”Verksamhet av det slaget är definitivt inte sanktionerad av regeringen”, sa justitieministern.
Monica Figuerola nickade och funderade några sekunder.
”Från er sida antar jag att det är angeläget att skandalen inte drabbar regeringen – vilket kommer att bli fallet om regeringen försöker mörka historien”, sa hon.
”Regeringen brukar inte mörka brottslig verksamhet”, sa justitieministern.
”Nej, men låt oss hypotetiskt anta att regeringen skulle vilja göra det. I så fall kommer det att bli en skandal av enorma mått.”
”Fortsätt”, sa statsministern.
”Situationen just nu kompliceras av att vi på författningsskyddet i praktiken är tvungna att bedriva en regelvidrig verksamhet för att alls kunna utreda den här historien. Vi vill alltså att det ska gå juridiskt och konstitutionellt rätt till.”
”Det vill vi alla”, sa statsministern.
”I så fall föreslår jag att du – i din egenskap av statsminister – beordrar författningsskyddet att snarast utreda denna härva. Ge oss en skriftlig order och ge oss de befogenheter som behövs.”
”Jag är inte säker på att det du föreslår är lagligt”, sa justitieministern.
”Jo. Det är lagligt. Regeringen har makt att vidta långtgående åtgärder i den händelse att konstitutionen hotas av ändring på ett illegitimt sätt. Om en grupp militärer eller poliser börjar bedriva en självständig utrikespolitik har de facto en statskupp ägt rum i landet.”
”Utrikespolitik?” frågade justitieministern.
Statsministern nickade plötsligt.
”Zalachenko var avhoppare från främmande makt”, sa Monica Figuerola. ”Den information han bidrog med lämnades enligt Mikael Blomkvist till utländska underrättelsetjänster. Om regeringen inte var informerad har en statskupp ägt rum.”
”Jag förstår din tankegång”, sa statsministern. ”Låt mig nu säga mitt.”
Statsministern reste sig och vandrade ett varv runt salongsbordet. Till sist stannade han framför Edklinth.
”Du har en begåvad medarbetare. Dessutom är hon rakt på sak.”
Edklinth svalde och nickade. Statsministern vände sig till sin justitieminister.
”Ring din statssekreterare och rättschefen. I morgon bitti vill jag ha ett dokument som ger författningsskyddet extraordinära maktbefogenheter att agera i den här affären. Uppdraget består i att kartlägga sanningshalten i de påståenden vi diskuterat, samla dokumentation om dess omfattning samt identifiera de personer som är ansvariga eller inblandade.”
Edklinth nickade.
”Dokumentet ska inte fastslå att du bedriver en förundersökning – jag kan ha fel men jag tror att det endast är Riksåklagaren som kan utse en förundersökningsledare i det här läget. Däremot kan jag ge dig i uppdrag att leda en enmansutredning för att utröna sanningen. Det du gör är alltså en SOU. Förstår du?”
”Ja. Men jag ber att få påpeka att jag faktiskt själv är gammal åklagare.”
”Hmm. Vi får be rättschefen titta på det där och bestämma exakt vad som är formellt riktigt. Du är i vilket fall ensam ansvarig för denna utredning. Du utser själv de medarbetare du behöver. Om du hittar belägg för brottslig verksamhet ska du överlämna denna information till Riksåklagaren som beslutar om åtal.”
”Jag måste slå upp exakt vad som gäller, men jag tror att du måste informera riksdagens talman och konstitutionsutskottet … det här kommer att läcka snabbt”, sa justitieministern.
”Med andra ord måste vi arbeta snabbt”, sa statsministern.
”Hmm”, sa Monica Figuerola.
”Vad?” undrade statsministern.
”Två problem återstår … För det första kan Millenniums publicering kollidera med vår utredning, och för det andra så börjar rättegången mot Lisbeth Salander om ett par veckor.”
”Kan vi ta reda på när Millennium kommer att publicera?”
”Vi kan möjligen fråga”, sa Edklinth. ”Det absolut sista vi vill göra är att lägga oss i medias verksamhet.”
”Vad gäller den här flickan Salander …”, började justitieministern. Han funderade en stund. ”Det vore förfärligt om hon utsatts för de övergrepp som Millennium hävdar … kan det verkligen vara möjligt?”
”Jag fruktar det”, sa Edklinth.
”I så fall måste vi se till att hon får upprättelse och framför allt att hon inte utsätts för ett nytt övergrepp”, sa statsministern.
”Och hur ska det gå till?” undrade justitieministern. ”Regeringen kan under inga omständigheter ingripa i ett pågående åtal. Det vore ett lagbrott.”
”Kan vi prata med åklagaren …”
”Nej”, sa Edklinth. ”Som statsminister får du inte påverka den juridiska processen i något avseende.”
”Salander måste med andra ord gå sin match i rätten”, sa justitieministern. ”Först om hon förlorar rättegången och överklagar till regeringen kan regeringen ingripa för att benåda henne eller beordra RÅ att undersöka om det finns grund för ny rättegång.”
Sedan lade han till en sak.
”Men det gäller alltså bara om hon döms till fängelse. Om hon döms till sluten psykiatrisk vård kan regeringen inte göra ett dyft. Då är det en medicinsk fråga, och statsministern besitter inte kompetens att avgöra om hon är frisk.”
Klockan tio på fredagskvällen hörde Lisbeth Salander nyckeln i dörren. Hon stängde omedelbart av handdatorn och stack in den under kudden. Då hon tittade upp såg hon Anders Jonasson stänga dörren.
”God kväll, fröken Salander”, hälsade han. ”Och hur mår du i kväll?”
”Jag har en sprängande huvudvärk och känner mig febrig”, sa Lisbeth.
”Det låter ju inte bra.”
Lisbeth Salander såg ut som om hon inte var nämnvärt plågad av vare sig feber eller huvudvärk. Doktor Anders Jonasson ägnade tio minuter åt att undersöka henne. Han konstaterade att febern under kvällen åter gått upp kraftigt.”
”Det var ju tråkigt att vi skulle drabbas av detta då du tillfrisknat så bra de senaste veckorna. Nu kan jag dessvärre inte släppa dig på åtminstone drygt två veckor.”
”Två veckor borde vara tillräckligt.”
Han gav henne en lång blick.
Avståndet mellan london och Stockholm landvägen är grovt räknat 180 mil, vilket i teorin tar ungefär tjugo timmar att avverka. I verkligheten hade det tagit närmare tjugo timmar att ens nå gränsen mellan Tyskland och Danmark. Himlen var fylld av blytunga åskmoln, och då mannen som kallades Trinity på måndagen befann sig mitt på Öresundsbron började det spöregna. Han saktade farten och slog på vindrutetorkarna.
Trinity ansåg att det var ett helvete att köra bil i Europa eftersom hela det kontinentala Europa envisades med att köra på fel sida av vägen. Han hade packat sin skåpbil på lördag morgon och tagit bilfärjan mellan Dover och Calais och därefter korsat Belgien via Liège. Han hade passerat tyska gränsen vid Aachen och därefter tagit Autobahn norrut mot Hamburg och vidare till Danmark.
Hans kompanjon Bob the Dog slumrade i baksätet. De hade turats om att köra, och bortsett från några timslånga stopp på matställen längs vägen hade de stadigt hållit omkring nittio kilometer i timmen. Skåpbilen var arton år gammal och förmådde inte prestera så mycket högre hastighet.
Det fanns enklare sätt att ta sig mellan London och Stockholm, men dessvärre var det osannolikt att han skulle kunna föra in drygt trettio kilo elektronisk utrustning i Sverige på en reguljär flight. Trots att de hade passerat sex nationsgränser under färden hade han inte blivit stoppad av en enda tullare eller passkontroll. Trinity var en varm anhängare av EU, vars regler förenklade hans kontinentala besök.
Trinity var 32 år gammal och född i staden Bradford, men hade bott i norra London sedan han var barn. Han hade en usel formell utbildning, en yrkesskola där han hade fått intyg på att han var utbildad teletekniker, och i tre år från det att han hade fyllt 19 hade han också arbetat som installatör för British Telecom.