denna konspiration under årens lopp har bedrivit något som kan betecknas som kriminell verksamhet.”
Edklinth nickade.
”Och du kommer till mig därför att du inte har förtroende för Säkerhetspolisens ledning?”
”Nja”, svarade Edklinth. ”Jag beslutade att vända mig direkt till dig därför att den här sortens verksamhet bryter mot författningen, men jag känner inte till konspirationens syfte eller om jag misstolkat något. Verksamheten kanske i själva verket är legitim och sanktionerad från regeringen. Då riskerar jag att agera på felaktig eller missförstådd information och därmed röja en pågående hemlig operation.”
Statsministern tittade på justitieministern. Bägge förstod att Edklinth garderade sig.
”Jag har aldrig hört talas om något liknande. Känner du till något om detta?”
”Absolut inte”, svarade justitieministern. ”Det finns ingenting i någon rapport från Säkerhetspolisen som jag har sett som skulle kunna ha någon bäring på detta.”
”Mikael Blomkvist tror att det är en intern fraktion inom Säpo. Han kallar det för Zalachenkoklubben.”
”Jag har aldrig ens hört talas om att Sverige skulle ha tagit emot och underhållit någon rysk avhoppare av denna dignitet … Han hoppade alltså av under Fälldinregeringen …”
”Jag har svårt att tro att Fälldin skulle ha mörkat en sådan här sak”, sa justitieministern. ”Ett sådant avhopp borde ha varit en extremt prioriterad uppgift att lämna över till nästkommande regering.”
Edklinth harklade sig.
”Den borgerliga regeringen lämnade över till Olof Palme. Det är ingen hemlighet att några av mina företrädare på RPS/Säk hade en besynnerlig uppfattning om Palme …”
”Du menar att någon glömde bort att informera den socialdemokratiska regeringen …”
Edklinth nickade.
”Jag vill påminna om att Fälldin satt två mandatperioder. Bägge gångerna sprack regeringen. Först lämnade han över till Ola Ullsten som hade en minoritetsregering 1979. Sedan sprack regeringen en gång till då moderaterna hoppade av och Fälldin regerade tillsammans med fp. Gissningsvis befann sig regeringskansliet i ett visst mått av kaos under överlämningarna. Det är till och med möjligt att en sådan sak som Zalachenko helt enkelt hölls inom en så snäv krets att statsminister Fälldin inte hade någon riktig insyn och att han därigenom aldrig hade något att överlämna till Palme.”
”Vem är i så fall ansvarig?” sa statsministern.
Alla utom Monica Figuerola skakade på huvudet.
”Jag antar att det här ofrånkomligen kommer att läcka till massmedia”, sa statsministern.
”Mikael Blomkvist och Millennium kommer att publicera. Vi befinner oss med andra ord i en tvångssituation.”
Edklinth var noga med att lägga in ordet vi. Statsministern nickade. Han insåg situationens allvar.
”Då får jag börja med att tacka dig för att du kom till mig med detta ärende så snabbt som du gjorde. Jag brukar inte ta emot den här sortens snabbpåkallade besök, men justitieministern sa att du var en förståndig människa och att något extraordinärt måste ha inträffat om du ville besöka mig utanför alla normala kanaler.”
Edklinth andades ut en aning. Vad som än hände skulle inte statsministerns vrede drabba honom.
”Nu måste vi bara besluta hur vi ska hantera detta. Har du några förslag?”
”Kanske”, svarade Edklinth tveksamt.
Han förblev tyst så länge att Monica Figuerola harklade sig.
”Kan jag få säga någonting?”
”Var så god”, sa statsministern.
”Om det är så att regeringen inte känner till denna operation så är den olaglig. Den som är ansvarig i sådana fall är brottslingen, det vill säga den eller de statstjänstemän som överträtt sina befogenheter. Om vi kan verifiera alla de påståenden som Mikael Blomkvist gör betyder det att en grupp anställda inom Säk har ägnat sig åt kriminell verksamhet. Detta problem faller därefter ut i två bitar.”
”Hur menar du?”
”För det första måste frågan besvaras om hur detta har varit möjligt. Vems är ansvaret? Hur har en sådan konspiration kunnat uppstå inom ramen för en etablerad polisorganisation? Jag vill påminna om att jag själv arbetar för RPS/Säk, och jag är stolt över att göra det. Hur har det kunnat pågå så länge? Hur har verksamheten kunnat döljas och finansieras?”
Statsministern nickade.
”Vad gäller den biten kommer det att skrivas böcker om det här”, fortsatte Monica Figuerola. ”Men en sak är klar – det måste finnas en finansiering och det måste handla om åtminstone flera miljoner kronor årligen. Jag har tittat på Säkerhetspolisens budget och hittar inget som skulle kunna rubriceras som Zalachenkoklubben. Men som du vet finns det ett antal dolda fonder som kanslichefen och budgetchefen har insyn i men som jag inte kommer åt.”
Statsministern nickade dystert. Varför skulle alltid Säpo vara en sådan mardröm att administrera?
”Den andra biten handlar om vilka som är inblandade. Eller mer exakt vilka personer som bör gripas.”
Statsministern trutade med läpparna.
”Från min synvinkel är alla dessa frågor avhängiga det beslut du personligen fattar de närmaste minuterna.”
Torsten Edklinth höll andan. Om han hade kunnat sparka Monica Figuerola på smalbenet skulle han ha gjort det. Hon hade plötsligt skurit genom all retorik och påstått att statsministern var personligen ansvarig. Han hade själv tänkt komma till samma slutsats, dock först efter en långvarig diplomatisk rundvandring.
”Vilket beslut tycker du att jag ska fatta?” undrade statsministern.
”Från vår sida har vi gemensamma intressen. Jag har arbetat på författningsskyddet i tre år och jag anser att det är en uppgift av central betydelse för svensk demokrati. Säkerhetspolisen har skött sig i konstitutionella sammanhang de senaste åren. Jag vill självfallet inte att skandalen ska drabba RPS/Säk. För oss är det viktigt att framhålla att detta handlar om en brottslig verksamhet som bedrivs av enskilda individer.”