”Berätta.”
Janeryd var tyst i nästan en minut.
”Jag fick aldrig någon information. Jag var ung … jag visste inte hur jag skulle hantera saken. Jag träffade dem ungefär två gånger per år under de år det var aktuellt. Jag fick veta att Ruben … Zalachenko var vid liv och hälsa, att han samarbetade och att den information han lämnade var ovärderlig. Jag fick aldrig veta detaljer. Jag hade inte behov av att få veta.”
Mikael väntade.
”Avhopparen hade opererat i andra länder och visste ingenting om Sverige och därför blev han aldrig någon stor fråga för vår säkerhetspolitik. Jag informerade statsministern vid ett par tillfällen, men det fanns ofta inget att säga.”
”Okej.”
”De sa alltid att han hanterades på sedvanligt sätt och att den information han gav processades via våra vanliga kanaler. Vad skulle jag säga? Om jag frågade vad det innebar så log de och sa att det låg utanför min säkerhetsnivå. Jag kände mig som en idiot.”
”Du reflekterade aldrig över att något var fel med arrangemanget?”
”Nej. Det var inget fel med arrangemanget. Jag förutsatte ju att Säpo visste vad de gjorde och hade nödvändig rutin och erfarenhet. Men jag kan inte diskutera saken.”
Janeryd hade vid det laget diskuterat saken i flera minuter.
”Allt detta är oväsentligt. Det enda väsentliga just nu är en enda sak.”
”Vad?”
”Namnen på de personer du träffade.”
Janeryd tittade frågande på Mikael.
”De personer som skötte Zalachenko har gått långt utanför alla rimliga befogenheter. De har bedrivit grov kriminell verksamhet och måste bli föremål för förundersökning. Det är därför Fälldin skickade mig till dig. Fälldin kan inte namnen. Det var du som träffade dem.”
Janeryd blinkade och bet ihop läpparna.
”Du träffade Evert Gullberg … det var han som var huvudman.”
Janeryd nickade.
”Hur många gånger träffade du honom?”
”Han var med vid samtliga möten utom ett. Det var ett tiotal möten under de år Fälldin var statsminister.”
”Var träffades ni?”
”I lobbyn på något hotell. Oftast Sheraton. En gång på Amaranten på Kungsholmen och några gånger på Continentals pub.”
”Och vilka fler var med på mötena?”
Janeryd blinkade resignerat.
”Det är så länge sedan … jag kommer inte ihåg.”
”Försök.”
”Det var en … Clinton. Som den amerikanske presidenten.”
”Förnamn?”
”Fredrik Clinton. Honom träffade jag fyra fem gånger.”
”Okej … fler?”
”Hans von Rottinger. Honom kände jag till genom min mor.”
”Din mor?”
”Ja, min mor kände familjen von Rottinger. Hans von Rottinger var en trevlig människa. Innan han plötsligt dök upp på ett möte tillsammans med Gullberg hade jag ingen aning om att han arbetade för Säpo.”
”Det gjorde han inte”, sa Mikael.
Janeryd bleknade.
”Han arbetade för något som hette Sektionen för särskild analys”, sa Mikael. ”Vad fick du veta om den gruppen?”
”Ingenting … jag menar, det var ju de som hade hand om avhopparen.”
”Jo. Men visst är det lustigt att de inte finns någonstans i Säpos organisationsplan?”
”Det är ju absurt …”
”Ja, inte sant? Hur gick det till då ni bestämde möten? Ringde de dig eller ringde du dem?”
”Nej … tid och plats för varje möte bestämdes på föregående möte.”
”Vad hände om du behövde få kontakt med dem? Till exempel för att ändra mötestid eller något sådant.”
”Jag hade ett telefonnummer att ringa.”
”Vilket nummer?”
”Det kommer jag ärligt talat inte ihåg.”
”Vem gick numret till?”
”Det vet jag inte. Jag använde aldrig numret.”
”Okej. Nästa fråga … vem lämnade du över till?”
”Hur menar du?”
”När Fälldin avgick. Vem tog din plats?”
”Det vet jag inte.”
”Skrev du någon rapport?”
”Nej, allt var ju hemligt. Jag fick inte ens föra minnesanteckningar.”
”Och du briefade aldrig någon efterträdare?”
”Nej.”
”Så vad hände?”
”Tja … Fälldin avgick ju och lämnade över till Ola Ullsten. Jag fick informationen att vi skulle avvakta till efter nästa val. Då blev Fälldin omvald och våra möten återupptogs. Sedan blev det val 1982 och sossarna vann. Och jag antar att Palme utsåg någon som efterträdde mig. Själv började jag på UD och blev diplomat. Jag blev stationerad i Egypten och därefter Indien.”
Mikael fortsatte att ställa frågor i ytterligare några minuter men han var övertygad om att han redan fått allt som Janeryd hade att berätta. Tre namn.
Fredrik Clinton.
Hans von Rottinger.
Och Evert Gullberg – mannen som sköt Zalachenko.
Zalachenkoklubben.
Han tackade Janeryd för informationen och tog en taxi tillbaka till centralstationen. Det var först då han satt i taxin som han öppnade kavajfickan och stängde av bandspelaren. Han landade på Arlanda halv åtta på söndagskvällen.
Erika Berger betraktade tankfullt bilden på skärmen. Hon höjde blicken och granskade den halvtomma redaktionen utanför glasburen. Anders Holm var ledig. Hon såg ingen som visade intresse för henne, vare sig öppet eller i smyg. Hon hade heller ingen orsak att misstänka att någon på redaktionen ville henne illa.
Mailet hade anlänt en minut tidigare. Avsändaren var <redax@aftonbladet.com>. Varför just Aftonbladet? Adressen var fejkad.
Dagens meddelande innehöll ingen text. Där fanns enbart en jpg-bild som hon öppnade i Photoshop.
Bilden var pornografisk och föreställde en naken kvinna med exceptionellt stora bröst och hundkoppel runt halsen. Hon stod på alla fyra och blev påsatt bakifrån.
Kvinnans ansikte var utbytt. Det var ingen skicklig retuschering, vilket förmodligen inte var avsikten. Istället för originalansiktet hade Erika Bergers ansikte klistrats in. Bilden var hennes egen gamla byline från Millennium och kunde laddas ned från nätet.
I bildens nederkant hade ett ord textats med sprejfunktionen i Photoshop.
Hora.
Det var det nionde anonyma meddelande hon fått som innehöll ordet ”hora” och som tycktes ha en avsändare på ett stort känt medieföretag i Sverige. Hon hade uppenbarligen fått en cyber stalker på halsen.
Telefonavlyssningen var ett besvärligare kapitel än dataövervakningen. Trinity hade inga svårigheter med att lokalisera kabeln till åklagare Ekströms hemtelefon; problemet var förstås att Ekström sällan eller aldrig använde den för arbetsrelaterade samtal. Han brydde sig inte ens om att försöka bugga Ekströms arbetstelefon i polishuset på Kungsholmen. Det skulle ha fordrat tillgång till det svenska kabelnätet i en utsträckning som Trinity inte hade.
Däremot ägnade Trinity och Bob the Dog merparten av en vecka åt att identifiera och urskilja Ekströms mobiltelefon i bakgrundsbruset från närmare 200 000 andra mobiltelefoner inom en kilometerstor radie från polishuset.
Trinity och Bob the Dog använde en teknik som kallades Random Frequency Tracking System, RFTS. Tekniken var inte okänd. Den hade utvecklats av amerikanska National Security Agency, NSA, och fanns inbyggd i ett okänt antal satelliter som punktbevakade särskilt intressanta krishärdar och huvudstäder runt om i världen.
NSA förfogade över enorma resurser och använde en stor håv för att fånga upp ett stort antal mobilsamtal i en viss region samtidigt. Varje enskilt samtal separerades och processades digitalt genom datorer som var programmerade att reagera på vissa ord, till exempel terrorist eller kalasjnikov. Om ett sådant ord tycktes förekomma skickade datorn automatiskt ut ett larm, vilket innebar att någon operatör gick in manuellt och avlyssnade samtalet för att bedöma om det var av intresse eller inte.
Ett svårare problem var att identifiera en specifik mobiltelefon. Varje mobiltelefon har en egen unik signatur – ett fingeravtryck – i form av telefonnumret. Med exceptionellt känslig apparatur kunde NSA fokusera på ett specifikt område och urskilja och avlyssna mobilsamtal. Tekniken var enkel men inte hundraprocentigt säker. Utgående samtal var särskilt svåra att identifiera, medan däremot ett inkommande samtal enklare gick att identifiera eftersom det inleddes med just det fingeravtryck som skulle förmå den aktuella telefonen att snappa upp signalen.