”Tack, Plague”, sa Mikael Blomkvist för sig själv.
Han använde tre timmar till att läsa Ekströms förundersökning och strategi inför rättegången mot Lisbeth Salander. Inte oväntat kretsade mycket kring hennes mentala tillstånd. Ekström begärde en stor sinnesundersökning och hade skickat en mängd mail som syftade till att få henne överförd till Kronobergshäktet så fort som möjligt.
Mikael konstaterade att Ekströms spaningar efter Niedermann tycktes stå och stampa på en och samma fläck. Bublanski var spaningsledare. Han hade lyckats fastställa en viss teknisk bevisning mot Niedermann i fråga om morden på Dag Svensson och Mia Bergman, liksom i fallet med mordet på advokat Bjurman. Mikael Blomkvist hade själv vid tre långa förhör i april bidragit med en stor del av denna bevisning, och om Niedermann någonsin greps så skulle han tvingas vittna. Sent omsider hade DNA från några svettdroppar och två hårstrån från Bjurmans lägenhet kunnat paras ihop med DNA från Niedermanns rum i Gosseberga. Samma DNA hade även återfunnits i riklig mängd på kvarlevorna av Svavelsjö MC:s finansielle expert Viktor Göransson.
Däremot hade Ekström förunderligt lite information om Zalachenko.
Mikael tände en cigarett, ställde sig vid fönstret och tittade ut mot Djurgården.
Ekström ledde för närvarande två förundersökningar som separerats från varandra. Kriminalinspektör Hans Faste var spaningsledare i alla ärenden som rörde Lisbeth Salander. Bublanski sysselsatte sig enbart med Niedermann.
Det naturliga för Ekström då namnet Zalachenko dök upp i förundersökningen hade varit att kontakta generaldirektören för Säkerhetspolisen och ställa frågor om vem Zalachenko egentligen var. Någon sådan kontakt kunde Mikael inte finna i Ekströms mail, diarium eller anteckningar. Däremot var det uppenbart att han hade en viss information om Zalachenko. Bland anteckningarna hittade han flera kryptiska formuleringar.
Salanderutredningen ett falsarium. Björcks original stämmer ej med Blomkvists version. Hemligstämpel.
Hmm. Därefter en serie anteckningar som hävdade att Lisbeth Salander var paranoid schizofren.
Korrekt att låsa in Salander 1991.
Det som länkade ihop utredningarna hittade Mikael i Lisbeth Salanders slask, det vill säga den kringinformation som åklagaren bedömt som irrelevant för förundersökningen och som följaktligen inte skulle dras i rättegången eller ingå i beviskedjan mot henne. Dit hörde i stort sett allt som hade med Zalachenkos förflutna att göra.
Utredningen var totalt undermålig.
Mikael undrade hur mycket av detta som var en slump och hur mycket som var arrangerat. Var gick gränsen? Och var Ekström medveten om att det existerade en gräns?
Eller kunde det vara så att någon medvetet försåg Ekström med trovärdig men vilseledande information?
Slutligen loggade han in på hotmail och använde de kommande tio minuterna till att kontrollera ett halvdussin anonyma e-postkonton han skapat. Han hade troget kontrollerat den hotmailadress han hade gett till kriminalinspektör Sonja Modig varje dag. Han hade ingen större förhoppning om att hon skulle höra av sig. Han var därför milt förvånad då han knackade upp brevlådan och hittade ett mail från <ressallskap9april@hotmail.com>. Meddelandet bestod av en enda rad.
[Café Madeleine, övre plan, kl 11.00 lördag.]
Mikael Blomkvist nickade eftertänksamt.
Plague pingade på Lisbeth Salander vid midnatt och avbröt hennes skrivande mitt i en formulering om hennes liv med Holger Palmgren som förvaltare. Hon tittade irriterat på displayen.
<Vad vill du?>
<Hej Wasp, trevligt att höra av dig också>
<Ja ja. Vad?>
<Teleborian>
Hon satte sig upp i sängen och tittade spänt på handdatorns skärm.
<Berätta>
<Trinity fixade det på rekordtid>
<Hur?>
<Tokdoktorn håller sig inte stilla. Han reser mellan Uppsala och Stockholm hela tiden och vi kan inte göra en hostile takeover>
<Jag vet. Hur?>
<Han spelar tennis två gånger i veckan. Drygt två timmar. Lämnade datorn i bilen i ett parkeringsgarage>
<Aha>
<Trinity hade inga problem att nollställa billarmet och plocka ut datorn. Han behövde bara trettio minuter att kopiera allt via Firewire och lägga in Asphyxia>
<Var?>
Plague lämnade http-adressen till den server där han förvarade doktor Peter Teleborians hårddisk.
<För att citera Trinity … This is some nasty shit>
<?>
<Kolla hans hårddisk>
Lisbeth Salander kopplade ned Plague och gick ut på internet och letade rätt på den server som Plague angett. Hon ägnade de kommande tre timmarna åt att granska mapp efter mapp i Teleborians dator.
Hon hittade korrespondens mellan Teleborian och en person som hade en hotmailadress och skickade krypterade mail. Eftersom hon hade tillgång till Teleborians PGP-nyckel hade hon inga problem att läsa korrespondensen i klartext. Hans namn var Jonas, efternamn saknades. Jonas och Teleborian hade ett ohälsosamt intresse för Lisbeth Salanders brist på välbefinnande.
Yes … vi kan bevisa att det finns en konspiration.
Men det som verkligen intresserade Lisbeth Salander var fyrtiosju mappar som innehöll 8 756 bilder föreställande grov barnpornografi. Hon öppnade bild efter bild efter bild som visade barn i uppskattningsvis åldern 15 år eller yngre. Ett antal bilder föreställde barn i mycket låg ålder. Merparten av bilderna föreställde flickor. Flera av bilderna var sadistiska.
Hon hittade länkar till åtminstone ett dussin personer i flera länder som bytte barnporr med varandra.
Lisbeth bet sig i underläppen. I övrigt var hennes ansikte uttryckslöst.
Hon mindes de nätter då hon var 12 år gammal och hade legat bältad i ett stimulifritt rum på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik. Teleborian hade gång på gång kommit till dunklet i hennes rum och betraktat henne i nattlampans sken.
Hon visste. Han hade aldrig rört henne, men hon hade alltid vetat.
Hon förbannade sig själv. Hon skulle ha tagit itu med Teleborian för flera år sedan. Men hon hade förträngt honom och ignorerat hans existens.
Hon hade låtit honom hållas.
Efter en stund pingade hon upp Mikael Blomkvist på ICQ.
Mikael Blomkvist tillbringade natten i Lisbeth Salanders lägenhet på Fiskargatan. Först halv sju på morgonen stängde han av datorn. Han somnade med bilder av grov barnpornografi på näthinnan och vaknade kvart över tio och kastade sig upp ur Lisbeth Salanders säng, duschade och beställde en taxi som hämtade honom utanför Södra teatern. Han stannade på Birger Jarlsgatan fem minuter i elva och promenerade till Café Madeleine.
Sonja Modig väntade på honom framför en svart kopp kaffe.
”Hej”, sa Mikael.
”Jag tar en stor risk här”, sa hon utan att hälsa. ”Jag får sparken och kan bli åtalad om det någonsin kommer ut att jag har träffat dig.”
”Ingen kommer att få veta det från mig.”
Hon verkade stressad.
”En kollega till mig besökte nyligen förre statsministern Thorbjörn Fälldin. Han åkte privat och hans jobb ligger också under yxan.”
”Jag förstår.”
”Jag kräver alltså anonymitetsskydd för oss båda.”
”Jag vet inte ens vilken kollega du talar om.”
”Jag kommer att berätta det. Jag vill att du lovar att ge honom källskydd.”
”Du har mitt ord.”
Hon sneglade på klockan.
”Har du bråttom?”
”Ja. Jag ska träffa min man och mina barn i Sturegallerian om tio minuter. Min man tror att jag är inne på jobbet.”
”Och Bublanski vet inget om detta.”
”Nej.”
”Okej. Du och din kollega är källor och har fullständigt källskydd. Båda två. Det gäller till graven.”