Skillnaden mellan Trinitys och NSA:s ambitioner i avlyssnande var ekonomisk. NSA hade en årsbudget på flera miljarder amerikanska dollar, närmare 12 000 heltidsanställda agenter och tillgång till den absoluta spetsteknologin inom data och telefoni. Trinity hade sin skåpbil med motsvarande ungefär trettio kilo elektronisk utrustning varav en stor del bestod av hembyggen som Bob the Dog satt ihop. NSA kunde genom den globala satellitövervakningen fokusera extremt känsliga antenner mot en specifik byggnad var som helst i hela världen. Trinity hade en antenn som Bob the Dog konstruerat och som hade en effektiv räckvidd på cirka 500 meter.
Den teknik som Trinity förfogade över innebar att han måste parkera skåpbilen på Bergsgatan eller någon av de närliggande gatorna och mödosamt kalibrera utrustningen till dess att han identifierat det fingeravtryck som utgjorde åklagare Richard Ekströms mobilnummer. Eftersom han inte kunde svenska måste han dirigera samtalen via en annan mobil hem till Plague som stod för själva lyssnandet.
Under fem dygn hade en allt mer hålögd Plague lyssnat sig fördärvad på ett mycket stort antal samtal till och från polishuset och omgivande byggnader. Han hade hört brottstycken ur pågående utredningar, avslöjat planerade kärleksmöten och bandat ett stort antal samtal som innehöll ointressant nonsens. Sent på kvällen den femte dagen skickade Trinity en signal som en digitaldisplay omedelbart identifierade som åklagare Ekströms mobilnummer. Plague låste parabolantennen på den exakta frekvensen.
Tekniken med RFTS fungerade huvudsakligen på ingående samtal till Ekström. Trinitys parabol snappade helt enkelt upp den sökning av Ekströms mobilnummer som skickades i etern i hela Sverige.
I och med att Trinity kunde börja banda samtal från Ekström fick han även röstavtryck av Ekström som Plague kunde bearbeta.
Plague körde Ekströms digitaliserade röst genom ett program som hette VPRS och skulle uttolkas Voiceprint Recognition System. Han specificerade ett dussintal vanligt förekommande ord, till exempel ”okej” eller ”Salander”. Då han hade fem separata exempel på ett ord kartlades det med avseende på den tid det tog att uttala, vilket röstdjup och frekvensomfång det hade, hur ändelsen betonades och ett dussin andra markörer. Resultatet blev en grafisk kurva. Därmed hade Plague möjlighet att även avlyssna utgående samtal från åklagare Ekström. Hans parabol lyssnade ständigt efter ett samtal där just Ekströms grafiska kurva för något av ett dussintal vanligt förekommande ord återkom. Tekniken var inte perfekt. Men uppskattningsvis femtio procent av alla samtal som Ekström ringde på sin mobil från någon plats i polishusets närmaste omgivning avlyssnades och bandades.
Dessvärre hade tekniken en uppenbar nackdel. Så fort åklagare Ekström lämnade polishuset upphörde möjligheten att avlyssna mobilen, för så vitt inte Trinity visste var han befann sig och kunde parkera i mobilens omedelbara närhet.
Med order från högsta ort hade Torsten Edklinth äntligen kunnat upprätta en liten men legitim operativ avdelning. Han handplockade fyra medarbetare och valde medvetet yngre talanger med bakgrund i den öppna polisen som relativt nyligen rekryterats till RPS/Säk. Två hade bakgrund hos bedrägeriroteln, en hos finanspolisen och en kom från våldsroteln. De kallades in till Edklinths tjänsterum och fick en föredragning om uppdragets art och behovet av absolut sekretess. Han underströk att utredningen skedde på direkt begäran av statsministern. Monica Figuerola blev deras chef och styrde utredningen med en kraft som motsvarade hennes yttre.
Men utredningen gick långsamt, vilket till största delen berodde på att ingen var riktigt säker på vem eller vilka som skulle utredas. Vid mer än ett tillfälle övervägde Edklinth och Figuerola att helt sonika gripa Mårtensson och börja ställa frågor. Men vid varje sådant tillfälle beslutade de att avvakta. Ett gripande skulle innebära att hela utredningen blev vidöppen.
Först på tisdagen, elva dagar efter mötet med statsministern, knackade Monica Figuerola på dörren till Edklinths tjänsterum.
”Jag tror att vi har något.”
”Sätt dig.”
”Evert Gullberg.”
”Ja?”
”En av våra spanare hade ett prat med Marcus Erlander som sköter utredningen om mordet på Zalachenko. Enligt Erlander tog RPS/Säk kontakt med Göteborgspolisen redan två timmar efter mordet och överlämnade information om Gullbergs hotbrev.”
”Det var snabbt marscherat.”
”Ja. Lite för snabbt. RPS/Säk faxade över nio brev till Göteborgspolisen, som Gullberg uppges ha författat. Det är bara ett problem med den saken.”
”Vad?”
”Två av breven var ställda till justitiedepartementet – till justitieministern och demokratiministern.”
”Jaha. Det vet jag redan.”
”Jo, men brevet till demokratiministern diariefördes inte förrän nästkommande dag på departementet. Det anlände med en senare post.”
Edklinth stirrade på Monica Figuerola. För första gången kände han verklig rädsla att alla hans misstankar skulle visa sig befogade. Monica Figuerola fortsatte obönhörligt.
”Med andra ord skickade RPS/Säk en faxkopia på ett hotbrev som ännu inte hade kommit fram till adressaten.”
”Herregud”, sa Edklinth.
”Det var en medarbetare på personskyddet som faxade breven.”
”Vem?”
”Jag tror inte att han har något med saken att göra. Han fick breven på sitt skrivbord på morgonen och fick kort efter mordet i uppdrag att kontakta Göteborgspolisen.”
”Vem gav honom det uppdraget?”
”Kanslichefens sekreterare.”
”Herregud, Monica … Förstår du vad det innebär?”
”Jo.”
”Det betyder att RPS/Säk var inblandade i mordet på Zalachenko.”
”Nej. Men det betyder definitivt att personer inom RPS/Säk hade kännedom om mordet innan det begicks. Frågan är bara vilka?”
”Kanslichefen …”
”Ja. Men jag börjar misstänka att den här Zalachenkoklubben finns utanför huset.”
”Hur menar du?”
”Mårtensson. Han flyttades från personskyddet och arbetar på egen hand. Vi har haft honom under övervakning på heltid den gångna veckan. Han har inte haft kontakt med någon inne i huset vad vi vet. Han får samtal på en mobiltelefon som vi inte kan avlyssna. Vi vet inte vilket nummer det är, men det är inte hans egen mobil. Han har träffat den där blonde mannen som vi inte kunnat identifiera än.”
Edklinth lade pannan i djupa veck. I samma ögonblick knackade Anders Berglund på dörren. Han var den medarbetare som rekryterats till den nystartade operativa avdelningen och som tidigare arbetat inom Finanspolisen.
”Jag tror att jag har hittat Evert Gullberg”, sa Berglund.
”Kom in”, sa Edklinth.
Berglund lade ett kantstött svartvitt fotografi på skrivbordet. Edklinth och Figuerola betraktade bilden. Den föreställde en man som bägge omedelbart kände igen. Han fördes genom en dörröppning av två bastanta civilklädda poliser. Den legendariske spionöversten Stig Wennerström.
”Den här bilden kommer från Åhlén & Åkerlunds förlag och publicerades i tidningen Se på våren 1964. Den togs i samband med rättegången då Wennerström dömdes till livstids fängelse.”
”Jaha.”
”I bakgrunden ser du tre personer. Till höger kriminalkommissarie Otto Danielsson, som alltså var den som grep Wennerström.”