”Min kollega är Jerker Holmberg som du träffade nere i Göteborg. Hans pappa är centerpartist och Jerker känner Fälldin sedan han var barn. Holmberg åkte på privat besök och frågade om Zalachenko.”
”Jag förstår.”
Mikaels hjärta bultade plötsligt kraftigt.
”Fälldin verkar vara en hygglig karl. Holmberg berättade om Zalachenko och bad att få veta vad Fälldin kände till om avhoppet. Fälldin sa ingenting. Sedan berättade Holmberg om att vi misstänker att Lisbeth Salander blev inspärrad på psyket av dem som skyddade Zalachenko. Fälldin blev mycket upprörd.”
”Jag förstår.”
”Fälldin berättade att dåvarande chefen för Säpo och en kollega kom och besökte honom kort efter att han blivit statsminister. De berättade en fantastisk spionhistoria om en rysk avhoppare som kommit till Sverige. Fälldin fick veta att det var den känsligaste militära hemlighet som Sverige hade … att det inte fanns något i hela det svenska totalförsvaret som var ens i närheten i betydelse.”
”Okej.”
”Fälldin sa att han inte visste hur han skulle hantera ärendet. Han var nybliven statsminister och det fanns ingen erfarenhet i regeringen. Sossarna hade ju haft regeringsmakten i över fyrtio år. Han fick veta att han hade det personliga ansvaret att ensam fatta beslut och att om han konsulterade regeringskollegorna så skulle Säpo avsäga sig ansvaret. Han upplevde det hela som obehagligt och visste helt enkelt inte hur han skulle göra.”
”Okej.”
”Till sist ansåg han sig tvungen att göra som herrarna från Säpo föreslog. Han utfärdade ett direktiv som gav Säpo ensamt omvårdnad om Zalachenko. Han förband sig att aldrig diskutera ärendet med någon. Fälldin fick aldrig ens veta namnet på avhopparen.”
”Jag förstår.”
”Därefter hörde Fälldin i stort sett ingenting om ärendet under sina två mandatperioder. Däremot gjorde han något utomordentligt klokt. Han insisterade på att en statssekreterare skulle invigas i hemligheten och fungera som go between mellan regeringskansliet och de som skyddade Zalachenko.”
”Jaså?”
”Statssekreteraren heter Bertil K. Janeryd och är i dag 63 år och Sveriges generalkonsul i Amsterdam.”
”Åh fan.”
”Då Fälldin fått klart för sig hur allvarlig den här förundersökningen är så satte han sig och skrev ett brev till Janeryd.”
Sonja Modig sköt ett kuvert över bordet.
Käre Bertil,
Den hemlighet vi båda skyddade under min regeringsperiod är nu föremål för mycket allvarliga frågetecken. Den person ärendet berörde är numera avliden och kan ej längre komma till skada. Däremot kan andra människor skadas.
Det är av stor vikt att vi får svar på nödvändiga frågor.
Den person som bär detta brev arbetar inofficiellt och har mitt förtroende. Jag ber dig att lyssna till hans historia och svara på de frågor han ställer.
Använd ditt omvittnat goda omdöme.
/TF
”Det här brevet syftar alltså på Jerker Holmberg.”
”Nej. Holmberg bad Fälldin att inte skriva något namn. Han sa uttryckligen att han inte visste vem som skulle åka till Amsterdam.”
”Du menar …”
”Jag och Jerker har pratat igenom saken. Vi är redan ute på så tunn is att vi behöver paddlar snarare än isdubbar. Vi har absolut inget bemyndigande att åka till Amsterdam och förhöra generalkonsuln. Däremot kan du göra det.”
Mikael vek ihop brevet och började stoppa det i kavajfickan då Sonja Modig grep hans hand. Hennes grepp var hårt.
”Information för information”, sa hon. ”Vi vill veta vad Janeryd berättar för dig.”
Mikael nickade. Sonja Modig reste sig.
”Vänta. Du sa att Fälldin fick besök av två personer från Säpo. Den ene var Säpochefen. Vem var kollegan?”
”Fälldin träffade honom vid detta enda tillfälle och kunde inte komma ihåg hans namn. Det fördes inga anteckningar vid mötet. Han minns honom som en mager man med en smal mustasch. Däremot presenterades han som chefen för Sektionen för särskild analys eller något liknande. Fälldin tittade senare på en organisationsplan över Säpo och kunde inte hitta den avdelningen.”
Zalachenkoklubben, tänkte Mikael.
Sonja Modig satte sig igen. Hon tycktes väga sina ord.
”Okej”, sa hon till sist. ”Med risk för att jag kommer att bli arkebuserad. Det fanns en anteckning som varken Fälldin eller besökarna tänkte på.”
”Vad?”
”Fälldins besöksdiarium på Rosenbad.”
”Och?”
”Jerker begärde fram diariet. Det är en offentlig handling.”
”Och?”
Sonja Modig tvekade än en gång.
”Diariet anger bara att statsministern träffade Säpochefen plus en kollega för att diskutera allmänna frågor.”
”Fanns det något namn?”
”Ja. E. Gullberg.”
Mikael kände hur blodet rusade till huvudet.
”Evert Gullberg”, sa han.
Sonja Modig såg sammanbiten ut. Hon nickade. Hon reste sig och gick.
Mikael Blomkvist satt fortfarande kvar på Café Madeleine då han öppnade sin anonyma mobiltelefon och bokade en flygbiljett till Amsterdam. Planet gick från Arlanda klockan 14.50. Han promenerade till Dressmann på Kungsgatan och köpte en ren skjorta och ett ombyte underkläder, därefter gick han till apoteket i Klara där han köpte tandborste och toalettsaker. Han såg noga till att han inte var övervakad då han sprang till Arlanda Express. Han hann till flyget med tio minuter tillgodo.
18.30 checkade han in på ett luggslitet hotell i Red Light district drygt tio minuters promenad från centralstationen i Amsterdam.
Han tillbringade två timmar med att lokalisera Sveriges generalkonsul i Amsterdam och fick telefonkontakt vid niotiden. Han använde all sin övertalningsförmåga och underströk att han hade ett ärende av högsta vikt som han var tvungen att diskutera utan dröjsmål. Konsuln gav slutligen med sig och gick med på att träffa Mikael klockan tio på söndagsmorgonen.
Därefter gick Mikael ut och åt en lätt middag på en restaurang intill hotellet. Han somnade redan vid elvatiden på kvällen.
Generalkonsul Bertil K. Janeryd var föga talför då han bjöd på kaffe i sin privata bostad.
”Jaha … Vad är det som är så angeläget?”
”Alexander Zalachenko. Den ryske avhopparen som kom till Sverige 1976”, sa Mikael och överlämnade noten från Fälldin.
Janeryd såg häpen ut. Han läste brevet och lade det försiktigt åt sidan.
Mikael ägnade den kommande halvtimmen åt att förklara vari problemet bestod och varför Fälldin hade skrivit brevet.
”Jag … jag kan inte diskutera det ärendet”, sa Janeryd till sist.
”Jo, det kan du.”
”Nej, jag kan bara diskutera det inför konstitutionsutskottet.”
”Sannolikheten är stor att du kommer att få göra det. Men det står i brevet att du ska använda ditt omdöme.”
”Fälldin är en hederlig människa.”
”Jag har inte minsta tvivel om den saken. Och jag är inte ute efter vare sig dig eller Fälldin. Du behöver inte avslöja minsta militära hemlighet som Zalachenko eventuellt avslöjade.”
”Jag känner inte till någon hemlighet. Jag visste inte ens att hans namn var Zalachenko … Jag kände bara till honom under ett täcknamn.”
”Vilket?”
”Han kallades Ruben.”
”Okej.”
”Jag kan inte diskutera det.”
”Jo, det kan du”, upprepade Mikael och satte sig till rätta. ”Det är nämligen så att hela den här historien kommer att bli offentlig inom kort. Och när det sker så kommer media att antingen avrätta dig eller beskriva dig som en hederlig statstjänsteman som gjorde det bästa av en usel situation. Det var du som hade Fälldins uppdrag att vara mellanhanden mellan honom och dem som skötte Zalachenko. Det vet jag redan.”
Janeryd nickade.